Book of Common Prayer

Gud triumferar

^1-2 Res dig, Gud, och skingra alla dina fiender! Jaga bort dem!

³ Driv bort dem, liksom rök förs bort av vinden! Smält dem som vax i eld! Låt de ogudaktiga utplånas inför dina ögon.

⁴ Men den gudfruktige kan glädja sig! Hans glädje känner inga gränser!

⁵ Sjung en lovsång till Herren! Stäm upp en sång till honom som rider på molnen! Herren är hans namn! Gläd dig inför honom!

⁶ Han är en far för de föräldralösa, och han försvarar änkor, för han är helig.

⁷ De ensamma ger han ett hem, och fångarna för han ut i frihet. Därför sjunger de av glädje! Men för dem som gör uppror väntar bara hungersnöd och svåra tider.

⁸ Gud, när du drog ut i spetsen för ditt folk och marscherade med det genom öknen

⁹ då darrade jorden, och från himlen strömmade regnet ner. Berget Sinai bävade inför dig, Israels Gud.

^10-11 Du sände regn i överflöd, Gud, för att det uttorkade landet skulle blomstra igen! Ditt folk, som inte hade någonstans att bo, bor nu där. Av godhet gav du dem detta hem när de var utfattiga.

^12-14 Herren ger sina befallningar och fienderna flyr. Kvinnorna där hemma ropar ut de glada nyheterna: Arméerna som kom för att förgöra oss har flytt! Och nu delar alla Israels kvinnor på bytet. Se hur de glittrar och glänser i sina juveler av guld och silver! De är alldeles övertäckta, precis som duvorna täcks av sina vingar!

¹⁵ När Gud, den Allsmäktige skingrade sina fiender, då var marken täckt av krigsbyte, precis som när snön täcker Salomos berg.

^16-17 Mäktigt reser sig bergen i Basan! Ståtliga bergskedjor med många toppar! Varför ser ni ner på Sions berg med avundsjuka, det berg där Gud har valt att bo i evighet.

¹⁸ Med så många vagnar att man inte kan räkna dem, kommer Herren från Sinai och drar in i sitt heliga tempel på Sions berg.

¹⁹ Han går upp för höjderna och tar fångar med sig i triumftåg. Han får gåvor av människor, till och med av dem som gjort uppror mot honom. För alltid ska han bo där.

²⁰ Vilken underbar Herre han är! Dag efter dag bär han våra bördor och han ger oss vår frälsning.

Gud hämtar Elia till himlen

^1-2 Nu var tiden inne för Herren att hämta upp Elia till himlen i en stormvind. När Elia och Elisa lämnade Gilgal, sa Elia:Stanna här, för Herren har sänt mig till Betel.Nej, jag svär inför Gud att jag aldrig ska lämna dig! svarade Elisa.Därför gick de tillsammans till Betel.

³ Där kom de unga profeterna som höll till i Betel fram till Elisa och frågade: Vet du om att Herren i dag tänker ta Elia ifrån dig? Tyst! sa Elisa till dem. Jag vet det.

⁴ Elisa, stanna kvar här i Betel nu, för Herren har bett mig gå till Jeriko, sa Elia.Men Elisa svarade som förra gången: Jag svär inför Gud att jag aldrig ska lämna dig. Därför gick de tillsammans till Jeriko.

⁵ I Jeriko kom den grupp profeter som fanns där fram till Elisa och frågade: Vet du om att Herren i dag tänker ta din herre ifrån dig? Ja, sa Elisa till dem. Låt oss inte prata mer om det!

^6-7 Stanna här nu, sa sedan Elia till Elisa, för Herren har sänt mig till floden Jordan.Men Elisa svarade som förut: Jag svär inför Gud att jag aldrig ska lämna dig.De gav sig alltså iväg tillsammans och stod så småningom vid floden Jordan, medan femtio av de unga profeterna iakttog dem på avstånd.

⁸ Elia tog då sin mantel, vek ihop den och slog på vattnet med den. Då delade sig vattnet i floden, och de gick torra över till andra sidan.

⁹ Vad vill du att jag ska göra för dig, innan jag blir hämtad härifrån? frågade Elia.Låt mig få dubbelt så mycket av den ande som du själv har, bad Elisa.

¹⁰ Du har bett om något mycket svårt, svarade Elia. Men om du ser när jag tas bort ifrån dig, då ska du få vad du begär.

¹¹ Medan de gick där och samtalade med varandra kom plötsligt en vagn av eld, och den drogs av hästar, som också var av eld. Vagnen körde fram mellan dem och skilde dem åt, och Elia fördes i en stormvind upp till himlen.

¹² Elisa såg det, och ropade: Min far! Min far! Israels vagnar och ryttare!När Elia försvann ur sikte rev Elisa sönder sin mantel.

^13-14 Sedan tog han upp Elias kvarlämnade mantel och gick tillbaka till Jordans strand. Där slog han med den på vattnet.Var är Herren, Elias Gud? ropade han. Då delade sig vattnet och Elisa kunde gå över.

¹⁵ Elias ande är över Elisa! utbrast de unga profeterna i Jeriko när de såg vad som hände. Sedan gick de fram till Elisa och hälsade mycket vördnadsfullt på honom och sa:

Lammet och bokrullen med sju sigill

5 Och jag såg att han som satt på tronen hade en bokrulle i högra handen. Den hade text på båda sidor och var förseglad med sju sigill.

² En väldig ängel ropade med hög röst ut denna fråga: Vem är värdig att bryta sigillen på denna bok och öppna den?

³ Men ingen i hela himlen eller på jorden eller bland de döda fick tillåtelse att öppna och läsa den.

⁴ Då grät jag av besvikelse, eftersom ingen var värdig. Ingen kunde berätta för oss vad som stod i den.

⁵ Då sa en av de tjugofyra äldste till mig: Gråt inte längre, för Jesus, lejonet av Juda stam, Davids rotskott, har segrat och visat sig värdig att öppna boken och bryta dess sju sigill.

⁶ Jag tittade upp och fick se ett lamm, som stod framför de tjugofyra äldste vid tronen och de fyra väsendena, och lammet var märkt av sår som en gång hade vållat dess död. Det hade sju horn och sju ögon, som representerar Guds sju andar, som är utsända till varje del av världen.

⁷ Det steg fram och tog boken ur högra handen på honom som satt på tronen.

⁸ Och när det tog boken, föll de tjugofyra äldste ner framför Lammet. Var och en hade en harpa och en guldskål fylld med rökelse. Det är Guds folks böner.

⁹ De sjöng en ny sång med denna text: Du är värdig att ta boken och bryta dess sigill och öppna den, för du har blivit slaktad, och ditt blod har friköpt människor från alla folk.

¹⁰ Och du har samlat dem till ett rike och gjort dem till präster åt vår Gud, och de ska regera på jorden.

¹¹ Sedan såg jag tusentals änglar och jag hörde dem sjunga. De stod runt tronen och de fyra levande väsendena och de äldste.

¹² Och de sjöng med väldig kraft: Lammet som blev slaktat. Det är värdigt att ta emot makten och rikedomen och visheten och styrkan och äran och härligheten och välsignelsen.

¹³ Sedan hörde jag alla i himlen och på jorden och de döda under jorden och i havet ropa: Välsignelsen och äran och härligheten och kraften tillhör honom, som sitter på tronen, och Lammet i evigheternas evigheter.

¹⁴ Och de fyra levande väsendena fortsatte att säga: Amen! Och de tjugofyra äldste föll ner och tillbad honom.