Book of Common Prayer
Lömska fienders angrepp
1-2 Herre, rädda mig från onda människor. Skydda mig från dessa våldsamma män,
3 som dagligen kommer tillsammans för att strida mot mig.
4 Deras elaka ord känns som giftiga ormbett.
5 Tillåt inte att jag hamnar i deras våld. Skydda mig, Herre, för med alla medel försöker de att få mig på fall.
6 I hemlighet har dessa människor, som förhäver sig, lagt ut fällor för att fånga mig. Överallt måste jag räkna med att de gömmer sig med ett nät, som de tänker kasta över mig för att jag ska trassla in mig i dess maskor.
7-9 Herre, min Herre och Frälsare, du är min Gud och min beskyddare! Lyssna till mig när jag ropar på hjälp! Låt inte dessa ogudaktiga människor lyckas! Sätt stopp för deras planer, så att de inte blir högfärdiga!
10 Låt olyckan i stället drabba dem! Låt det onda som de har planerat för mig utplåna dem själva!
11 Låt brinnande kol falla på deras huvuden och kasta ner dem i djupa hålor, från vilka de inte kan ta sig upp och fly sin väg!
12 Låt dem som talar illa om andra inte ha framgång här i landet! Straffa dem snabbt!
13 Herre, jag vet att du ska hjälpa dem som är förtryckta, och att du kommer att försvara de fattigas rättigheter.
14 De rättfärdiga kommer då att tacka dig, och de ska leva i din närhet.
Ingen vill veta av mig
1-3 Jag ber högt till Gud! Jag ber om hans barmhärtighet och lägger fram mina problem för honom!
4 Jag är färdig att ge upp, och bara han vet vart jag ska gå för att komma undan de fällor som mina fiender har lagt ut för mig.
5 Där är en! Alldeles till höger! Ingen ägnar mig en enda tanke, ingen vill hjälpa mig. Ingen bryr sig det minsta om vad som händer mig.
6 Därför bad jag till Herren. Herre, bad jag, bara du kan skydda mig och hålla mig vid liv.
7 Hör mina rop på hjälp, för jag är förtvivlad. Rädda mig från mina förföljare. Jag är hjälplös och utlämnad till dem.
8 För mig ut ur fängelset, så att jag kan prisa dig! Då kommer de rättfärdiga att glädja sig tillsammans med mig över all den hjälp du har gett mig.
Frestad till att göra det onda
141 Skynda dig Herre, svara mig, när jag ropar till dig! Lyssna, när jag ber dig om hjälp!
2 Ta emot min bön som ett kvällsoffer, som rök som stiger upp till dig.
3 Herre, hjälp mig att hålla mun när jag ska tiga.
4 Ta bort mitt begär efter allt som är orätt och gör slut på min längtan efter att vara tillsammans med syndare. Den lyx de lever i, och som de med orätt har skaffat sig, bländar mig inte.
5 Om den gör det får du låta de gudfruktiga slå mig! Ja, då gör du mig en tjänst! Om de tillrättavisar mig, är det som den bästa medicin! Se i så fall till att jag inte vägrar att ta den.Ogärningsmännen fortsätter med sin ondska, men jag ber att du ska gripa in mot dem.
6-7 Dessa herrar, som nu har makten, ska snart själva dömas till döden och kastas ut för klippbranten. När deras ben strös ut på marken, kommer man äntligen att lyssna på mig och erkänna att mina ord var till hjälp.
8 Jag ser upp till dig och litar på dig, Herre, min Gud. Du skyddar mig. Låt mig därför inte dö!
9 Skydda mig för deras lömska fällor.
10 Låt dem i stället fastna i sina egna snaror, medan jag kan fly undan!
I livsfara
143 Herre, hör min bön! Svara när jag ropar till dig, för du håller dina löften.
2 Ställ mig inte inför rätta, för ingen är oskyldig i dina ögon.
3 Mina fiender förföljde mig och tog mig till fånga. De har slagit ner mig till marken och de tvingar mig att ligga i mörker, precis som de som ligger i graven.
4 Därför har jag förlorat allt mitt hopp och är förlamad av skräck.
5 Jag minns de fantastiska under som du gjorde förr.
6 Jag sträcker mig mot dig, ja, jag längtar efter dig precis som ett förtorkat land törstar efter regn.
7 Kom snart, Herre, och svara mig, för jag blir alltmer deprimerad. Vänd dig inte bort från mig, för då kommer jag att dö.
8 Påminn mig varje morgon om din godhet, för jag litar på dig. Visa mig den väg jag ska gå! Jag behöver dig!
9 Rädda mig från mina fiender! Herre, jag flyr till dig, för det är bara hos dig som jag kan gömma mig.
10 Hjälp mig att leva som du vill, för du är min Gud. Låt din gode Ande leda mig på rätta vägar.
11 Herre, stå vid ditt ord. Det kommer att ge ditt namn ära. Led mig ut ur alla svårigheter.
12 Eftersom du är kärleksfull och god mot mig, ber jag dig att utplåna alla mina fiender och döda alla som tänker skada mig, för jag är din tjänare.
24-25 Mefiboset, Sauls sonson, hade också kommit från Jerusalem för att möta kungen. Han hade inte tvättat fötterna, klippt skägget eller bytt kläder sedan den dag kungen lämnade Jerusalem.Varför kom du inte med mig, Mefiboset? frågade kungen honom.
26 Mefiboset svarade: Min herre och kung, min tjänare Siba lurade mig. Jag sa till honom: 'Sadla min åsna så att jag kan följa med kungen
27 Men Siba har förrått mig genom att säga att jag vägrade komma. Men jag vet att du brukar höra Gud tala, så gör vad du finner bäst!
28 Jag och alla mina släktingar hade ju bara döden att vänta oss av dig, men i stället hedrade du mig genom att jag fick äta vid ditt eget bord, så varför skulle jag klaga?
29 David svarade: Det räcker så! Du och Siba får dela landet lika mellan er.
30 Låt honom ta alltsammans, sa Mefiboset. Jag är nöjd med att du är tillbaka helskinnad!
31-32 Barsillai, som hade försett kungen och hans armé med proviant under vistelsen i Mahanaim, kom från Rogelim för att gå med kungen över floden. Han var nu åttio år gammal och en mycket rik man.
33 Kom nu med mig och bo i Jerusalem, sa kungen till Barsillai. Jag kan ta hand om dig där.
34 Nej, svarade han. Jag är alltför gammal för det.
35 Jag är nu åttio år, och livet är inte spännande längre. Mat och vin smakar mig inte längre, jag börjar höra dåligt och nöjen har jag inte någon glädje av. Jag skulle bara vara till besvär för min herre kungen.
36 Att bara få gå över floden med dig är allt jag önskar.
37 Låt mig sedan få återvända hem för att dö i min egen stad, där min far och mor är begravda. Men här är din tjänare Kimham, låt honom gå med dig, och ge honom det du tycker är bäst.
38 Bra, svarade kungen. Kimham ska gå med mig, och jag ska göra allt det för honom, som jag skulle ha gjort för dig.
39 Allt folket gick då över Jordan tillsammans med kungen. Och efter det att kungen kysst och välsignat Barsillai återvände denne hem,
40 men kungen gick sedan till Gilgal och Kimham följde honom. Alla soldater i Juda och många från Israel var också där vid vadstället för att hälsa honom välkommen.
41 Men Israels män klagade hos kungen, eftersom bara männen från Juda hade fått hjälpa honom och hans familj över Jordan.
42 Varför klagar ni? svarade Juda män. Kungen är av vår egen stam. Det där behöver ni väl inte bli arga för! Vi har inte bett om något för egen del, och han har inte ens behövt dela med sig av sina förråd till oss.
43 Men vi är tio stammar i Israel, svarade de andra, så vi har större rätt till kungen än ni. Varför behandlar ni oss så här? Var det inte vi som först började tala om att hämta honom tillbaka, för att han skulle bli vår kung igen!Så fortsatte diskussionen fram och tillbaka, och männen från Juda var särskilt hårda i sitt tal.
24 Några dagar senare kallade Felix och hans hustru Drusilla, som var judinna, Paulus till sig. De ville höra mer om tron på Jesus Kristus.
25 Men när han började tala med dem om rättfärdighet, återhållsamhet och den kommande domen, blev Felix förskräckt.Gå härifrån nu, sa han. Det räcker. När jag får mer tid ska jag skicka efter dig igen.
26 Han hoppades också att Paulus skulle muta honom, och han skickade därför efter honom gång på gång för att tala med honom.
27 Så höll det på i två år. Sedan fick Felix en efterträdare, Porcius Festus. Och eftersom Felix var mån om judarnas välvilja lät han Paulus stanna kvar i fängelset.
Paulus vädjar till kejsaren inför Festus
25 Tre dagar efter det att Festus hade kommit till Caesarea för att ta itu med sina nya uppgifter reste han till Jerusalem.
2 Där blev han uppsökt av översteprästerna och andra judiska ledare, som gav honom sin version av fallet Paulus.
3 De bad honom att genast föra Paulus tillbaka till Jerusalem. Deras plan var att överfalla och döda honom.
4 Men Festus svarade att eftersom Paulus var i Caesarea, och han själv snart skulle återvända dit, skulle
5 de som hade något att säga i fallet följa med honom dit och vara med vid rättegången.
6 Åtta eller tio dagar senare återvände han till Caesarea, och följande dag började rättegången mot Paulus.
7 När Paulus kom till rätten samlade sig judarna från Jerusalem omkring honom och kastade fram många allvarliga anklagelser, som de inte kunde bevisa.
8 Paulus nekade till anklagelserna. Jag är inte skyldig, sa han. Jag har inte handlat i strid med de judiska lagarna eller kränkt templets helighet eller gjort uppror mot den romerska staten.
9 Då frågade Festus, som var angelägen att hålla sig väl med judarna: Är du villig att resa till Jerusalem och där ställas inför rätta inför mig?
10-11 Nej!svarade Paulus. Jag åberopar min rätt som romersk medborgare att få stå till svars inför kejsaren själv. Du vet mycket väl att jag inte är skyldig. Om jag har gjort något som förtjänar döden, så är jag beredd att dö. Men om jag är oskyldig, så har varken du eller någon annan rätt att överlämna mig åt dessa män, så att de kan döda mig. Jag vädjar till kejsaren.
12 Festus överlade med sina rådgivare och svarade sedan: Saken är avgjord! Du har vädjat till kejsaren, och till kejsaren får du fara.
Folkets religiösa ledare kan inte svara Jesus
35 När Jesus senare undervisade folket inne på tempelområdet, frågade han dem:Varför påstår era religiösa ledare att Messias måste vara en ättling till kung David?
36 David har ju själv sagt, ledd av den helige Ande: 'Gud sa till min herre: Sätt dig på min högra sida tills jag har lagt alla dina fiender under dina fötter.'
37 Eftersom David kallar honom sin herre, hur kan han då vara hans son?
Jesus varnar för de religiösa ledarnas dubbelmoral
Hans sätt att argumentera tilltalade folk, och de lyssnade därför ivrigt till honom,38 och han fortsatte sin undervisning:Akta er för lagexperterna! De älskar att gå klädda som förnäma och lärda män och väntar sig att alla ska buga sig för dem när de går över torgen.
39 Vid gudstjänsterna i synagogorna sitter de på de främsta platserna, och vid festmiddagarna slår de sig gärna ner på hedersplatserna.
40 Men fulla av habegär lurar de av hjälplösa änkor deras hus. För att sedan skyla över vilka samvetslösa människor de är, låtsas de vara gudfruktiga genom att be långa böner offentligt. Därför kommer också Gud att straffa dem desto hårdare.
En fattig änka ger allt hon har
41 Sedan gick han fram till kollektkistorna i templet och satte sig ner och tittade på när folk kom och lade sina pengar i dem. Några som var rika lade dit stora summor.
42 Men så kom en fattig änka och lade dit två femöringar.
43 Då kallade han på lärjungarna och sa: Den här fattiga änkan gav mer än alla rika män tillsammans,
44 för de gav bara en liten del av sitt överflöd, medan hon gav sin sista femöring.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®