Book of Common Prayer
33 Han förvandlar floder till öken,
vattenkällor till torr mark
34 och det bördiga landet till saltöken,
för dess invånares ondska.
35 Han gör ökenlandet till sjöar
och det uttorkade landet till vattenkällor.
36 Han låter de hungriga bosätta sig där
och bygga en stad att bo i.
37 De sår sina åkrar,
planterar sina vingårdar
och får sedan rika skördar.
38 Han välsignar dem, och de får många barn.
Han låter inte heller deras boskapshjordar minska.
39 Om de blir färre, blir förödmjukade[a]
och nedtryckta av bekymmer och sorg,
40 öser han olycka över härskarna
och låter dem irra omkring i en väglös öken.
41 Men han lyfter de fattiga ur deras förtryck
och låter deras familjer föröka sig som hjordar.
42 De rättsinniga ser det och gläder sig,
medan all ondska måste tiga.
43 Den som är vis bör lägga detta på minnet
och tänka på Herrens nådegärningar.
Lovprisning, bön om seger med Guds kraft
(Ps 57:8-12; 60:7-14)
108 En sång, en psalm av David.
2 Gud, mitt hjärta är orubbligt.
Jag vill sjunga och spela
av hela min själ till din ära[b].
3 Vakna upp, harpa och lyra!
Jag vill väcka morgonrodnaden.
4 Herre, jag vill prisa dig bland folken,
inför alla människor vill jag sjunga lovsång till dig.
5 Din nåd är stor, högre än himlen når den,
din trofasthet upp till skyarna.
6 Gud, du är upphöjd över himlen!
Visa din höghet över hela jorden!
7 Befria dina älskade,
rädda oss med din starka hand, hjälp oss.
8 Gud har talat i sin helgedom:
”Jag ska triumfera,
dela ut Shekem och mäta upp Suckotdalen.
9 Gilead är mitt och Manasse är mitt,
Efraim är min hjälm och Juda min spira.
10 Moab är mitt tvättfat,
mot Edom ska jag kasta min sko,
och över filistéerna ska jag höja ett segerrop.”
11 Vem kan leda mig till den befästa staden?
Vem kan leda mig till Edom?
12 Har inte du, Gud, förkastat oss
och inte längre velat gå ut med våra härar?
13 Hjälp oss nu mot fienden,
för människor kan inte rädda.
Lovprisning till Skaparen och Herren
33 Jubla i Herren, ni rättfärdiga,
för det hör till de rättsinniga att prisa honom!
2 Prisa Herren med lyra,
sjung lovsång till honom med tiosträngad harpa!
3 Sjung en ny sång för honom,
spela ljuvligt och ropa av glädje!
4 Herrens ord är tillförlitligt,
allt han gör sker i trofasthet.
5 Han älskar rätt och rättfärdighet.
Jorden är full av Herrens nåd.
6 Genom Herrens ord blev himlarna till,
dess här genom hans muns ande.
7 Han samlade havsvattnen till en plats,
han lade djupen där de skulle förvaras.
8 Låt alla i hela världen frukta Herren,
alla jordens invånare visa vördnad för honom.
9 För han talade, och det blev till,
han befallde, och det stod där.
10 Herren gör folkens planer om intet,
han avvisar deras målsättningar.
11 Herrens plan består för evigt,
hans avsikter från generation till generation.
12 Lyckligt är det folk vars Gud Herren är,
det folk som han har utvalt till sitt eget!
13 Från himlen blickar Herren ner,
han ser varje människa.
14 Han betraktar från sin boning
alla som bor på jorden,
15 han som har skapat allas hjärtan
och vakar över allt de gör.
16 Ingen kung kan räddas av en stor armé,
ingen kämpe kommer undan för sin stora styrka.
17 Stridshästar ger falska hopp om räddning.
De är starka, men de kan inte rädda någon.
18 Men Herrens ögon följer dem som fruktar honom
och hoppas på hans nåd.
19 Han räddar dem från döden
och håller dem vid liv under hungersnöd.
20 Vi väntar på Herren,
han är vår hjälp och sköld.
21 I honom har vi vår innerliga glädje.
Vi förtröstar på hans heliga namn.
22 Herre, låt din nåd vila över oss,
för vi hoppas bara på dig.
15 Dagen innan Saul kom hade Herren uppenbarat sig och sagt till Samuel: 16 ”I morgon vid den här tiden ska jag sända en man från Benjamins land till dig. Honom ska du smörja till furste för mitt folk. Han ska rädda dem från filistéerna, för jag har sett mitt folks nöd och hört deras rop.”
17 När Samuel fick se Saul, sa Herren: ”Det var den här mannen jag berättade för dig om! Han ska härska över mitt folk.”
18 Under tiden gick Saul fram till Samuel i stadsporten och frågade: ”Kan du tala om för mig var siaren bor?”
19 ”Det är jag som är siaren”, svarade Samuel. ”Gå upp till offerplatsen så länge, jag kommer strax efter. I dag ska ni äta tillsammans med mig. I morgon kan ni sedan fortsätta vidare och då ska jag också tala om för dig allt vad du vill veta. 20 Åsnorna som sprang bort för tre dagar sedan behöver du inte oroa dig för, de har redan kommit till rätta. Och för övrigt: ska inte allt det härliga som finns i Israel tillfalla dig och din släkt?”
21 Saul sa: ”Jag är från Benjamins stam, den minsta av Israels stammar, och min släkt är den oansenligaste av alla i stammen! Varför talar du så till mig?”
22 Men Samuel förde Saul och hans tjänare in i den stora salen och gav dem de främsta platserna bland de inbjudna gästerna som var omkring trettio. 23 Sedan sa han till kocken att ta fram köttbiten, den som han gett honom och bett honom lägga undan. 24 Kocken tog då fram ett lårstycke[a] och det som hörde till det och placerade framför Saul.
”Ät!” sa Samuel. ”Det här köttstycket har varit bestämt åt dig ända sedan jag bjöd in till den här festen.” Saul åt då tillsammans med Samuel.
25 Och när de hade återvänt till staden efter festen, gick de upp på taket[b] för att prata. 26 I gryningen nästa morgon ropade Samuel till Saul på taket och sa: ”Stig upp! Jag ska följa dig ett stycke på vägen.” Saul steg upp och de gick ut tillsammans.
27 När de kom till utkanten av staden sa Samuel till Saul att skicka sin tjänare i förväg. Sedan sa han till Saul: ”Stanna här, för jag har ett budskap från Herren till dig.”
Samuel smörjer Saul till kung
10 Samuel tog fram en flaska med olja som han hällde över Sauls huvud. Sedan kysste han honom och sa:
”Herren smörjer dig till furste över sin arvedel.[c]
30 När han 40 år senare var i öknen nära berget Sinai, visade sig en ängel för honom i en brinnande törnbuske. 31 Mose blev mycket förvånad över det han såg och när han gick dit för att undersöka vad det var, hördes Herrens röst: 32 ’Jag är dina förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud!’ Då darrade Mose av rädsla och vågade inte se upp. 33 Men Herren sa till honom: ’Ta av dig skorna, för du står på helig mark! 34 Jag har sett mitt folks förtryck i Egypten och hört deras rop. Nu har jag kommit ner för att befria dem. Kom, jag sänder dig till Egypten!’[a]
35 Gud sände alltså tillbaka samma Mose som folket förut hade avvisat med orden: ’Vem har satt dig till ledare och domare över oss?’ Genom ängeln som visade sig i törnbusken sände Gud honom att vara ledare och befriare. 36 Mose fick sedan med hjälp av under och tecken leda folket ut ur Egypten, genom Röda havet och fram genom öknen under 40 år.
37 Det var Mose som sa till israeliterna: ’En profet lik mig ska Gud låta stå upp ur era bröders led.’[b] 38 Det var också Mose som fick tala med en ängel på berget Sinai och förmedla ängelns budskap till våra förfäder då de var samlade i öknen. Han fick ta emot levande ord och överlämna dem till oss.
39 Men våra förfäder ville inte lyda utan satte sig upp mot Mose och i sina hjärtan vände de tillbaka till Egypten. 40 De sa till Aron: ’Gör gudar åt oss som kan leda oss, för vad som har hänt den där Mose, som förde oss upp ur Egyptens land, det vet vi inte.’[c] 41 Sedan gjorde de en avgud i form av en kalv och offrade till den, glada över något som de själva hade tillverkat. 42 Men Gud vände sig bort och lät dem tjäna himlakropparna, som det står i profeternas bok[d]:
Jesus ber i Getsemane
(Matt 26:36-46; Mark 14:32-42)
39 Jesus lämnade sedan staden tillsammans med sina lärjungar och gick som vanligt till Olivberget. 40 Där sa han till dem: ”Be att ni inte faller för frestelsen!”
41 Själv gick han ett stenkast längre bort och föll på knä och bad: 42 ”Fader, om du vill, låt mig slippa denna bägare! Men låt det bli som du vill, inte som jag vill.”
43 Då visade sig en ängel från himlen och gav honom kraft. 44 Men i sin ångest bad han allt intensivare, så hans svett föll som blodsdroppar till marken. 45 Till slut reste han sig och gick tillbaka till sina lärjungar och såg att de hade somnat, utmattade av sorg. 46 Då sa han till dem: ”Hur kan ni sova nu! Stå upp och be att ni inte faller för frestelsen!”
Jesus blir förrådd och arresterad
(Matt 26:47-56; Mark 14:43-50; Joh 18:3-11)
47 Medan Jesus fortfarande talade kom en folkhop dit ledd av honom som hette Judas, en av de tolv. Judas gick fram till Jesus för att ge honom en hälsningskyss. 48 Men Jesus sa: ”Judas, förråder du Människosonen med en kyss?”
49 När de som var med Jesus såg vad som höll på att hända, frågade de: ”Herre, ska vi slå till med våra svärd?” 50 Och en av dem slog till översteprästens tjänare och högg av honom högra örat.
51 Men Jesus sa: ”Inget mer våld!” Och så rörde han vid mannens öra och helade honom.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.