Book of Common Prayer
Herrens dom
50 En psalm av Asaf[a].
Gud, Herren Gud, har talat,
och han kallar på jorden från öster till väster.
2 Från Sion i dess fullkomliga skönhet
träder Gud fram i glans.
3 Vår Gud kommer, han håller inte tyst.
En uppslukande eld går framför honom
och en rasande storm omger honom.
4 Han kallar på himlen där ovan, och på jorden,
för att döma sitt folk.
5 ”Samla till mig mina fromma,
som ingår ett förbund med mig genom offer.”
6 Himlarna förkunnar hans rättfärdighet,
för Gud är den som dömer. Séla
7 ”Lyssna, mitt folk, jag vill tala!
Israel, jag vill vittna mot dig.
Jag är Gud, din Gud.
8 Jag klagar inte på dina offer eller brännoffer,
för dem har jag alltid framför mig.
9 Jag behöver inga tjurar från ditt stall
eller bockar ur dina fållor,
10 för alla skogens djur är mina,
likaså boskapen på de tusentals bergen.
11 Jag känner varje fågel i bergen
och allt levande på marken är mitt.
12 Även om jag var hungrig,
skulle jag inte säga det till dig,
för hela jorden är min,
och allt som finns på den.
13 Skulle jag äta kött från tjurar
och dricka blod från bockar?
14 Offra tacksägelse åt Gud,
och fullfölj vad du lovat till den Högste.
15 Ropa till mig i nödens tid,
och jag ska befria dig, och du ska ära mig.”
16 Men till den gudlöse säger Gud:
”Varför rabblar du bara upp mina bud
och talar om mitt förbund
17 du som hatar vägledning
och vänder ryggen åt mina ord?
18 När du ser en tjuv, slår du dig ihop med honom,
och du ger dig i lag med äktenskapsbrytare.
19 Du använder din mun till det onda
och väver svek med din tunga.
20 Du talar illa om din bror
och förtalar din mors son.
21 Detta har du gjort, och jag höll mig tyst.
Du tänkte då att jag var som du.
Men jag tänker gå till rätta med dig
och låta dig se att jag straffar dig.
22 Lägg märke till detta, ni som glömmer Gud,
för att jag inte ska slita er i stycken,
och då kan ingen rädda er längre.
23 Den som offrar tacksägelse ärar mig,
och den som vandrar på min väg ska jag låta se Guds frälsning.”
Bön om beskydd vid fienders anfall
59 För körledaren, ”Fördärva inte”. Av David, miktam, när Saul skickade män för att bevaka huset och döda honom.
2 Min Gud, rädda mig från mina fiender,
skydda mig för mina motståndare.
3 Befria mig från dem som gör orätt,
rädda mig från dessa blodtörstiga män.
4 Se hur de ligger och lurar på mig!
Våldsamma män gör en konspiration mot mig
utan att jag överträtt något eller syndat, Herre.
5 Jag har inte gjort något fel,
och ändå är de redo att attackera mig.
Vakna! Kom till mig och se!
6 Du, Herre, härskarornas Gud, Israels Gud,
vakna och straffa folken!
Visa ingen nåd mot de trolösa som gör orätt. Séla
7 På kvällen återkommer de,
ylar som hundar och stryker omkring i staden.
8 Se vad de spyr ut ur sin mun,
med läppar som svärd,
för de tänker: ”Vem skulle höra det?”
9 Men du skrattar åt dem, Herre,
du hånler åt alla folk.
10 Gud, du är min[a] styrka!
Jag håller mig till dig, för du är min borg.
11 Min Gud går i sin nåd före mig,
Gud låter mig se mina fienders fall.
12 Döda dem inte, för då kan mitt folk glömma.
Använd din makt och låt dem irra omkring
och gå under, Herre, vår sköld.
13 För syndens skull som är i deras mun,
för orden på deras läppar,
låt dem fångas i sitt högmod,
för den förbannelse och lögn de talar.
14 Förgör dem i vrede, förgör dem så att de inte finns mer!
Låt dem veta att Gud regerar i Jakob till jordens yttersta gräns. Séla
15 På kvällen återkommer de,
ylar som hundar och stryker omkring i staden.
16 De driver omkring och letar efter mat
och gnyr om de inte mättas.
17 Men jag vill sjunga om din makt
och jubla var morgon över din nåd,
för du har varit min borg,
en tillflykt i min nöd.
18 Gud, du är min styrka.
Till dig sjunger jag min lovsång.
Gud är min borg, min nåds Gud.
Bön om räddning
(Ps 108:7-14)
60 För körledaren, enligt ”Förbundstecknets lilja”[b], miktam. Av David, till undervisning, 2 när han var i strid med araméerna[c] i Naharajim och i Sova och Joav kom tillbaka och slog edoméerna i Saltdalen, tolvtusen man.
3 Gud, du har förkastat oss och brutit ner oss.
Du har varit vred, men upprätta oss igen!
4 Du har skakat landet och fått det att rämna.
Hela nu dess sprickor, för det bävar.
5 Du har låtit ditt folk erfara hårda ting,
du har gett oss vin att dricka så att vi raglar.
6 Men åt dem som fruktar dig har du rest ett banér
att fly till undan pilbågen. Séla
7 Befria dina älskade,
rädda oss med din starka hand, hjälp oss.
8 Gud har talat i sin helgedom:
”Jag ska triumfera,
dela ut Shekem och mäta upp Suckotdalen.
9 Gilead är mitt och Manasse är mitt,
Efraim är min hjälm och Juda min spira.
10 Moab är mitt tvättfat,
mot Edom ska jag kasta min sko,
och över filistéerna ska jag höja ett segerrop.”[d]
11 Vem kan leda mig till den befästa staden?
Vem kan leda mig till Edom?
12 Har inte du, Gud, förkastat oss
och inte längre velat gå ut med våra härar?
13 Hjälp oss nu mot fienden,
för människor kan inte rädda.
14 Med Gud på vår sida ska vi vinna,
för han kommer att trampa ner våra fiender.
Tacksägelse och lovsång
66 För körledaren, en sång, en psalm.
Hylla Gud, hela jorden!
2 Lovsjung hans namns ära!
Höj en lovsång till honom!
3 Säg till Gud: ”Väldiga är dina verk!
För din stora makt kryper dina fiender inför dig.
4 Hela jorden böjer sig ner inför dig,
de lovar dig,
de prisar ditt namn.” Séla
5 Kom och se vad Gud har gjort,
hans väldiga gärningar för människobarn!
6 Han förvandlade havet till torrt land,
de kunde ta sig över floden till fots.
Låt oss glädjas i honom!
7 Han härskar med sin makt för evigt.
Han vakar över folken,
och de upproriska kan inte resa sig mot honom. Séla
8 Prisa vår Gud, ni folk,
och låt hans lov höras,
9 för han bevarar våra liv
och låter inte våra fötter vackla.
10 Gud, du har prövat oss
och renat oss som silver.
11 Du lät oss fångas i nätet
och lastade på oss en tung börda.
12 Du lät människor rida över oss.
Vi gick genom eld och vatten,
men du förde oss in i överflöd.
13 Nu kommer jag med brännoffer till ditt tempel,
för jag vill fullfölja mina löften till dig,
14 som mina läppar lovade och min mun uttalade
när jag var i nöd.
15 Jag vill offra till dig feta djur,
med rök från baggar.
Jag vill offra tjurar och bockar. Séla
16 Kom och lyssna, alla ni som fruktar Gud,
jag vill berätta för er vad han har gjort för mig.
17 Jag ropade till honom,
och jag sjöng en lovsång till honom.
18 Om jag haft orätt inom mig
skulle Herren inte ha lyssnat till mig.
19 Men nu lyssnade Gud på mig
och hörde min bön.
20 Välsignad är Gud,
som inte avvisade min bön
och inte höll tillbaka sin nåd mot mig.
Guds välsignelse
67 För körledaren, till stränginstrument. En psalm, en sång.
2 Gud, var nådig mot oss och välsigna oss!
Låt ditt ansikte lysa mot oss, séla,
3 så att man på jorden får lära känna din väg
och alla folk den räddning du ger.
4 Folken ska prisa dig, Gud,
alla folk ska prisa dig.
5 Må alla folken glädja sig och jubla,
för du dömer folken rättvist,
och du leder folken på jorden. Séla
6 Folken ska prisa dig, Gud,
alla folk ska prisa dig.
7 Jorden ger sin skörd,
och Gud, vår Gud, välsignar oss.
8 Gud välsignar oss,
och hela jorden ska frukta honom.
3 Vid den här tiden var profeten Samuel död. Hela Israel hade sörjt honom och han låg begravd i sin hemstad Rama. Kung Saul hade också drivit bort andebesvärjare och spåmän ur landet.[a]
4 Filistéerna slog nu upp sitt läger vid Shunem och Saul och Israels armé var på Gilboaberget. 5 Men när Saul såg filistéernas mäktiga armé, blev han fruktansvärt rädd 6 och frågade Herren om råd. Herren vägrade dock att svara honom. Varken genom drömmar eller urim[b] eller profeter kunde han få något besked. 7 Saul befallde därför sina tjänare att leta reda på en andebesvärjerska som han kunde fråga till råds. Han fick då veta att det fanns en sådan kvinna i En-Dor. 8 När natten kom, tog han på sig vanliga enkla kläder för att inte bli igenkänd och gick till kvinnans hem tillsammans med två av sina män.
”Frammana en ande åt mig”, sa han, ”en som jag uppger vid namn!” 9 ”Du vet väl att Saul har gjort sig av med andebesvärjare och spåmän från landet”, sa kvinnan. ”Försöker du fånga mig i en fälla och få mig dödad?” 10 Men Saul svor: ”Så sant Herren lever, du kommer inte att bestraffas för det här!” 11 Kvinnan svarade: ”Vem är det du vill jag ska mana fram?” ”Samuel”, svarade Saul.
12 Men när kvinnan fick se Samuel, skrek hon till Saul: ”Varför har du lurat mig? Du är Saul!” 13 ”Var inte rädd”, sa kungen till henne. ”Vad ser du?” ”Jag ser ett gudaväsen[c] som kommer upp ur jorden”, sa hon. 14 ”Hur ser han ut?” frågade Saul. ”Det är en gammal man, klädd i en mantel”, svarade kvinnan. Då förstod Saul att det var Samuel och han bugade sig djupt inför honom.
15 ”Varför har du stört mig genom att mana fram mig?” frågade Samuel. ”Därför att jag är i stora svårigheter”, svarade Saul. ”Filistéerna strider mot mig och Gud har lämnat mig och vill inte svara mig vare sig genom profeter eller drömmar. Därför har jag kallat på dig, för att fråga dig vad jag ska göra.”
16 Men Samuel svarade: ”Varför frågar du mig, när Herren redan har lämnat dig och blivit din fiende? 17 Han har gjort precis vad han sa att han skulle göra. Han har tagit riket ifrån dig och gett det till en annan, till David. 18 Allt detta har kommit över dig, därför att du inte lydde Herrens befallning och inte verkställde hans vredesdom över amalekiterna.[d] 19 Nu kommer både du och hela Israel att överlämnas åt filistéerna och i morgon kommer du och dina söner att vara här med mig. Herren kommer även att överlämna Israels armé åt filistéerna.”
20 Då föll Saul raklång till marken av fruktan för Samuels ord. Han var alldeles utmattad, eftersom han inte hade ätit på ett dygn.
Möte med apostlarna i Jerusalem
15 Några kom då från Judeen och började lära bröderna att de inte kunde bli räddade om de inte lät omskära sig[a] som seden var enligt Mose. 2 Men Paulus och Barnabas gick emot dem vilket ledde till ständiga diskussioner och bråk. Till slut bestämde därför de troende att man skulle låta Paulus och Barnabas och några till resa upp till Jerusalem för att reda ut saken med apostlarna och församlingsledarna där. 3 Församlingen utrustade dem för resan och de gav sig iväg genom Fenikien och Samarien där de berättade om hedningar som hade vänt om, vilket gjorde de troende mycket glada.
4 När de kom fram till Jerusalem, blev de mottagna av församlingen och apostlarna och ledarna. Paulus och Barnabas berättade sedan om vad Gud hade gjort genom dem. 5 Men då reste sig några från fariseernas parti som blivit troende och förklarade att hedningarna måste omskäras och krävas följa Moses lag.
6 Apostlarna och församlingsledarna höll därför ett särskilt möte om den här frågan. 7 Efter en lång diskussion reste sig Petrus och sa: ”Bröder, ni vet att Gud för länge sedan utsåg mig bland er till att förkunna evangelium för hedningar, så att de också skulle kunna tro. 8 Och Gud som känner allas hjärtan har visat att han har tagit emot dem genom att ge dem den heliga Anden precis som till oss. 9 Gud har inte gjort någon skillnad mellan oss och dem utan renade deras hjärtan genom tron. 10 Varför vill ni då utmana Gud och lägga ett ok på lärjungarnas axlar som varken vi eller våra förfäder har kunnat bära? 11 Nej, vi tror att alla, både vi och de, blir räddade genom vår Herre Jesus nåd.”
Jesus befriar en man som är besatt av onda andar
(Matt 8:28-34; Luk 8:26-37)
5 Så kom de över till andra sidan sjön, till området kring Gerasa[a]. 2 När Jesus steg ur båten kom en man emot honom från gravplatsen. Han var besatt av en oren ande 3 och levde bland gravarna. Numera gick det inte att binda honom ens med kedjor. 4 Man hade flera gånger försökt binda både hans händer och fötter, men varje gång hade han slitit sönder kedjorna och fotbojorna. Ingen kunde rå på honom. 5 Dag och natt höll han till bland gravarna eller uppe bland bergen och skrek och skar sönder sig själv med stenar.
6 Mannen hade fått syn på Jesus redan då han var långt borta och kom nu rusande och föll ner för honom. 7 ”Lämna mig ifred, Jesus, du den högste Gudens Son! Svär inför Gud att inte plåga mig!” skrek han, 8 för Jesus hade just befallt: ”Far ut ur mannen, du orena ande.”
9 Jesus frågade nu: ”Vad heter du?” Han svarade: ”Jag heter legion[b], för vi är många.” 10 Och gång på gång bad han att Jesus inte skulle köra bort dem ifrån området.
11 Där gick en stor svinhjord och betade på berget. 12 Andarna tiggde därför och bad: ”Skicka iväg oss till svinen, så att vi kan fara in i dem”, 13 och Jesus lät dem få som de ville. Då lämnade de orena andarna mannen och for in i svinen, och hela hjorden på omkring 2 000 svin störtade utför bergssluttningen och drunknade i sjön.
14 Herdarna som vaktat svinen sprang till staden och till landsbygden och berättade alltihop, och folket gick då ut för att ta reda på vad som hade hänt. 15 När de kom fram till Jesus fick de se mannen som varit besatt av legionen sitta där, påklädd och fullständigt normal, och de blev förskräckta. 16 Ögonvittnena berättade vad som hade hänt med den besatta mannen och hur det hade gått för svinen. 17 Men då bad folket Jesus att lämna deras område.
18 När han steg i båten, bad mannen som varit besatt att han skulle få följa med Jesus. 19 Men Jesus ville inte ta med honom. ”Gå hem till de dina”, sa han, ”och berätta för dem vad Herren har gjort med dig, och hur han förbarmade sig över dig.”
20 Då gick mannen iväg och berättade i hela Tiostadsområdet[c] vad Jesus hade gjort med honom. Alla häpnade.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.