Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Jerusalems sorg och ödeläggelse
אAlef
1 (A) Så övergiven hon sitter,
den folkrika staden!
Hon som var stor bland folken
har blivit som en änka,
furstinnan bland länderna
måste göra slavtjänst.[a]
בBeth
2 (B) Bittert gråter hon i natten
med tårar på sin kind.
Ingen tröstare har hon
bland alla sina älskare.
Alla hennes vänner har svikit henne,
de har blivit hennes fiender.
גGimel
3 Juda har gått i landsflykt
efter förtryck och svårt slaveri.
Hon bor bland hednafolk
och finner ingen ro.
Alla hennes förföljare
har hunnit ifatt henne,
mitt i hennes nöd.
דDaleth
4 (C) Vägarna till Sion sörjer,
ingen kommer till högtiderna[b].
Alla hennes portar är öde,
hennes präster suckar.
Hennes jungfrur är bedrövade,
och själv sörjer hon bittert.
הHe
5 (D) Hennes ovänner har makten,
hennes fiender känner sig säkra,
eftersom Herren
har bedrövat henne
för hennes många synder.
Hennes barn har vandrat bort
som fångar framför fienden.
וWaw
6 All sin prakt har dottern Sion förlorat.
Hennes furstar liknar hjortar
som inte funnit bete,
som kraftlösa flyr undan jägaren.
זZajin
19 (A) Tänk på min nöd och min hemlöshet,
malörten och det bittra!
20 Min själ tänker ständigt på det
och sjunker ihop inom mig.
21 Detta tar jag till hjärtat,
därför har jag hopp:
חHeth
22 (B) Det är Herrens nåd
att det inte är ute med oss,
att[a] det inte är slut
med hans barmhärtighet.
23 (C) Den är ny varje morgon,
stor är din trofasthet.
24 (D) Herren är min del,
det säger min själ,
därför hoppas jag på honom.
טTeth
25 (E) Herren är god
mot dem som väntar på honom,
mot den själ som söker honom.
26 Det är gott att i stillhet
hoppas på hjälp från Herren.
Vid Babels floder
137 Vid Babels floder,
där satt vi och grät
när vi tänkte på Sion.
2 Där i pilträden
hängde vi våra harpor,
3 för våra fångvaktare
bad oss sjunga,
våra plågare[a]
bad oss vara glada:
"Sjung för oss en av Sions sånger!"
4 Hur kan vi sjunga Herrens sång
i främmande land?
5 Glömmer jag dig, Jerusalem,
då ska min högra hand
glömma att spela.[b]
6 Låt min tunga fastna i gommen
om jag inte tänker på dig,
om jag inte har Jerusalem
som min högsta glädje.
Hälsning
1 (A) Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, sänd att förkunna löftet om liv i Kristus Jesus. 2 (B) Till Timoteus, mitt älskade barn. Nåd, barmhärtighet och frid från Gud Fadern och Kristus Jesus, vår Herre.
Aposteln och hans lärjunge
3 (C) Jag tackar Gud, som jag liksom mina förfäder[a] tjänar med rent samvete. Ständigt, natt och dag, tänker jag på dig i mina böner. 4 När jag minns dina tårar längtar jag efter att få se dig igen för att bli uppfylld av glädje. 5 (D) Jag tänker på den uppriktiga tro som finns hos dig, den tro som först fanns hos din mormor Lois och din mor Eunike[b] och som nu, det är jag övertygad om, också finns hos dig.
6 (E) Därför påminner jag dig: låt Guds nådegåva flamma upp igen, den som finns i dig genom min handpåläggning.[c] 7 (F) Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande. 8 (G) Skäms alltså inte för vittnesbördet om vår Herre, och inte heller för mig som är hans fånge, utan bär också du ditt lidande för evangeliet genom Guds kraft.
9 (H) Han har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd som han har gett oss i Kristus Jesus från evighet. 10 (I) Nu har hans nåd blivit uppenbarad, när vår Frälsare Kristus Jesus har trätt fram. Han har gjort slut på döden och fört fram liv och odödlighet i ljuset genom evangeliet. 11 (J) Detta är jag satt till att tjäna som förkunnare[d], apostel och lärare.
12 (K) Det är därför jag får lida allt detta. Men jag skäms inte, för jag vet vem jag tror på, och jag är övertygad om att han har makt att fram till den dagen[e] bevara det som anförtrotts mig. 13 (L) Som mönster för en sund förkunnelse ska du ha de ord som du har hört av mig, i tro och kärlek i Kristus Jesus. 14 (M) Bevara det goda som anförtrotts dig genom den helige Ande som bor i oss.
Tro och tjänst
5 Då sade apostlarna till Herren: "Ge oss mer tro!" 6 (A) Herren svarade: "Om ni har tro, bara som ett senapskorn[a], ska ni kunna säga till det här mullbärsträdet: Ryck upp dig med rötterna och plantera dig i havet! Och det skulle lyda er.
7 Om någon av er har en tjänare som plöjer eller vallar får, säger han då när tjänaren kommer hem från marken: Kom nu och sätt dig till bords? 8 Säger han inte snarare: Laga något till kvällsmat åt mig, och fäst upp dina kläder och passa upp mig medan jag äter och dricker. Sedan kan du själv äta och dricka. 9 Inte tackar han tjänaren för att han gjorde det han fick i uppdrag? 10 På samma sätt ska också ni säga, när ni har gjort allt som ni fått i uppdrag: Vi är odugliga tjänare. Vi har bara gjort vår plikt."
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation