Book of Common Prayer
49-50 Glöm aldrig dina löften till mig, din tjänare, för de är mitt enda hopp! De ger mig styrka mitt i lidandet. De ger mig nya krafter och ger mig liv!
51 Självbelåtna människor talar föraktfullt om mig så ofta de kan, men jag står oberörd inför dem.
52 Från min tidigaste ungdom har jag försökt lyda dig. Dina ord har varit min tröst.
53 Jag grips av vrede och förtvivlan när jag tänker på de människor som överger dina befallningar,
54 för dina lagar har varit en källa till glädje för mig under denna korta vandring på jorden.
55 Jag kommer ihåg dina bud till och med på natten och tänker på dem, Herre.
56 Det har alltid varit en lycka för mig att lyda dig!
57 Du, Herre, är min! Jag lovar att göra det du vill!
58 Av hela mitt hjärta vill jag ha dina välsignelser.
59-60 Jag märkte hur felaktigt jag levde, men bestämde mig för att på nytt lyda dina bud.
61 Ogudaktiga människor har försökt att få mig på fall, men jag är fast förankrad vid dina lagar.
62 Mitt i natten går jag upp för att tacka dig för dina bud.
63 Den som bekänner och litar på Herren är min vän.
64 Herre, överallt i hela världen kan man uppleva din godhet. Hjälp mig att förstå vad jag ska göra!
65 Herre, du är god mot mig, precis som du har lovat.
66 Ge mig nu både förstånd och kunskap, för dina lagar är mina vägvisare.
67 Jag gick vilse, tills du straffade mig. Nu följer jag noggrant allt du säger.
68 Du är god och gör bara gott. Hjälp mig att förstå din lag!
69 Människor har oförskämt ljugit om mig, men sanningen är att jag har följt dina bud av hela mitt hjärta.
70 Deras sinnen är förmörkade och de förstår inget, men jag förstår att jag måste följa din lag.
71-72 För mig var det bra att jag fick erkänna: Nu är det slut med mig. Då först lärde jag mig vilken hjälp dina bud ger. De är värdefullare för mig än silver och guld!
Livet kan inte köpas med pengar
1-2 Lyssna allesammans!
3 Både stora och små, rika och fattiga, alla innevånare på jorden. Jag har något viktigt att säga er.
4 Mina ord är visa och tänkvärda,
5 för från Gud tar jag emot vishet. Genom att spela på min harpa ska jag förklara dem.
6 Varför ska jag vara rädd när svårigheter kommer och fiender omger mig?
7 De litar helt på sin rikedom och skryter om hur mycket de äger.
8 Men ingen kan någonsin betala för någon annans liv, och ingen kan köpa någon fri från döden.
9-10 Ett människoliv kan inte betalas med pengar. Inte ens världens alla rikedomar skulle räcka till för det. Ingen lever här för evigt och ingen kan komma undan graven.
11 Du rike! Du stolte! Du vise! Du måste dö, som alla de andra! Du lever inte längre än dumma och oförståndiga människor. Du måste lämna din rikedom till andra.
12 Du uppkallar dina gods och gårdar efter dig själv, precis som om de skulle vara dina för alltid, och som om du skulle kunna leva där i evighet.
13 Men rikedom och anseende håller ingen människa vid liv. Hon måste dö, precis som djuren.
14 Så går det för dessa som bara tänker på sitt eget, och låter höra talas om sig.
15 Som en fårhjord förs de aningslösa till dödsriket, och döden är deras herde. Deras kroppar förmultnar i graven och deras boningar har tjänat ut. Redan nästa dag träder rättfärdiga människor in i deras ställe.
16 Men jag för min del vet att Gud ska befria min själ från dödens makt.
17 Låt dig inte imponeras när du ser en stenrik man göra sitt hus ännu praktfullare,
18 för när han dör kan han inte ta någonting med sig! Inget han samlat ihop följer honom i graven.
19 Även om en människa säger sig ha levt lyckligt hela livet, och världen högljutt applåderar hennes framgång,
20 så dör hon ändå till slut som alla andra och går in i ett evigt mörker.
21 Rikedom och anseende håller ingen människa vid liv. Hon måste dö, precis som djuren.
Människornas dårskap
1-2 Bara en dåre säger för sig själv: Det finns ingen Gud. Hur kan han säga det? Därför att han lever ett ogudaktigt liv och aldrig gör något som är rätt.
3 Gud ser ner från himlen på människorna, för han vill se om det finns någon enda som är förståndig och frågar efter hans vilja.
4 Men alla har vänt honom ryggen. De är fördärvade rakt igenom. Ingen är god, inte en enda.
5 Hur kan det vara på det sättet? Förstår de ingenting dessa män, som är fyllda av ondska? De slukar mitt folk som om de åt bröd, och de räknar inte längre med mig.
6 Men snart kommer ångesten och skräcken att lysa ur deras ögon som aldrig förr. Gud ska krossa benen på sitt folks fiender. De är dömda, för Gud har förkastat dem.
7 O, tänk om Gud ville komma från berget Sion och befria sitt folk! Då skulle Israel jubla av fröjd när Herren själv låter det blomstra på nytt.
Abigail ber för Nabals liv
23 När Abigail såg David, steg hon snabbt av åsnan och bugade sig djupt inför honom.
24 Herre, jag tar på mig hela skulden i det här fallet, sa hon. Var snäll och hör på mig!
25 Nabal är en dåre, precis som hans namn säger, så bry er inte om vad han har sagt! Jag såg aldrig budbärarna du skickade.
26 Men eftersom Herren ännu inte har låtit dig få hämnd, så ber jag vid hans namn att Guds förbannelse ska drabba Nabal liksom alla dina fiender.
27 Här är en gåva, som jag har fört med mig till dig och dina män.
28 Förlåt mig att jag tog mig friheten att komma ut på det här sättet. Herren kommer helt säkert att belöna dig med ett rike som aldrig ska vackla, eftersom du kämpar för honom. Låt ingen få anledning att anklaga dig för något under din livstid.
29 Du kommer alltid att vara trygg under Herrens beskydd, även när man är ute för att döda dig. Ja, du är lika säker som om du låg i hans hand, och dina fiender kommer han att kasta undan som stenar ur en slunga!
30-31 Och när Herren har utfört allt det goda som han har lovat dig, och har gjort dig till kung i Israel, så ska du inte behöva bära på en mördares dåliga samvete eller vara som en som tagit lagen i egna händer! Och glöm inte mig, när Herren har gjort dessa stora ting för dig!
32 David svarade Abigail: Välsignad vare Herren, Israels Gud, som har skickat hit dig för att möta mig i dag!
33 Och tacka Gud för att du är så klok och förståndig! Du är välsignad, eftersom du hindrade mig från att mörda din man och hämnas på honom.
34 Herren, Israels Gud, har hindrat mig från att skada dig. Om du inte hade kommit hit ut för att möta mig, så skulle inte någon av Nabals män varit vid liv i morgon bitti.
35 Sedan tog David emot hennes gåvor och sa till henne att återvända hem utan fruktan, för han tänkte inte hämnas på hennes make.
36 När hon kom hem, såg hon att Nabal hade ordnat till en stor fest. Han var mycket berusad, och därför berättade hon inte för honom om mötet med David förrän följande morgon.
37-38 Då hade han nyktrat till, men när han fick veta vad som hade hänt, drabbades han av hjärnblödning och blev helt förlamad. Tio dagar senare slog Herren honom igen, och då dog han.
39 När David hörde att Nabal var död, sa han: Prisad vare Herren! Gud har själv straffat Nabal och skonat mig från att bli inblandad. Nabal har fått sitt straff.David sände genast budbärare till Abigail för att be henne bli hans hustru.
40 När de kom fram till Karmel och framförde sitt ärende,
41 svarade hon genast ja.
42 Hon gjorde sig i ordning, tog fem tjänsteflickor med sig och satte sig på sin åsna. De följde sedan med männen tillbaka till David, och hon blev så hans hustru.
43 David gifte sig även med Ahinoam från Jisreel.
44 Men under tiden hade kung Saul tvingat sin dotter Mikal att gifta sig med en annan man från Gallim som hette Palti och var son till Lais.
19 Några dagar senare kom ett par judar från Antiochia och Ikonion och retade upp folkmassorna och lyckades med att få dem på sin sida. De stenade Paulus och släpade honom ut ur staden, av allt att döma död.
20 Men när de troende samlades runt honom, reste han sig upp och gick tillbaka in i staden och nästa dag gav han sig av till Derbe tillsammans med Barnabas.
Paulus och Barnabas återvänder hem till Antiochia
21 När de hade predikat de goda nyheterna där och vunnit många lärjungar, återvände de till Lystra, Ikonion och Antiochia.
22 Där hjälpte de de troende att växa i kärlek till Gud och till varandra. De uppmuntrade dem att hålla ut i tro trots alla förföljelser, och påminde dem om att vägen till Guds rike går genom många svårigheter.
23 Paulus och Barnabas tillsatte också äldstebröder i varje församling och fastade och bad för dem och överlämnade dem åt den Herre som de trodde på.
24 Sedan reste de tillbaka genom Pisidien och Pamfylien
25 och predikade på nytt de goda nyheterna i Perge. Därefter fortsatte de till Attaleia.
26 Slutligen återvände de med båt till Antiochia, där deras resa hade börjat och varifrån Gud hade sänt ut dem för den uppgift som de nu avslutat.
27 När de kom fram kallade de samman alla de troende och berättade om resan och om hur Gud hade öppnat trons dörr också bland icke-judar.
28 Och de stannade en ganska lång tid hos de troende i Antiochia.
Jesus visar att han är herre över vinden
35 När kvällen kom sa Jesus till lärjungarna: Kom, vi far över till andra sidan av sjön.
36 Då lämnade de folket och steg i båten där han redan satt. När de så lade ut följde några andra båtar med.
37 Men snart blåste en våldsam storm upp, och höga vågor slog in i båten så att den nästan blev full med vatten och började sjunka.
38 Jesus låg och sov i båtens akter med huvudet mot en kudde. De väckte honom och ropade förtvivlade: Märker du inte att vi håller på att drunkna?
39 Då reste han sig upp och befallde vinden och sjön att vara stilla. Då lade sig sjön, och det blev alldeles lugnt.
40 Sedan frågade han lärjungarna: Varför blev ni så rädda? Tror ni fortfarande inte på mig?
41 Förskräckta viskade de till varandra: Vem är han? Både vinden och sjön lyder honom.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®