Book of Common Prayer
Guds ord och Guds lagar
119 Lyckliga är de som är förståndiga nog att följa Guds lagar i allt.
2 Lyckliga är de som söker efter Gud och alltid gör hans vilja,
3 de som vägrar att kompromissa med det onda och helhjärtat följer hans vägar.
4 Du har gett oss dina lagar för att vi ska följa dem.
5 Vad jag längtar efter att helt och fullt kunna lyda dem!
6 Då skulle jag inte längre behöva skämmas, utan ha ett gott rykte.
7 När du nu har tillrättavisat mig, vill jag tacka dig genom att leva på rätt sätt!
8 Jag tänker verkligen lyda dig! Överge mig inte, och hindra mig från att falla i synd!
9 Hur kan en ung man bevara sitt liv rent? Jo, genom att läsa ditt ord och följa dina bud.
10 Jag har gjort mitt bästa för att finna dig. Hjälp mig så att jag inte vandrar bort från dig!
11 Jag har tänkt mycket på dina ord och lagt dem på minnet, för att de ska hålla mig borta från synden.
12 Käre Herre, lär mig dina bud!
13 Jag har läst dina lagar och
14 är mera glad för dem än för rikedom.
15 Jag tänker på dem och vill hålla mig till dem.
16 Jag är glad för dem och jag skall aldrig glömma dem.
17 Var god mot mig, som är din tjänare, och låt mig få leva, så att jag kan fortsätta att följa ditt ord.
18 Öppna mina ögon, så att jag kan se allt underbart som står där.
19 Jag är bara en vandringsman här på jorden. Jag behöver vägledning, och dina bud är karta och kompass för mig.
20 Jag längtar efter dina råd mer än jag kan tala om.
21 Du tillrättavisar de stolta, dem som vägrar att lyssna till dina bud.
22 Låt dem inte få håna mig för att jag lyder dina lagar!
23 Till och med furstar sitter och talar illa om mig, men jag tänker fortsätta att gå dina vägar.
24 Din lag är både mitt ljus och min rådgivare.
Gud håller vad han lovat
1-2 Herre, hjälp oss! Det finns snart inga gudfruktiga människor längre. Var i hela världen kan man träffa på någon som man kan lita på?
3 Alla ljuger och förtalar varandra. Det tycks inte finnas någon ärlighet kvar.
4-5 Men Herren kommer inte att se mellan fingrarna med de människor som handlar på det sättet. Han ska förgöra dessa högfärdiga lögnare som säger: Vi kan ljuga oss till vad som helst. Vi säger vad vi vill, och vem kan hindra oss?
6 Herren svarar: Jag kommer att resa mig och försvara de förtryckta, de fattiga och dem som har det svårt. De har längtat efter att jag ska befria dem.
7 Herrens löfte är sant. Han säger inget förhastat. Hans ord är klart och tydligt, det är som äkta silver som renats sju gånger.
8 Herre, vi vet att du alltid ska se till att dina egna är utom räckhåll för onda människor,
9 även om dessa stryker omkring dem på alla sidor i detta land där uselheten applåderas.
Hur länge till, Herre
1-2 Hur länge, Herre, ska jag vara glömd av dig? I evighet? Hur länge ska du gömma dig för mig?
3 Hur länge måste jag stå ut med alla mina bekymmer som plågar mig natt och dag? Hur länge ska mina fiender ha övertaget?
4 Svara mig, Herre, min Gud! Skingra mitt mörker, annars dör jag!
5 Mina fiender ska inte få triumfera och säga: Vi har besegrat honom! Låt dem inte få njuta av mina motgångar.
6 Jag litar alltid på dig och på din barmhärtighet, och jag är glad över din frälsning. Jag vill sjunga till din ära, Herre, för du har varit god mot mig.
Det finns ingen som gör något gott
14 Dårarna säger för sig själva: Det finns ingen Gud! De talar om sådant som de inte begriper, de är fulla av ondska och har inte gjort något gott.
2 Från himlen ser Herren ner på människorna för han vill se om det åtminstone finns någon med förstånd, någon som frågar efter Gud.
3 Men nej, alla har vänt sig bort, alla är lika korrumperade. Det finns ingen som är god, inte en enda!
4 De lever av att slå ihjäl mitt folk, och de kan aldrig tänka sig att be till mig! Vet de verkligen inte av något bättre?
5 Men de ska bli skräckslagna, för Gud är med dem som älskar honom.
6 Han räddar de fattiga och ödmjuka, när onda människor förtrycker dem.
7 O, om deras befrielse redan var här! Tänk om Gud ändå ville komma från berget Sion för att frälsa sitt folk! Vilken glädje det ska bli när Herren har befriat Israel!
Samuel smörjer David till kung
16 Slutligen sa Herren till Samuel: Du har sörjt länge nog över Saul, som jag har förkastat som Israels kung. Ta nu en flaska olivolja och gå till Betlehem och sök reda på en man som heter Isai, för jag har utvalt en av hans söner till att bli den nye kungen.
2 Men Samuel frågade: Hur kan jag göra det? Om Saul får reda på det, kommer han att döda mig.Ta med dig en kviga och säg att du har kommit för att offra till mig, svarade Herren.
3 Inbjud sedan Isai till offret, så ska jag visa dig vilken av hans söner som du ska smörja.
4 Samuel gjorde som Herren hade sagt till honom, och när han anlände till Betlehem, kom stadens ledande män för att möta honom, men de var alla rädda.Vad är det som står på? undrade de. Varför har du kommit hit?
5 Han svarade: Allt är väl, men jag har kommit hit för att offra till Herren. Rena er, och kom med mig till offret! Han renade också Isai och hans söner och inbjöd även dem.
6 När de kom till offerplatsen, kastade Samuel en blick på Eliab och tänkte: Det är nog honom som Herren har utvalt.
7 Men Herren sa till Samuel: Nej, det är inte han. Förresten ska du aldrig bedöma en människa efter hennes utseende eller längd. Jag ser inte på samma sätt som du ser! Människor dömer efter det yttre, men jag ser till hjärtat.
8 Då bad Isai sin son Abinadab stiga fram inför Samuel, men Herren sa: Inte heller han är den rätte.
9 Sedan bad Isai Samma att gå fram, men Herren sa: Nej, det är inte han heller. På samma sätt kom sju av Isais söner fram inför Samuel, men samtliga förkastades.
10-11 Herren har inte utvalt någon av dem, sa Samuel till Isai. Är det alla söner du har? Vi har ju den yngste sonen också, men han är ute på fälten och vaktar fåren, svarade Isai.Skicka omedelbart efter honom, sa Samuel, för vi slår oss inte ner förrän han kommer.
12 Då skickade Isai efter honom. Det var en pojke som såg bra ut, rödblommig och med vackra ögon. Och Herren sa: Han är det. Smörj honom!
13 Samuel tog olivoljan han hade haft med sig och hällde den över Davids huvud i brödernas närvaro. Herrens Ande kom över David med stor kraft från den dagen. Samuel återvände till Rama.
Petrus och Cornelius
10 I Caesarea bodde en romersk arméofficer som hette Cornelius. Han var befälhavare vid det italienska regementet.
2 Han och hela hans familj ärade Gud och var mycket fromma. Han gav generöst pengar till välgörenhet och var en flitig bedjare.
3 En eftermiddag när han var helt vaken, ungefär klockan tre, fick han i en syn se en Guds ängel som kom emot honom.Cornelius, sa ängeln.
4 Cornelius stirrade skräckslagen på ängeln. Vad vill du, Herre? frågade han.Och ängeln svarade: Gud har hört dina böner och märkt din stora generositet.
5-6 Skicka nu några män till Joppe för att hämta en man som heter Simon Petrus och som bor hos garvaren Simon nere vid stranden.
7 Så snart ängeln hade försvunnit, kallade Cornelius på två av sina tjänare och en from soldat, som var en av hans personliga livvakter.
8 Han berättade för dem vad som hänt och skickade iväg dem till Joppe.
9-10 Nästa dag när de närmade sig staden, gick Petrus upp på husets takterrass för att be. Det var mitt på dagen och han var hungrig och väntade på att få något att äta, men plötsligt fick han se en syn och blev helt tagen av den.
11 Han såg himlen öppnas, och något som såg ut som en stor segelduk upphängd i sina fyra hörn och som sänktes ner till marken.
12 I duken fanns alla sorters djur, ormar och fåglar som alla var förbjudna för judarna att äta.
13 Sedan sa en röst till honom: Slakta djuren och ät!
14 Aldrig Herre, svarade Petrus, jag har aldrig i hela mitt liv ätit sådana djur, för de är förbjudna i vår judiska lag.
15 Rösten talade igen: Säg inte emot Gud. Om han säger att något är rent, så är det rent.
16 Samma syn upprepades tre gånger. Sedan drogs duken upp till himlen.
12 Men Petrus sprang till graven för att se efter. Han böjde sig ned och tittade in men det enda han såg var de tomma linneförbanden. Då gick han tillbaka hem, förundrad över vad som hade hänt.
Jesus visar sig för två män på vandring
13 Samma dag var två av Jesu lärjungar på väg till byn Emmaus, som ligger elva kilometer från Jerusalem.
14 Medan de gick och samtalade med varandra om vad som hade hänt de senaste dagarna,
15 kom plötsligt Jesus själv och gick bredvid dem.
16 Men fast de såg honom var det något som hindrade dem från att känna igen honom.
17 Vad är det ni diskuterar med varandra, sa han. Och varför är ni så bekymrade? De stannade plötsligt, och sorgen stod skriven i deras ansikten.
18 Den ene av dem, som hette Kleopas, svarade: Du måste vara den ende i hela Jerusalem som inte har hört vad som hänt de senaste dagarna.
19 Vad är det som har hänt? undrade han.Det som hände med Jesus, mannen från Nasaret, sa de. Han var en profet, som gjorde stora under och var en enastående lärare, högt aktad av både Gud och människor.
20 Men översteprästerna och våra religiösa ledare arresterade honom och överlämnade honom till romarna så att de kunde döma honom till döden, och nu har de korsfäst honom.
21 Vi hoppades att han var Messias, han som skulle komma för att befria Israel.Och till råga på allt detta som hände för tre dagar sedan,
22-23 gick några kvinnor tidigt i morse till graven, och de kom tillbaka och berättade att hans kropp inte längre fanns där. De hade sett änglar, som sa till dem att Jesus lever!
24 Några av oss rusade dit för att se efter, och faktum är att Jesu kropp var borta, precis som kvinnorna hade sagt. Men Jesus såg de inte.
25 Då sa Jesus till dem: Vad lite ni fattar! Och vad svårt ni har för att tro allt det som profeterna har sagt i Skriften.
26 Har inte profeterna klart förutsagt att Messias måste genomlida allt detta innan han går in i sin härlighet?
27 Sedan citerade Jesus stycke efter stycke från Skrifterna för dem, från Första Moseboken till och med Profeterna, och han förklarade vad de olika avsnitten sa om honom själv.
28 När de närmade sig Emmaus och slutet på vandringen såg de att han tänkte gå vidare.
29 Då bad de honom stanna kvar över natten tillsammans med dem, eftersom det började bli mörkt. Därför följde han med och stannade hos dem.
30 När de sedan satte sig ner för att äta bad han Gud välsigna brödet och tog sedan ett stycke och bröt det och räckte till dem.
31 Och plötsligt var det som om deras ögon öppnats och de kände igen honom, men i samma ögonblick försvann han.
32 Då sa de till varandra: Kände vi det inte som en eld i våra hjärtan när han talade med oss under vandringen och förklarade Skriften för oss.
33-34 Och utan att förlora någon tid skyndade de sig tillbaka till Jerusalem. Där var de elva lärjungarna och de andra som följde Jesus samlade, och de tog emot dem med orden: Herren har verkligen uppstått! Han har visat sig för Petrus!
35 Då berättade de två männen om hur Jesus hade visat sig för dem när de gick på vägen till Emmaus, och hur de känt igen honom då han bröt brödet.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®