Book of Common Prayer
Lova Herren och lyssna till vad han sagt
95 Kom, låt oss sjunga högt till Herrens ära! Stäm upp en glädjefull lovsång till vår mäktige räddare!
2 Kom till honom fyllda av tacksamhet! Låt oss sjunga lovsånger till honom,
3 för Herren är den störste bland alla gudar.
4 De djupaste dalar och de högsta berg, håller han i sin hand. Allt är hans.
5 Han skapade havet och hans händer har format landet. De är också hans.
6 Kom, knäböj inför Herren, vår skapare,
7 för han är vår Gud! Vi är hans får och han är vår herde. O, att du idag bara ville lyssna till honom när han kallar på dig, och komma till honom!
8 Förhärda inte era hjärtan, som Israel gjorde i öknen vid Meriba och Massa.
9 Där tvivlade era förfäder på Gud, fast de hade sett så många av hans under. De prövade hans tålamod hårt.
10 I fyrtio år såg jag på dem med avsmak, säger Herren Gud. De var ett folk vars hjärtan och tankar var långt borta ifrån mig. De vägrade att följa mina lagar.
11 Därför svor jag i min vrede att de aldrig skulle få komma in i det utlovade landet, till den viloplats som jag hade förberett åt dem.
Befriad från synd och skuld
1-2 Vilken lycka för dem som fått sin skuld förlåten! Vilken glädje när synderna plånas ut! Vilken befrielse det blir för dem som har bekänt sina synder och fått dem utplånade av Gud.
3 Det fanns en period i mitt liv, när jag ville hålla det hemligt vilken syndare jag var. Men min oärlighet gjorde mig olycklig, och varje dag blev en missräkning.
4 Både dag och natt straffade du mig. Min livskraft torkade upp som vatten en varm sommardag.
5 Till slut bekände jag alla mina synder för dig. Jag ville inte längre tiga med allt orätt jag gjort. Jag sa för mig själv: Jag ska bekänna allt inför Herren.Och du förlät mig verkligen, och all min skuld försvann.
6 Därför ska alla som tror bekänna sina synder inför Gud, medan det ännu är tid att få förlåtelse. Då kommer domen inte att drabba dem.
7 Hos dig känner jag mig säker, och du tillåter inte att ångest och nöd griper tag i mig. Därför sjunger jag högt om din frälsning.
8 Du sa till mig: Jag vill undervisa dig och leda dig på den väg du ska gå. Jag ska ge dig råd och jag ska följa dig med min blick.
9 Var därför inte som hästar eller åsnor, som måste ha betsel i munnen för att hålla sig på vägen!
10 Många sorger drabbar ogudaktiga människor, men en bestående kärlek omger dem som litar på Herren.
11 Ni som tillhör Herren, var glada och jubla högt. Gud lyssnar till er. Sjung av glädje.
I livsfara
143 Herre, hör min bön! Svara när jag ropar till dig, för du håller dina löften.
2 Ställ mig inte inför rätta, för ingen är oskyldig i dina ögon.
3 Mina fiender förföljde mig och tog mig till fånga. De har slagit ner mig till marken och de tvingar mig att ligga i mörker, precis som de som ligger i graven.
4 Därför har jag förlorat allt mitt hopp och är förlamad av skräck.
5 Jag minns de fantastiska under som du gjorde förr.
6 Jag sträcker mig mot dig, ja, jag längtar efter dig precis som ett förtorkat land törstar efter regn.
7 Kom snart, Herre, och svara mig, för jag blir alltmer deprimerad. Vänd dig inte bort från mig, för då kommer jag att dö.
8 Påminn mig varje morgon om din godhet, för jag litar på dig. Visa mig den väg jag ska gå! Jag behöver dig!
9 Rädda mig från mina fiender! Herre, jag flyr till dig, för det är bara hos dig som jag kan gömma mig.
10 Hjälp mig att leva som du vill, för du är min Gud. Låt din gode Ande leda mig på rätta vägar.
11 Herre, stå vid ditt ord. Det kommer att ge ditt namn ära. Led mig ut ur alla svårigheter.
12 Eftersom du är kärleksfull och god mot mig, ber jag dig att utplåna alla mina fiender och döda alla som tänker skada mig, för jag är din tjänare.
En betryckt ung mans bön
En bön när jag hade stora problem.1-2 Herre, hör min bön! Lyssna till mitt rop om hjälp!
3 Vänd dig inte bort från mig när olycka har drabbat mig. Lyssna och svara mig med detsamma,
4-5 för mina dagar försvinner som rök. Min hälsa vacklar, och febern bränner i min kropp. Mat smakar mig inte längre och jag har förlorat aptiten.
6 Jag har magrat. Jag är bara skinn och ben och jag jämrar mig högt.
7 Jag är som en gam långt ute i vildmarken, som en ensam uggla i öknen.
8 Jag ligger vaken och kan inte sova, ja, jag är lika ensam som en sparv som sitter övergiven på taket.
9 Mina fiender jagar mig dag efter dag. De svär över mig.
10-11 Därför att du är arg på mig måste jag äta aska i stället för bröd. Jag gråter ständigt och mina tårar blandar sig med det jag dricker. Du har stött bort mig.
12 Mitt liv försvinner lika hastigt som kvällens skuggor. Jag vissnar som gräset.
13 Men du, Herre, är kungars kung, och din berömmelse kommer att bestå i alla tider.
14 Jag vet att du ska gripa in och visa barmhärtighet mot Jerusalem. Nu är det dags att visa medlidande med staden. Nu är den tiden inne.
15 Ditt folk älskar till och med varje sten i stadens murar, trots att de ligger i ruiner.
16-17 Men Herren ska bygga upp dem på nytt för att visa hur stor han är. Då kommer folken att frukta honom och kungarna på jorden ska erkänna hans makt.
18 Han ska lyssna till de hjälplösas böner och till allt vad de ber om.
19 Jag skriver ner detta för att kommande generationer också ska kunna prisa Herren för allt han har gjort, ja, så att de som ännu inte är födda ska kunna prisa Herren.
20 Säg till dem att Gud från sitt tempel i himlen såg ner till oss här på jorden.
21 Han hörde folkets klagan, och de som var dödsdömda befriade han.
22-23 Därför ska folk från hela världen samlas i Jerusalem för att prisa honom. I hela staden kommer man då att sjunga lovsånger, och många folk och folkslag kommer för att tjäna honom.
24 Han har gjort mig kraftlös trots att jag är i mina bästa år. Han har gjort mig gammal i förtid.
25 Därför ropar jag till honom: Gud, du som lever i evighet! Låt mig inte dö nu när jag är ung.
26 Gud, för länge sedan lade du jordens grund och skapade himlen med dina händer.
27 Allt detta ska försvinna, men du består i evighet. Ja, allt kommer att falla sönder som gamla utslitna kläder, som du kastar bort och byter ut mot nya.
28 Men själv blir du aldrig gammal. Du lever i evighet, och dina år tar aldrig slut.
29 Dina tjänares barn ska tryggt leva vidare, generation efter generation, och du ska beskydda dem.
En bön mitt I förtvivlan
1-2 Från djupet av mitt hjärta ropar jag förtvivlad till dig om hjälp: Hör mig! Svara mig och hjälp mig!
3 Om du utan barmhärtighet kommer ihåg våra synder, vem kan då bestå?
4 Men du förlåter oss för att vi ska ära och lyda dig.
5 Jag sätter mitt hopp till Herren, och av hela hjärtat väntar jag på att han ska tala till mig.
6 Jag längtar efter Herren mer än vaktposten längtar efter att det äntligen ska bli morgon.
7 Israel, hoppas på Herren! Bara han är kärleksfull och god och beredd att förlåta synder.
8 Han ska själv befria Israel från all dess synd.
Jona predikar i Nineve
3 Då talade Herren till Jona igen:
2 Gå till den stora staden Nineve, och varna dem som bor där. Du kommer ihåg vad jag tidigare sa till dig!
3 Denna gång lydde Jona och gav sig i väg till Nineve. Men Nineve var en väldig stad. Det tog tre dagar att gå genom den.
4-5 Redan samma dag som Jona kom till staden började han predika, och han ropade ut till alla människor som samlades omkring honom: Om fyrtio dagar ska denna stad förstöras! Och man trodde på honom och utlyste en fasta. Alla, från hög till låg, klädde sig i säcktyg för att visa att de menade allvar och ville bättra sig.
6 När Jonas budskap nådde fram till kungen i Nineve steg denne ner från sin tron, bytte sin röda mantel mot säcktyg och satte sig på marken i smutsen.
7 Kungen och de styrande gav sedan följande order till alla i hela staden: Låt ingen, inte ens djuren, äta eller dricka.
8 Alla måste sörja, ropa till Gud och vända om från sina ogudaktiga vägar.
9 Vem vet? Kanske bestämmer sig Gud för att hålla tillbaka sin vrede och låter oss leva!
10 När Gud såg att folket upphörde med sin ondska ångrade han sina planer på att förgöra dem och fullföljde dem inte.
Jona blir arg på Gud
4 Det förargade Jona mycket att Gud ändrade sina planer,
2 och han klagade inför Herren över det: Detta är precis vad jag trodde du skulle göra, Herre, när jag var hemma i mitt eget land och du första gången sa till mig att gå hit. Det var därför som jag försökte komma undan och ge mig i väg till Tarsis, för jag visste ju att du var en nådig och barmhärtig Gud, som sällan blir vred men är god och omtänksam. Jag visste hur lätt det skulle vara för dig att ändra dina planer på att förgöra detta folk.
3 Döda mig nu, Herre! Jag vill bara dö nu när inget av det jag sa till dem kommer att hända.
4 Då sa Herren: Är det verkligen rätt att bli arg för den sakens skull?
5 Jona blev stött och gick ut till en plats öster om staden. Där gjorde han ett tak av löv för att få lite skugga medan han satt och väntade på vad som skulle hända med staden.
6 Herren lät då en ricinbuske växa upp och ge Jona skugga under sina stora löv. Jona blev glad och tacksam över busken.
7 Men nästa morgon såg Gud till att maskar åt av busken som snart vissnade och dog.
8 När solen var som hetast befallde Gud en östanvind att blåsa på Jona, och den brände hans huvud tills han inte längre härdade ut utan bara önskade sig döden:Döden måste vara bättre än det här, klagade han.
9 Då sa Gud till Jona: Är det verkligen rätt av dig att bli så upprörd över att busken dog? Ja, det är det! Jag är så arg att jag kan dö, svarade Jona.
10 Då sa Herren: Du tycker synd om dig själv när busken som skuggar dig vissnar ner och dör, trots att du inte själv har gjort ett dugg för att den skulle växa där.
11 Varför skulle jag då inte få förbarma mig över Nineves 120.000 invånare, som lever i ett djupt andligt mörker, och all den boskap som också finns där? Visst har jag rätt att tänka på dem och deras väl!
Guds fostran bevisar hans kärlek
12 Låt tanken på alla dessa trons hjältar sporra oss så som en idrottsman sporras av sin publik. Och låt oss göra oss av med allt som hindrar oss och håller oss tillbaka, framför allt synden som vill gripa tag i oss och få oss att falla. Låt oss löpa med uthållighet i det lopp vi har framför oss.
2 Se på Jesus, som både har visat oss trons väg och vill hjälpa oss att nå målet. Han var villig att dö en skamlig död på korset, eftersom han visste vilken glädje han skulle vinna efteråt. Nu sitter han på hedersplatsen vid Guds tron.
3 Tänk på det tålamod han hade, när syndiga människor visade honom sitt hat och sin fiendskap. Då behöver ni inte tappa modet eller bli utmattade.
4 Egentligen har ni ju ännu inte behövt sätta livet på spel i er kamp mot synden.
5 Och har ni alldeles glömt bort de uppmuntrande ord som Gud talade till er som hans barn? Han sa: Min son, var tacksam för Herrens fostran. Tappa inte modet, när han måste straffa dig.
6 För när han tillrättavisar dig visar det att han älskar dig. När han fostrar dig, bevisar det att du verkligen är hans barn.
7 Låt Gud fostra er, för han gör bara vad varje kärleksfull far gör med sina barn. Vem har någonsin hört om en son som aldrig har blivit tillrättavisad?
8 Om Gud inte handlar med er som andra fäder gör med sina barn och fostrar er när det behövs, visar det ju att ni inte tillhör hans familj.
9 Våra föräldrar här på jorden tillrättavisade oss, och ändå respekterar vi dem. Ska vi då inte ännu mer böja oss för Guds fostran, så att vi vinner det eviga livet?
10 Våra jordiska föräldrar uppfostrade oss under några korta år och gjorde så gott de kunde, men vi vet att Guds tillrättavisningar alltid är rätta och tjänar vårt bästa, så att vi kan få dela hans helighet.
11 Man njuter inte av straffet medan det pågår! Men den som på detta sätt har lärt sig att lyda har också lärt sig att leva i Guds frid och efter hans vilja.
12 Låt kraften på nytt fylla era kraftlösa händer och trötta ben.
13 Gör en rak, jämn väg för era fötter, så att de svaga och haltande som kommer efter er inte faller och gör sig illa utan i stället blir starka.
Var uppmärksamma
14 Försök att hålla er utanför alla stridigheter och lev rent och heligt, för den som inte är helig kommer inte att få se Herren.
Männen som bad på olika sätt
9 Sedan berättade han denna liknelse för några som skröt med sin egen rättfärdighet och hånade alla andra:
10 Två män gick till templet för att be. En av dem var en stolt, självgod farisé. Den andre var tullindrivare och en riktig bedragare.
11 Den stolte farisén sa mera för sig själv än till Gud: 'Tack Gud för att jag inte är en syndare som alla andra, och särskilt inte som den där bedragaren där borta! För jag lurar aldrig någon, jag är aldrig otrogen i mitt äktenskap,
12 jag fastar två gånger i veckan och jag ger Gud en tiondel av allt jag tjänar.'
13 Men den ohederlige tulltjänstemannen stod på avstånd och vågade inte ens lyfta sina ögon mot himlen då han bad, utan slog sig för bröstet i sin sorg och ropade: 'Gud, förbarma dig över mig, stackars syndare.'
14 Jag säger er att syndaren och inte farisén gick hem befriad från sin skuld! Den som framhäver sig själv ska förödmjukas, men den som inte gör det ska bli ärad.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®