Book of Common Prayer
Stilla förtröstan
131 Herre, jag är inte stolt och högfärdig. Jag tror inte att jag är bättre än andra, och jag låtsas inte att jag vet allt och klarar allt.
2 Istället är jag lugn och lika stilla inför Herren som ett barn som ligger i sin mors armar. Ja, jag är nöjd och trygg hos dig.
3 Israel, du borde också lita på Herren, både nu och i framtiden.
Guds tempel och Davids kungahus
1-2 Herre, du glömmer väl inte vilka prövningar David fick gå igenom. Tänk på de högtidliga löften han gav dig, vår stamfar Jakobs Gud, när han lovade och sa:
3-5 Jag vill inte gå in i mitt hus, och jag vill inte lägga mig i min säng. Jag vill inte heller gå till vila förrän jag byggt ett bestående hem åt Herrens ark, ett tempel åt Israels mäktige.
6 Först fick vi höra att arken fanns i Betlehem och sedan att den var i skogstrakterna.
7 Men nu ska den få stå i ett tempel, där Gud ska bo här på jorden. Det är dit vi ska gå för att be till honom.
8 Res dig, Herre, och gå för alltid in i ditt tempel tillsammans med arken, som vittnar om din stora styrka.
9 Prästerna som tjänar dig ska alltid hålla sig till det förbund, som du har ingått med oss. Var och en som älskar dig ska då jubla av glädje.
10 Förkasta inte din tjänare David, den kung du har utvalt åt ditt folk,
11 för du har lovat honom: En av dina söner ska jag göra till tronföljare!
12 Och om dina efterlevande håller förbundet med mig och lyder mina bud, så ska en av dem för alltid vara kung!
13 Herre, du har utvalt berget Sion till ditt hem.
14 Detta är den plats där jag vill slå mig ner. Här är den viloplats som jag har valt, sa du.
15 Hela denna stad ska få allt den behöver, och de fattiga ska kunna äta sig mätta.
16 Jag ska välsigna stadens präster i allt de gör, och dess invånare ska ropa och sjunga av glädje.
17 Här vill jag göra en av Davids söner till en stor kung, och hans kungahus ska bestå för alltid.
18 Hans fiender ska komma att skämmas, men hans rike ska ha framgång och blomstra.
När bröder bor tillsammans
133 Vad underbart och skönt det är när bröder kan bo tillsammans i harmoni.
2 Det är lika välgörande som doften av den dyrbara olja, som hälldes i håret på prästen Aron och som sedan rann ner i hans skägg, ända till kraglinningen.
3 Denna gemenskap är lika uppfriskande som daggen på berget Hermon eller på Sions sluttningar. Ja, Guds välsignelse vilar över bröder som lever tillsammans i frid. Han ger dem ett liv utan slut.
En lovsång om natten
134 Kom och sjung lovsång till Herren, ni som tjänar honom i templet varje natt.
2 Lyft upp era händer i bön och prisa Herren i hans tempel.
3 Herren, som skapade himmel och jord, välsignar dig från berget Sion.
Herren är större än andra gudar
1-2 Halleluja! Prisa Herren, ja, låt hans folk prisa honom då de står på templets förgårdar.
3 Ja, prisa Herren, för han är god! Sjung om hans underbara namn,
4 för Herren har utvalt Jakobs efterlevande och gjort hela Israel till sin personliga egendom.
5 Jag vet hur stor Herren är, ja, han är mycket större än någon annan gud.
6 Han gör vad han vill både i himlen och på jorden och i de djupa haven.
7 Han låter molnen stiga upp vid horisonten, han sänder blixt och regn och han sänder ut stormvindarna från sina väldiga förråd.
8 I Egypten dödade han det äldsta barnet i varje familj och allt förstfött bland djuren.
9 Han utförde väldiga under och tecken inför Farao och hans folk.
10 Han besegrade många folk och utrotade mäktiga kungar,
11 Sihon, amoreernas kung, Og, Basans kung och Kanaans kungar.
12 Han gav deras länder som en gåva till sitt folk Israel.
13 Herre, ditt namn varar i evighet. Generation efter generation kommer att minnas dig.
14 Du kommer att se till att inget ont sker ditt folk och du förbarmar dig över alla som tillhör dig.
15 Andra folks gudar är bara föremål av guld och silver, som människor gjort med sina händer.
16 De har munnar som inte kan tala, och ögon som inte kan se.
17 De har öron som inte kan höra, och de kan inte ens andas.
18 Lika stela och döda som dessa gudar är, ska de som tillber dem bli.
19 Israel, prisa Herren! Ni Arons överstepräster, prisa hans namn!
20 Ni präster av Levis stam, prisa Herren! Prisa hans namn, alla ni som fruktar honom och litar på honom.
21 Prisa Herren på berget Sion, för där i Jerusalem står hans tempel. Prisa Herren! Halleluja!
Joab förebrår David
19 Snart nådde det fram till Joab att kungen grät och sörjde Absalom.
2 När folket fick höra om hans förtvivlan slutade de att fira segern, och en djup förstämning utbredde sig.
3 De som deltagit i striden på den segrande sidan smög tillbaka in i staden, precis som om de hade flytt undan striden.
4 Kungen satt länge med händerna för ansiktet och jämrade sig i sin sorg: O min son Absalom, min son!
5 Då gick Joab in till kungen och sa till honom: Vi räddade ditt liv i dag, och livet på dina söner, döttrar, fruar och bihustrur, och ändå handlar du på detta sätt och får oss att skämmas, som om vi hade gjort något galet.
6 Du tycks älska dem som hatar dig och hata dem som älskar dig. Tydligen betyder vi ingenting för dig. Om Absalom hade levat och vi alla hade dött, så hade du varit glad.
7 Gå nu ut och gratulera dina män, för jag lovar dig att om du inte gör det, så kommer alla att lämna dig, och inte en enda av dem kommer att stanna kvar här över natten. Du kommer att få det värre än du någonsin har haft det i hela ditt liv.
8-10 Kungen gick då ut och satte sig vid stadsporten, och när nyheten spreds genom staden att han var där, gick alla till honom.Under tiden pratade man överallt i hela landet om vad som hänt. Varför ber vi inte kungen komma tillbaka? sa man. Han har ju räddat oss från våra fiender filisteerna. Absalom, som vi gjorde till kung i hans ställe, jagade ut honom ur landet, men nu är han ju död. Låt oss be David återvända och bli vår kung igen!
11-12 Då sände David prästerna Sadok och Ebjatar till styresmännen i Juda: Varför är ni de sista som talar om att låta kungen återvända? Hela Israel är ju inställda på det, och det är bara er man väntar på! Ändå är ni mina egna bröder, min egen stam, mitt eget kött och blod!
13 Och han bad dem säga till Amasa: Du är min släkting, och nu tar jag Gud till vittne på att jag tänker tillsätta dig som befälhavare över min armé, i stället för Joab.
14 David lyckades på detta sätt ena alla i Juda, och de sände honom detta besked: Kom tillbaka till oss och ta med dig alla dem som följt med dig!
15 Kungen vände då tillbaka till Jerusalem. Men när han kom fram till Gilgal vid Jordanfloden fanns ledarna i Juda där för att möta honom vid vadstället.
16 Simei, benjaminiten Geras son från Bahurim, skyndade sig över tillsammans med styresmännen i Juda för att välkomna kung David.
17 Ett tusen män från Benjamins stam gick med honom tillsammans med Siba, Sauls tjänare, och Sibas femton söner och tjugo tjänare.
18 De skyndade sig ner till Jordan och hjälpte kungens familj och trupperna att ta sig över.Simei, Geras son, skyndade sig över Jordan. Han föll ner inför kungen
19 och bad: Ers Majestät, förlåt mig och glöm det hemska som jag gjorde mot dig när du lämnade Jerusalem,
20 för jag vet mycket väl att jag syndade. Det är därför jag kom hit i dag för att som förste man i hela Josefs stam hälsa dig.
21 Abisai frågade då: Ska inte Simei dö för att han förbannade Herrens utvalde kung?
22 Vad har jag längre gemensamt med dig och din bror Joab? I dag har ni vänt er emot mig! svarade David Abisai. I dag ska ingen dödas, i dag ska vi glädjas över att jag än en gång är Israels kung!
23 Sedan vände han sig till Simei och lovade: Du ska inte dödas.
Paulus inför Felix
24 Fem dagar senare kom översteprästen Ananias tillsammans med några av de judiska ledarna och advokaten Tertullus till Caesarea för att framställa sina anklagelser mot Paulus.
2 När Tertullus kallades fram inför landshövdingen, presenterade han anklagelserna mot Paulus så här:
3 Herr excellens! Ni har skapat fred och lugna förhållanden för oss judar, och ni har på många sätt minskat den orättvisa behandlingen av oss. Vi är mycket tacksamma för detta.
4 Jag ska inte trötta ut er. Men jag ber er vara vänlig att lyssna till mig bara ett ögonblick, när jag i korthet lägger fram våra anklagelser mot denne man.
5 Vi menar att han är en orosstiftare. Han fortsätter att uppmana judar överallt i hela världen att göra uppror mot den romerska regeringen. Följden blir upplopp och oro. Han är en av ledarna för den sekt som kallas nasareerna.
6 Han försökte dessutom orena templet och därför arresterade vi honom.Vi skulle ha gett honom vad han egentligen förtjänar,
7 men Lysias, kommendanten för garnisonen, förde bort honom med våld.
8 Lysias kräver nu att han ställs inför rätta enligt romersk lag. Du kan ta reda på sanningen i våra anklagelser genom att själv fråga ut honom.
9 De andra judarna instämde och förklarade att allt som Tertullus sagt var sant.
10 Så blev det Paulus tur. Landshövdingen gjorde tecken åt honom att resa sig upp och tala.Paulus började: Jag vet att du, Felix, varit domare för detta folk i många år, och det känns tryggt för mig när jag nu försvarar mig.
11 Du kan lätt kontrollera att det inte är mer än tolv dagar sedan jag kom till Jerusalem för att be i templet.
12 Du kan också få det bekräftat att jag aldrig har hetsat upp folk i någon synagoga eller på gatorna i någon stad.
13 Dessa män kan absolut inte bevisa de saker som de anklagar mig för.
14 Men en sak bekänner jag, och det är att jag tror på den frälsningsväg som de anser vara en sekt. Jag följer våra förfäders sätt att tjäna Gud. Jag tror fullt och fast på den judiska lagen och allt som är skrivet i profeternas böcker.
15 Och jag tror precis som de här männen att både de rättfärdiga och de ogudaktiga ska uppstå från de döda.
16 Därför försöker jag alltid att efter bästa förmåga ha ett rent samvete inför Gud och människor.
17 Efter att ha varit borta i flera år återvände jag till Jerusalem med pengar för att hjälpa judarna och för att ge ett offer till Gud.
18 Mina åklagare såg mig i templet när jag kom med mitt tackoffer. Jag hade rakat mitt huvud som lagen kräver, och det fanns ingen folkskara omkring mig och inte en tillstymmelse till något upplopp.
19 Men några judar från Turkiet var där, och de borde vara här nu, om de har något emot mig.
20 Nu ber jag dig att fråga dessa män här vilka brott deras råd fann mig skyldig till,
21 utom det jag sa, när jag ropade: 'Jag är här inför rådet för att försvara min tro att de döda kommer att uppstå igen!'
22 Felix, som visste en hel del om den kristna tron, bad nu judarna att vänta tills Lysias, kommendanten för garnisonen, hade anlänt. Då skulle han avgöra fallet.
23 Han skickade tillbaka Paulus till fängelset och sa till vakterna att behandla honom väl. För att göra Paulus fängelsevistelse mer bekväm fick också hans vänner tillåtelse att besöka honom och även ta med gåvor till honom.
Frågan om det viktigaste budet
28 En av lagexperterna som stod där och lyssnade till diskussionen var imponerad av det svar Jesus hade gett, och därför frågade han: Vilket är det viktigaste av alla buden?
29 Jesus svarade: Det som säger: 'Hör, Israel, Herren vår Gud är den ende, sanne Guden.
30 Du ska använda all din kraft till att älska honom, och du ska tjäna honom av hela ditt hjärta och med ditt liv och alla dina tankar.'
31 Lika viktigt är det andra budet: 'Älska dina medmänniskor lika mycket som dig själv!' Inga andra bud är mer livsviktiga än dessa två.
32 Lagexperten svarade: Herre, du har sagt ett sant ord när du säger att det bara finns en Gud och ingen annan.
33 Och jag förstår att detta att älska Gud av hela sitt hjärta och av all sin kraft och av hela sitt förstånd, och att älska sina medmänniskor som sig själv, det är större och viktigare än alla slags offer på altaret i templet.
34 När Jesus hörde mannens kloka svar sa han: Du är inte långt borta från Guds rike. Och efter detta vågade ingen annan komma med några fler frågor.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®