Book of Common Prayer
Tacksägelse och lovsång
66 För körledaren, en sång, en psalm.
Hylla Gud, hela jorden!
2 Lovsjung hans namns ära!
Höj en lovsång till honom!
3 Säg till Gud: ”Väldiga är dina verk!
För din stora makt kryper dina fiender inför dig.
4 Hela jorden böjer sig ner inför dig,
de lovar dig,
de prisar ditt namn.” Séla
5 Kom och se vad Gud har gjort,
hans väldiga gärningar för människobarn!
6 Han förvandlade havet till torrt land,
de kunde ta sig över floden till fots.
Låt oss glädjas i honom!
7 Han härskar med sin makt för evigt.
Han vakar över folken,
och de upproriska kan inte resa sig mot honom. Séla
8 Prisa vår Gud, ni folk,
och låt hans lov höras,
9 för han bevarar våra liv
och låter inte våra fötter vackla.
10 Gud, du har prövat oss
och renat oss som silver.
11 Du lät oss fångas i nätet
och lastade på oss en tung börda.
12 Du lät människor rida över oss.
Vi gick genom eld och vatten,
men du förde oss in i överflöd.
13 Nu kommer jag med brännoffer till ditt tempel,
för jag vill fullfölja mina löften till dig,
14 som mina läppar lovade och min mun uttalade
när jag var i nöd.
15 Jag vill offra till dig feta djur,
med rök från baggar.
Jag vill offra tjurar och bockar. Séla
16 Kom och lyssna, alla ni som fruktar Gud,
jag vill berätta för er vad han har gjort för mig.
17 Jag ropade till honom,
och jag sjöng en lovsång till honom.
18 Om jag haft orätt inom mig
skulle Herren inte ha lyssnat till mig.
19 Men nu lyssnade Gud på mig
och hörde min bön.
20 Välsignad är Gud,
som inte avvisade min bön
och inte höll tillbaka sin nåd mot mig.
Hesekiels profetkallelse och uppdrag
2 Han sa: ”Människa, res dig upp,[a], så ska jag tala till dig.” 2 Och medan han talade kom Anden[b] in i mig och reste upp mig på fötterna, och jag hörde honom tala till mig.
3 Han sa: ”Du människa, jag sänder dig till israeliterna, ett folk som gör uppror mot mig. De och deras förfäder har varit upproriska mot mig fram till denna dag. 4 Till dessa med fräck uppsyn och envist hjärta sänder jag dig, och du ska säga till dem: ’Så säger Herren, Herren.’ 5 Vare sig de lyssnar eller inte – för ett upproriskt släkte är de – kommer de att få veta att en profet har varit ibland dem.
6 Du människa, var inte rädd för dem! Var inte rädd för vad de säger, även om det är nässlor och törnen runt omkring dig och du bor bland skorpioner. Var inte rädd för vad de säger, och bli inte förskräckt för dem, för de är ett upproriskt släkte. 7 Du ska tala mina ord till dem vare sig de lyssnar eller inte, för de är upproriska.
Petrus rapport till församlingen i Jerusalem
11 Snart fick apostlarna och de andra troende i Judeen höra att också andra folk hade tagit emot Guds ord. 2 När Petrus kom till Jerusalem, började de omskurna kritisera honom: 3 ”Du har besökt oomskurna och ätit med dem!”
4 Då berättade Petrus för dem vad som hade hänt. Han sa: 5 ”När jag var i Joppe och bad, fick jag se en syn. Jag såg något som liknade en stor duk sänkas ner från himlen. Duken var upphängd i sina fyra hörn och kom ända ner till mig. 6 När jag undersökte den närmare, fick jag se att där var markens fyrfotadjur, såväl vilda som tama, kräldjur och himlens fåglar. 7 Och jag hörde en röst säga: ’Petrus, res dig upp, slakta och ät!’
8 Men jag svarade: ’Nej aldrig, Herre! Jag har aldrig ätit något som är oheligt eller orent.’
9 Men rösten från himlen hördes en andra gång: ’Om Gud har gjort något rent, ska du inte behandla det som orent.’
10 Detta hände tre gånger och sedan drogs alltihop upp till himlen igen. 11 I samma stund kom tre män till huset där vi var. De hade skickats från Caesarea för att hämta mig 12 och Anden sa till mig att följa med dem utan att tveka. De här sex männen följde också med mig och vi kom hem till den där mannen.
13 Mannen talade om för oss att en ängel hade visat sig för honom i hans hus och sagt till honom: ’Skicka bud till Joppe och låt hämta Simon som kallas Petrus, 14 för han har något att berätta som kan rädda både dig och alla i ditt hus.’
15 När jag började tala, kom den heliga Anden över dem precis som över oss den första tiden. 16 Då mindes jag att Herren hade sagt: ’Johannes döpte er i vatten, men ni ska bli döpta i den heliga Anden.’ 17 Så om nu Gud gav dessa samma gåva som han gav till oss, hur skulle jag då kunna sätta mig upp mot Gud?”
18 När de andra hörde detta blev de lugna och hyllade Gud och sa: ”Tänk att Gud också har gett andra folk möjligheten att vända om och få liv!”
Herrens allmakt
97 Herren är kung!
Låt hela jorden brista ut i jubel,
kustländerna långt borta glädja sig!
2 Moln och mörker omger honom.
Rättfärdighet och rättvisa är grunden för hans tron.
3 Eld går ut framför honom
och bränner upp alla hans fiender runt omkring.
4 Hans blixtar lyser upp hela världen.
Jorden ser det och darrar.
5 Bergen smälter som vax inför Herren,
hela jordens Herre.
6 Himlarna förkunnar hans rättfärdighet.
Alla folk ser hans härlighet.
7 De som tillber gudabilder ska alla komma på skam,
de som skryter med sina avgudar,
för alla gudar måste böja sig inför honom.
8 Sion hör det och gläder sig,
Juda städer jublar över dina domar, Herre.
9 För du, Herre, är den högste över hela jorden,
upphöjd över alla andra gudar.
10 Hata det onda, ni som älskar Herren.
Han bevarar sina frommas liv
och räddar dem ur de gudlösas våld.
11 Ljus sprids ut över de rättfärdiga
och glädje över de rättsinniga.
12 Gläd er i Herren, ni rättfärdiga,
och prisa hans heliga namn.
Glädje över Herrens makt och frälsning
En psalm
Tacksamhet för bönesvar
138 Av David.
Jag vill prisa dig av hela mitt hjärta.
Jag vill lova dig med sång inför gudarna.
2 Jag böjer mig ner, mot ditt heliga tempel,
och prisar ditt namn
för din nåd och trofasthet.
För du har upphöjt ditt namn och ditt ord över allting.
3 När jag ropade till dig svarade du mig,
du styrkte mig och gav mig ny kraft.
4 Alla kungar på jorden ska prisa dig, Herre,
när de får höra dina ord.
5 De ska sjunga om Herrens vägar,
för Herrens härlighet är stor.
6 Herren är den högste, men han ser till de låga.
De stolta genomskådar han redan på långt håll.
7 När jag måste gå igenom nöd,
håller du mig vid liv.
Du sträcker ut din hand mot mina fienders vrede,
och med din mäktiga hand räddar du mig.
8 Herren kommer att fullborda sitt verk för mig.
Herre, din nåd varar för evigt.
Överge inte dina händers verk.
Paulus möter församlingsledarna i Jerusalem
2 Efter fjorton år kom jag tillbaka till Jerusalem tillsammans med Barnabas. Titus tog jag också med mig. 2 Den gången reste jag dit därför att jag hade fått en uppenbarelse. Där presenterade jag i enskildhet inför församlingens ledare det evangelium som jag förkunnar bland hedningarna. Jag ville ju inte ha sprungit, eller fortsätta att springa förgäves. 3 De krävde inte ens att min reskamrat Titus, som är grek, skulle omskäras.
4 Det skulle ju de falska troende ha velat, som hade lurat sig in bland oss för att spionera på den frihet vi har i Kristus Jesus, för att de skulle kunna göra oss till slavar. 5 Men inte ett ögonblick gav vi efter och ställde upp på deras krav, för att evangeliets sanning skulle bevaras hos er.
6 De som ansågs vara något – vad de sedan varit bryr jag mig inte om, för i Guds ögon är alla lika – ville alltså inte lägga till något till min undervisning. 7 Tvärtom insåg de att jag hade fått i uppdrag att sprida evangeliet till de oomskurna, precis som Petrus till de omskurna. 8 Han som hade gett Petrus kraft att vara apostel bland de omskurna, hade ju gett mig kraft att vara det bland hedningarna. 9 Så när de som ansågs vara pelare, Jakob, Kefas och Johannes, förstod vilken nåd som hade getts mig, räckte de mig och Barnabas handen som tecken på vårt samarbete. Vi skulle gå ut till hedningarna och de själva till de omskurna.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.