Book of Common Prayer
Visa din makt och härlighet
1-2 Israels herde, du som leder Israel som en herde leder sin hjord! Gud, som tronar över keruberna, lyssna när jag ber! Visa din makt och härlighet!
3 Låt Efraim, Benjamin och Manasse se att du reser dig och räddar oss med din kraft.
4 Upprätta oss, o Gud! Se på oss i glädje och kärlek så att vi blir räddade!
5 Herre, du som är Gud över himmel och jord, hur länge ska du vara förargad på oss och förkasta våra böner?
6 Sorg och tårar har varit vår enda föda.
7 Du har gjort oss till åtlöje bland de folk som bor runt omkring oss. De skrattar åt oss.
8 Upprätta oss, o Gud. Se på oss i glädje och kärlek. Bara då blir vi räddade.
9 Du förde oss ut ur Egypten, som om vi hade varit en ömtålig vinstock, och du planterade oss på nytt i ett land från vilket du drivit bort alla främmande folk.
10 Du beredde marken och odlade den. Där slog vi rot och bredde ut oss.
11 Bergen täcktes med vår skugga. Vi var som stora cederträd,
12 som var utspridda över hela landet ända från Medelhavet till floden Eufrat.
13 Men nu har du brutit ner våra murar och lämnat oss utan skydd. Vem som helst som kommer förbi kan plundra oss.
14 Vildsvin från skogarna trampar ner våra marker, och vilda djur roffar åt sig mat från oss.
15 Kom tillbaka och välsigna oss, Gud, du som är Gud över himmel och jord. Se ner från himlen och ta hand om ditt vinträd!
16 Skydda vad du har planterat, denne son som du själv har fostrat.
17 Våra fiender har huggit ner oss och satt eld på oss, men de ska förgås när de ser ditt ansikte!
18 Styrk det folk som du har utvalt och som växt sig starkt hos dig.
19 Då ska vi aldrig mer överge dig! Håll oss vid liv så att vi alltid kan lova dig.
20 Upprätta oss, o Gud, du som är Gud över himmel och jord! Se på oss i glädje och kärlek. Bara då kan vi bli räddade.
Gud, du har väl inte övergett mig
1-2 Jag ropar till Herren. Jag ropar till honom så högt jag kan, för att han ska lyssna!
3 Jag har ångest och ser ingen utväg mer. Till och med om nätterna ber jag och sträcker mina händer mot himlen. Det finns ingen tröst för mig.
4 När jag tänker på Gud suckar jag, och när jag ser hur jag har det så förlorar jag allt mod.
5 Han håller mig vaken, och i min oro kan jag inte få fram ett ord mer.
6 Jag kan inte låta bli att tänka på hur det var förr,
7 på den tiden då vi spelade och sjöng glada sånger till långt in på nätterna. Jag tänker på detta och funderar över skillnaden mellan då och nu.
8 Har Herren övergett mig? Ska han aldrig mer hjälpa mig?
9 Är hans kärlek borta för alltid? Har han svikit sitt löfte?
10 Har han glömt bort att visa mig sin nåd? Har han i vrede slagit igen dörren framför den han älskar?
11 Jag sa: Det som gör mig mest ont är att Guds kärlek och välsignelse inte är som förr.
12 Jag kommer ihåg alla hans stora under.
13 Dessa underbara gärningar är jämt och ständigt i mina tankar. Jag kan inte låta bli att tänka på dem.
14 Gud, allt vad du gör är heligt. Var finns det någon annan gud så mäktig som du?
15 Du är en Gud som gör under! Du visar fortfarande din stora makt.
16 Med din styrka räddade du ditt folk och du ledde Jakobs och Josefs söner ut ur Egypten.
17 När Röda havet såg dig, fylldes det av skräck! Det bävade ända ner i djupet!
18 Från molnen öste regnet ner och åskan mullrade i skyn och blixtarna flammade.
19 Ja, din stämma hördes i stormen. Bländande blixtar lyste upp världen! Jorden skakade och bävade.
20 Du banade en väg rakt genom havet. Vi kunde inte se dina fotsteg, och vi visste inte att vägen fanns där!
21 Men du ledde ditt folk som en fårhjord, med Mose och Aron som herdar.
Guds fiender har ödelagt landet
79 Gud, främmande folk har angripit det land som du har gett oss. Ditt tempel är nersmutsat, och Jerusalem ligger i ruiner.
2 Ditt folk har blivit besegrat och fåglar och vilda djur äter nu upp deras kroppar.
3 Fienden har dödat hela Jerusalems befolkning. De ställde till med ett fruktansvärt blodbad. Ingen enda finns kvar för att begrava de döda,
4 och alla folk runt omkring oss hånskrattar åt oss och spottar oss i ansiktet.
5 Herre, hur länge ska du vara vred på oss? Kommer din vrede att brinna som en eld tills allt hopp är ute?
6 Ös ut din vrede över alla gudlösa folk, men inte över oss! Låt den drabba riken som vägrar att be till dig och som inte ropar på ditt namn!
7 De har fått ditt folk Israel på fall och ödelagt landet.
8 Varför ska vi bli straffade för våra förfäders synder? Låt i stället din kärlek fylla våra behov.
9 Hjälp oss, vår frälsnings Gud! Hjälp oss för ditt namns skull. Fräls oss och förlåt oss våra synder!
10 Varför ska främmande folk få hånskratta och säga: Var är er Gud? Nej, låt alla få se hur du hämnas dina fiender för ditt folks blod!
11 Lyssna till fångarnas och de dödsdömdas stönande! Visa din makt genom att rädda dem.
12 Herre, låt dem få sjufalt igen, dessa folk som hånar dig!
13 Då kommer vi, som är ditt folk och får i din hjord, att tacka dig i evighet. Och från generation till generation ska vi prisa din storhet!
Herren lovar David evig makt
7 När Herren slutligen gav landet fred, och Israel inte längre var inblandat i krig med de omgivande länderna,
2 sa David till profeten Natan: Här bor jag i detta underbara palats av cederträ, medan Guds ark får stå ute i ett tält!
3 Gör då vad du har tänkt göra, svarade Natan, för Herren är med dig.
4 Men den natten sa Herren till Natan:
5 Säg till min tjänare David att inte bygga ett hus åt mig!
6 Jag har aldrig haft ett hus. Mitt hem har varit ett tält som har flyttats från plats till plats ända sedan jag förde Israel ut ur Egypten.
7 Och jag har heller aldrig klagat för Israels ledare, dessa herdar för mitt folk, och frågat: 'Varför har ni inte byggt mig ett vackert tempel av cederträ?'
8 Gå nu och ge detta budskap till David från himlens Herre: 'Jag utvalde dig till att vara ledare för mitt folk Israel redan när du var en herde och vaktade får ute på ängarna.
9 Jag har varit med dig vart du än gått, och jag har slagit ner dina fiender framför dig. Nu ska jag göra ditt namn ännu större, så att det kommer att bli ärat över hela jorden!
10-11 Jag har utvalt ett hemland för mitt folk, ett land som de aldrig ska flytta ifrån. Det ska vara deras eget land, där hednafolken inte kommer att plåga dem, som de gjorde när jag tillsatte domare över mitt folk, och du ska få vila från dina fiender.I kommande generationer ska dina ättlingar regera detta land.
12 Efter dig ska jag sätta en av dina söner på tronen, och jag ska göra hans rike starkt.
13 Han är den som ska bygga ett tempel åt mig, och jag ska bevara hans rike i evighet.
14 Jag ska vara hans far och han ska vara min son, och om han syndar ska jag använda andra folk för att straffa honom,
15 men min kärlek och godhet ska inte vika från honom, som den vek från din företrädare Saul.
16 Ja, din familj ska regera mitt rike i evighet.'
17 Natan gick tillbaka till David och berättade allt som Herren hade sagt.
Paulus i Korinth
18 Därefter lämnade Paulus Athen och for till Korinth.
2-3 Där blev han bekant med en jude som hette Aquila. Han var född i provinsen Pontos, men hade nyligen kommit från Italien tillsammans med sin hustru Priscilla. De hade blivit utvisade ur Italien därför att kejsar Claudius hade befallt att alla judar måste lämna Rom. Paulus bodde och arbetade tillsammans med dem, för de var tältmakare precis som han.
4 Varje sabbatsdag gick Paulus till synagogan och försökte överbevisa både judar och greker.
5 Och sedan Silas och Timotheos anlänt från Makedonien, använde Paulus hela sin tid till att predika Guds ord och vittna för judarna om att Jesus är Messias.
6 Men när judarna sa emot honom och hädade och skrek glåpord om Jesus, borstade Paulus dammet av sin mantel och sa: Ert blod ska komma över era egna huvuden. Jag är oskyldig, och från och med nu tänker jag predika Ordet för andra folk.
7 Därefter tog han in hos Titius Justus, som trodde på Gud även om han inte var jude. Han bodde intill synagogan.
8 Ledaren för synagogan hette Crispus. Han trodde på Herren och lät döpa sig tillsammans med hela sin familj, och det gjorde också många andra i Korinth.
9 En natt talade Herren till Paulus i en syn och sa: Var inte rädd! Fortsätt tala, och var inte rädd! Ge inte upp!
10 För jag är med dig, och inget kan skada dig. Många människor här tillhör mig.
11 Paulus stannade därför ett och ett halvt år i staden och undervisade om Guds sanningar.
11 När de judiska ledarna på platsen fick veta att han kommit dit, kom de för att diskutera med honom.Vi vill se ett under, sa de. Visa oss ett tecken från himlen. Då ska vi tro på dig.
12 Han blev djupt besviken när han hörde detta och suckade: Varför måste människor som ni alltid se under och tecken för att kunna tro. Men det säger jag er: Gud kommer inte att låta er få se något tecken.
Jesus varnar för felaktig undervisning
13 Så steg han i båten och lämnade dem och for över till andra sidan sjön.
14 Men hans lärjungar hade glömt att skaffa proviant innan de for och hade bara en enda brödkaka med sig i båten.
15 Under resan över sjön varnade Jesus dem och sa: Akta er för kung Herodes och fariseernas surdeg.
16 Vad menar han? frågade lärjungarna varandra. Slutligen kom de fram till att han måste sagt så för att de hade glömt att ta med sig bröd.
17 Jesus förstod vad de diskuterade med varandra och sa: Varför säger ni att ni inte har något bröd? Fattar ni ännu inte vad jag menar? Är era hjärtan fortfarande så tillstängda att ni inget begriper?
18 Ni har ögon att se med, men kan ändå inte se, och öron att höra med, men hör i alla fall inte.
19 Har ni redan glömt det som hände med de fem tusen som blev mätta av fem bröd? Hur många korgar med rester plockade ni upp efteråt? Tolv, sa de.
20 Och när jag mättade fyra tusen med sju bröd, hur mycket blev då över? Sju korgar, svarade de.
21 Och ändå tror ni att jag är orolig för att vi inte har något bröd?
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®