Book of Common Prayer
Sann tillbedjan
50 Herren, den mäktige Guden, kallar på alla människor från öster till väster!
2 Guds härlighets ljus lyser från det sköna berget Sion.
3 Ja, Herren kommer, han kan inte längre hålla tyst. En uppslukande eld går framför honom och en rasande storm omger honom.
4 Han har kommit för att döma sitt folk. Han ropar till himlen och jorden:
5 Kalla samman mitt folk, som genom sina offer på mitt altare har ingått ett förbund med mig, och lovat mig trohet och lydnad.
6 Gud kommer att döma dem fullständigt rättvist, för hela himlen vittnar om hans rättvisa.
7 Mitt folk, lyssna, för jag är er Gud! Lyssna! Detta är mina anklagelser mot er:
8 Jag klagar inte på ert offrande och på de brännoffer ni regelbundet tar med er till mitt altare.
9 Men det är inte tjurar och bockar som jag begär av er,
10-11 för alla djur både i hagar och i skogar tillhör mig! Jag äger boskapen på de tusentals kullarna! Jag äger fåglarna under himlen och allt levande på marken.
12 Även om jag var hungrig, skulle jag inte säga det till er, för hela jorden är min, och allt som finns på den.
13 Tror ni verkligen att jag äter kött från tjurar och dricker blod från bockar?
14-15 Det jag vill ha är er uppriktiga tacksamhet. Jag vill att ni ska uppfylla allt ni lovat mig, den Högste. När ni inte ser någon utväg längre, ropa då till mig om hjälp, så att jag kan befria er och ni kan ära mig.
16 Men Gud säger till de ogudaktiga människorna: Varför rabblar ni bara upp mina lagar? Sluta med att tala om mina löften,
17 ni har ju vägrat att lyda mig och struntar helt i mina bud.
18 När ni ser en tjuv hjälper ni honom, och ni trivs tillsammans med människor som lever i omoral.
19 Så fort ni öppnar munnen ljuger ni och förbannar.
20 Ni talar illa om era medmänniskor och till och med om era egna bröder.
21 Ni trodde att jag inte brydde mig om det, för jag höll mig tyst, men nu ska ni få ert straff. Jag tänker gå till rätta med er och ta itu med er otrohet.
22 Hör vad jag säger, alla ni som glömt mig. Annars ska jag slita er i stycken, och då kan ingen rädda er längre.
23 Det offer som ärar mig är att visa tacksamhet mot mig, och de som vandrar på mina stigar ska veta att de kommer att bli frälsta.
Gud rår på mina fiender
Skriven av David när kung Saul hade satt vakter vid hans hus för att fånga och döda honom.1-2 Min Gud, rädda mig från mina fiender, skydda mig från dem som har kommit för att förgöra mig!
3 Rädda mig från dessa blodtörstiga män! Rädda mig från dessa mördare!
4 Ser du inte att de lurar på mig för att ta mitt liv. De gör allt vad de kan för att döda mig,
5 men, Herre, jag har inte gjort något som förtjänar döden. Herre, vakna! Se vad som händer!
6 Herre, du är Gud. Du är Herre över himmel och jord, och du är Israels Gud! Grip in och straffa alla främmande folk som omger oss! Skona inte dessa ogudaktiga, opålitliga män.
7 På kvällen smyger de fram och spionerar. De liknar hundar som ylande stryker omkring i staden.
8 Jag hör hur de förolämpar och förbannar dig, Gud, för de tror att ingen hör dem.
9 Men du skrattar åt dem, Herre! Du hånler åt dessa hedningar!
10 Gud, du är min styrka! Jag vill sjunga en lovsång till dig, för du ger mig den trygghet jag behöver.
11 Min Gud, du älskar mig, och du ska komma till min hjälp. Du ska låta mig få se hur mina fiender besegras.
12 Döda dem inte för då faller de lätt i glömska. Låt dem i stället irra omkring rastlösa, Herre, innan du slutligen låter dem gå under.
13-14 Dessa stolta lögnare som svär och förbannar, förgör dem i din vrede! Utplåna dem! Låt alla få reda på att Gud regerar i Israel och kommer att regera i hela världen.
15-16 Mina fiender stryker omkring i staden hela natten. De skäller och ylar som hundar som letar efter mat utan att hitta något.
17 Men varje dag vill jag sjunga högt om din makt och din barmhärtighet, för du har varit min borg, en trygg plats mitt i mina svårigheter.
18 Gud, du är min styrka. Till dig sjunger jag min lovsång. Du älskar mig, och du är för mig en säker borg.
Besegrad men ändå inte modlös
Skriven av David när han låg i krig med Aram, och då Joab, överbefälhavaren för hans armé, dödade 12.000 av Edoms män i Saltdalen.1-3 Gud, du har övergett oss och besegrat oss. Du är vred på oss, men, Herre, kom tillbaka till oss igen och upprätta oss!
4-5 Du har fått ditt folk att darra av skräck. Du har slitit sönder dem, men hela dem nu, Herre, för annars går de under. Du har varit mycket hård mot oss och fått oss att vackla under dina slag.
6-7 Men du har gett oss ett baner att samlas kring, dit vi kan fly för att komma undan fiendens pilar. Nu kan du befria ditt älskade folk. Befria oss med din starka högra hand.
8-9 Gud har lovat att hjälpa oss. Han har gett oss sitt heliga löfte. Inte undra på att jag är glad! Trakten kring Sikem ska jag ge mitt folk, och Suckot-dalen ska jag se till att de får. Gileads och Manasses områden är fortfarande mina, säger han. Efraim är min hjälm, och Juda är spiran i min hand.
10 Moabs land ska bli en obetydlig tjänare och mot Edom ska jag kasta min sko i triumf, och bland filisteerna ska mitt segerrop höras.
11-12 Vem kan leda mig i triumf in i Edoms starka städer? Kan Gud göra det, han som har förkastat oss? Ja, bara han som överlämnade oss i våra fienders våld kan det!
13 Ja, Herre, hjälp oss mot våra fiender, för den hjälp som människor kan ge är ingenting värd.
14 Med Gud på vår sida ska vi vinna, för han kommer att besegra våra fiender.
Tacksamhet för seger över fiender
118 Tacka Herren, för han är god! Hans nåd varar i evighet.
2 Låt Israels folk prisa honom med just de orden: Hans nåd varar i evighet!
3 Låt Arons präster ropa: Hans nåd varar i evighet!
4 Låt de omvända hedningarna jubla: Hans nåd varar i evighet!
5 När jag hade det svårt bad jag till Herren, och han svarade mig och befriade mig.
6 Han står på min sida! Varför skulle jag då vara rädd? Vad kan människor göra mot mig?
7 Herren är på min sida, och han hjälper mig. Låt dem som hatar mig gripas av skräck!
8 Det är bättre att söka Herrens beskydd än att lita på människor.
9 Jag tar hellre min tillflykt till honom än till människor som är mäktiga och inflytelserika.
10 Jag var omringad av fiender, men genom din makt slog jag dem.
11 Ja, jag var omringad på alla sidor, men genom din makt slog jag dem och utplånade dem.
12 De svärmade runt mig som bin, men de slocknade lika fort som en eld bland törnbuskar. Och i Herrens namn utplånade jag dem.
13 De gjorde sitt bästa för att döda mig, men Herren hjälpte mig!
14 Han är min styrka och min sång i stridens hetta, och nu har han låtit mig segra.
15-16 Lyssna till glädjeropen och sången från Guds folk: Herren har med makt utfört sina väldiga gärningar. Han har lyft sin hand till segertecken!
17 Jag behöver inte dö, i stället får jag leva och berätta vad han gjort.
18 Herren har straffat mig hårt, men inte överlämnat mig åt döden.
19 Öppna templets portar för mig! Jag vill gå in genom dem och ge honom mitt tack!
20 Dessa portar är Herrens portar, och endast de som tjänar Herren, får gå in genom dem.
21 Herre, jag tackar dig innerligt för att du har besvarat min bön och räddat mig.
22 Den sten som inte dög åt byggnadsarbetarna har nu blivit en hörnsten.
23 Detta är Herrens verk, det är fantastiskt att få se det med egna ögon.
24 Herren har förberett denna festdag för oss, därför är vi glada och jublar.
25 Herre, hjälp oss och ge oss framgång i allt vad vi gör!
26 Välsignad är den som kommer, den som är sänd av Herren till oss. Vi välsignar er från templet.
27-28 Herren Gud är vårt ljus. Jag bär fram mitt offer på altaret inför honom, för han är min Gud och jag vill tacka och lova honom.
29 Tacka Herren, för hans godhet! Hans nåd varar för evigt.
13 Sjung av glädje, ni himlar, och ropa högt, du jord! Stäm upp en sång, ni berg, för Herren har tröstat sitt folk och ska ha medlidande med det.
14 Ändå säger de: Herren övergav oss, han har glömt bort oss.
15 Men det är inte så! Kan en mor glömma bort sitt lilla barn och låta bli att älska sin egen son? Även om något sådant skulle kunna ske, ska jag i alla fall inte glömma er.
16 Jag har skrivit ditt namn i min hand, och framför mina ögon har jag alltid en bild av Jerusalems murar.
17 Snart kommer de som ska bygga upp staden, och de ska jaga bort dem som ödelagt den.
18 Se er omkring bara! Alla ska komma tillbaka hem. De ska vara som juveler i en bruds utsmyckning.
19 Till och med de mest avfolkade delarna av ert övergivna land ska bli befolkade, och de fiender som hade er som slavar ska vara långt borta.
20 Generationer som fötts i landsflykt ska komma tillbaka och säga: 'Vi behöver mer utrymme! Det är fullt överallt!'
21 Då ska du tänka: 'Vem är det som gett mig allt det här? De flesta av mina barn dödades, och de övriga fördes bort i fångenskap och lämnade mig här ensam. Vem är det som fött och fostrat dem åt mig?'
22 Herren Gud säger: Jag ska ge ett tecken åt hedningarna, och de ska bära dina söner i sina armar och föra dem tillbaka till dig. Dina döttrar ska de bära på sina axlar.
23 Kungar och drottningar ska tjäna dig. De ska ge dig vad du behöver. De ska buga sig till jorden för dig och slicka dammet från dina fötter. Då ska du förstå att jag är Herren. De som tror på mig ska aldrig komma på skam.
Lag eller tro
3 Vilka dårar ni är, ni galater! Vem är det som har förvillat och förhäxat er så? Har jag inte tillräckligt levande berättat för er om hur Jesus Kristus dog på korset, att det är som om ni hade sett det med egna ögon.
2 Låt mig ställa en enda fråga till er. Fick ni den helige Ande därför att ni försökte lyda den judiska lagen? Naturligtvis inte, för den helige Ande kom över er först sedan ni hade hört om Kristus och börjat tro att han skulle frälsa er.
3 Har ni blivit fullständigt förvirrade? Om ni inte tidigare fick andligt liv genom att lyda den judiska lagen, varför tror ni att det ska göra er till bättre kristna om ni försöker lyda den nu?
4 Ni som har lidit så mycket för evangeliets skull, tänker ni nu kasta allt över bord? Jag kan knappast tänka mig det.
5 Jag frågar igen. Ger Gud er den helige Andes kraft och gör han under ibland er som ett resultat av era försök att lyda den judiska lagen? Nej, naturligtvis inte. Det sker när ni tror på Kristus och helt och fullt litar på honom.
6 Se på Abraham. Han hade upplevt samma sak. Det var hans tro på Guds löften som gjorde att Gud förklarade honom rättfärdig.
7 Alltså är alla de som tror och uppriktigt litar på Gud Abrahams verkliga barn.
8-9 Till detta kommer också att Skriften förutsåg att Gud ville frälsa dem som inte var judar genom deras tro. Gud talade om detta redan för Abraham genom att säga: Jag ska välsigna alla dem som tror på mig på samma sätt som du gör, vilket folk de än tillhör. Och därför är det så att alla som tror på Kristus har del i samma välsignelse som Abraham tog emot.
10 Men de som räknar med att de judiska lagarna ska frälsa dem står under Guds förbannelse, för Skriften säger mycket klart: Förbannad är var och en som någon gång bryter mot ett enda av de bud som är skrivna i Guds lagbok.
11 Därför är det ingen som någonsin kan vinna Guds gillande genom att försöka hålla de judiska lagarna. Gud har sagt att det enda sättet för oss att bli rättfärdiga i hans ögon är att tro. Profeten Habackuk säger: Den människa som finner livet, finner det genom att tro på Gud.
12 Vilken skillnad är det inte mellan denna väg i tro och lagens väg, som säger att en människa blir frälst bara genom att lyda varje ord i Guds lag och inte göra ett enda misstag.
13 Men Kristus har köpt oss fria från den förbannelse som lagen för med sig, genom att ta straffet för våra misslyckanden på sig själv. Det står nämligen i Skriften: Var och en som är upphängd på trä (precis som Jesus blev upphängd på ett träkors) är förbannad.
14 Nu kan Gud välsigna också andra folk med samma välsignelse som han lovade Abraham, och alla vi kristna kan få den helige Ande som vi blivit lovade.
Jesus ger mat åt fem tusen
30 De tolv som Jesus sänt ut kom nu tillbaka från sin vandring och berättade allt vad de hade gjort och vad de sagt till de människor de träffat.
31 Men eftersom det var så mycket folk runt omkring dem att de inte ens fick tid att äta, föreslog Jesus: Kom så drar vi oss undan till någon plats där vi kan vila oss.
32 De for därför iväg i en båt till ett lugnare ställe,
33 men många människor såg det och skyndade sig i förväg runt sjön och mötte dem när de steg i land på andra sidan.
34 När Jesus steg ur båten och såg allt folk som hade samlats kände han medlidande med dem, för de var som får utan herde. Därför tog han sig tid och undervisade dem om det som de behövde veta.
35-36 Fram emot kvällen kom lärjungarna till honom och sa: Det blir snart mörkt. Skicka därför iväg folket till byarna och gårdarna här i närheten så att de kan köpa mat, för det finns inget att äta här i ödemarken.
37 Men Jesus sa: Ni själva kan väl ge dem mat.Hur då? frågade lärjungarna. Det skulle kosta en förmögenhet att köpa mat till allihop.
38 Hur mycket mat har vi? frågade han. Gå och ta reda på det.När de kom tillbaka rapporterade de att det fanns fem bröd och två fiskar.
39-40 Jesus bad dem då att säga till människorna att sätta sig ner i det gröna gräset i grupper, en del på femtio och en del på hundra.
41 Han tog sedan de fem bröden och de två fiskarna och såg upp mot himlen och tackade Gud. Sedan bröt han bröden i bitar och gav varje lärjunge lite bröd och fisk, som de skulle ge vidare till folket.
42 Och alla åt och blev mätta.
43-44 Omkring fem tusen män var med vid denna måltid, och efteråt samlade man upp tolv korgar med rester, både bröd och fisk.
Jesus går på vattnet
45 Omedelbart därefter bad Jesus sina lärjungar att gå tillbaka till båten och fara över sjön till Betsaida, där han senare skulle möta dem. Själv stannade han kvar för att se till att folket gick hem.
46 Därefter gick han upp på ett berg för att be.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®