Book of Common Prayer
Fredskungen och hans rike
72 (A) Av Salomo.
Gud, ge kungen dina domar,
kungasonen din rättfärdighet!
2 Han ska döma ditt folk
med rättfärdighet,
dina förtryckta med rättvisa.
3 (B) Bergen ska bära frid åt folket,
höjderna rättfärdighet.
4 (C) Han ska skipa rätt
för de förtryckta bland folket,
han ska frälsa de fattigas barn
och krossa förtryckaren.
5 (D) Dig ska man vörda[a]
så länge solen finns till,
så länge månen skiner,
från släkte till släkte.
6 (E) Han ska komma som regn
över nyslagen äng,
en regnskur som vattnar jorden.
7 (F) I hans dagar
ska den rättfärdige blomstra,
stor frid ska råda
tills månen inte mer
finns till.
8 (G) Han ska härska från hav till hav,
från floden[b] till jordens ändar.
9 (H) Öknens folk
ska böja knä för honom,
hans fiender ska slicka stoftet.
10 (I) Kungar från Tarshish
och kustländerna
ska komma med tribut,
kungar från Saba och Seba[c]
ska bära fram gåvor.
11 (J) Alla kungar ska falla ner för honom,
alla folk ska tjäna honom.
12 Ja, han ska rädda den fattige
som ropar
och den förtryckte
som ingen hjälpare har.
13 Han ska vara mild
mot den svage och fattige
och frälsa de fattigas själar,
14 (K) han ska befria deras själ
från förtryck och våld.
Deras blod är dyrbart i hans ögon.
15 Må han leva och få guld från Saba,
må man ständigt be för honom
och välsigna honom dagen lång.
16 (L) Må säden växa rikt i landet,
ända upp till bergens toppar.
Må dess frukt vaja
som Libanons skogar
och städernas folk blomstra
som markens örter.
17 (M) Må hans namn leva för evigt,
må hans namn blomstra
så länge solen skiner.
I honom ska man välsigna sig,
alla hednafolk
ska prisa honom salig.
18 (N) Välsignad är Herren Gud,
Israels Gud som ensam gör under!
19 (O) Välsignat är hans härliga namn
för evigt.
Må hans ära fylla hela jorden!
Amen, amen.
20 Slut på Davids, Ishais sons, böner.
יJod
73 [a]Dina händer har gjort mig
och format mig.
Ge mig förstånd
så att jag lär mig dina bud.
74 [b]De som vördar dig
ska se mig och glädjas,
för jag hoppas på ditt ord.
75 Herre, jag vet
att dina domar är rättfärdiga,
att du har tuktat mig i trofasthet.
76 Låt din nåd bli min tröst,
så som du har lovat din tjänare.
77 Låt din barmhärtighet
komma över mig så att jag får liv,
för din undervisning är min glädje.
78 Låt de fräcka få skämmas!
De gör mig orätt utan orsak,
men jag vill begrunda
dina befallningar.
79 Låt dem som vördar dig
och känner dina vittnesbörd
vända sig till mig.
80 Låt mitt hjärta följa dina stadgar
fullkomligt,
så att jag inte måste skämmas.
כKaf
81 [c]Min själ längtar efter din frälsning,
jag hoppas på ditt ord.
82 [d]Mina ögon längtar efter ditt ord,
jag undrar: När ska du trösta mig?
83 Jag är som en vinsäck i rök[e],
men jag glömmer inte dina stadgar.
84 [f]Hur få är inte din tjänares dagar!
När ska du döma mina förföljare?
85 De fräcka gräver gropar för mig,
de lever inte efter din undervisning.
86 Alla dina bud är sanning.
De jagar mig utan orsak,
hjälp mig!
87 De har nästan utplånat mig
från jorden,
men jag överger inte
dina befallningar.
88 Ge mig liv efter din nåd!
Jag vill ta vara på din muns
vittnesbörd.
לLamed
89 [g]För evigt, Herre,
står ditt ord fast i himlen.
90 Från släkte till släkte
varar din trofasthet.
Du har grundat jorden
och den ska bestå.[h]
91 Genom dina domar
består den[i] än i dag,
för allting måste tjäna dig.
92 Om inte din undervisning
var min glädje,
skulle jag gå under i mitt lidande.
93 Jag ska aldrig glömma
dina befallningar,
för genom dem ger du mig liv.
94 [j]Jag är din, fräls mig,
för jag begrundar dina befallningar.
95 [k]De gudlösa vaktar på mig
för att förgöra mig,
men jag aktar på dina vittnesbörd.
96 På all fullkomlighet
har jag sett en gräns,
men ditt bud är ofantligt.
Abner dödas av Joab
22 Just då kom Davids folk och Joab tillbaka från ett plundringståg med stort byte. Abner var inte kvar hos David i Hebron längre, för David hade låtit honom gå och han hade gett sig av i frid. 23 När Joab och hela hans här kom berättade man för honom att Abner, Ners son, hade kommit till kungen, som lät honom gå så att han gav sig av i frid. 24 Då gick Joab in till kungen och sade: ”Vad har du gjort? Abner kommer till dig, och du låter honom bara gå härifrån! 25 Du känner Abner, Ners son. Han kom för att bedra dig och få veta alla dina krigsplaner och ta reda på allt du gör.” 26 Joab gick ut från David och sände bud efter Abner, och de fick honom att vända tillbaka vid Sirabrunnen[a]. Men David visste inte om det. 27 (A) När Abner kom tillbaka till Hebron tog Joab honom avsides in i porten för att tala ostört med honom. Där stack han honom i magen så att han dog, som hämnd för sin bror Asaels blod.
28 När David fick höra om det efteråt sade han: ”Jag och mitt kungadöme är för evigt oskyldiga inför Herren till Abners, Ners sons, blod. 29 (B) Låt det komma över Joabs huvud och över hela hans fars hus. Låt det aldrig i Joabs hus saknas män som har flytning eller spetälska eller går på kryckor eller faller för svärd eller saknar bröd.” 30 Så mördade Joab och hans bror Abishaj Abner, därför att han hade dödat deras bror Asael under striden vid Gibeon.
David sörjer Abner
31 David sade till Joab och allt folket som var med honom: ”Riv sönder era kläder och klä er i säcktyg och håll dödsklagan efter Abner.” Och kung David gick själv bakom båren. 32 De begravde Abner i Hebron. Kungen brast i gråt vid Abners grav, och allt folket grät. 33 Och kungen sjöng en sorgesång över Abner:
”Måste Abner dö
en dåres död?
34 Dina händer var inte bundna,
dina fötter var inte slagna i bojor.
Du föll som man faller
för onda män.”
35 Sedan kom de alla för att få David att äta något medan det ännu var dag. Men David svor en ed och sade: ”Må Gud straffa mig både nu och i framtiden om jag smakar bröd eller något annat innan solen går ner!” 36 Hela folket hörde det och gillade det, liksom allt som kungen gjorde gillades av allt folket. 37 Hela folket och hela Israel insåg den dagen att kungen inte hade haft någon del i mordet på Abner, Ners son. 38 Kungen sade till sina tjänare: ”Förstår ni inte att en furste och en stor man har fallit i Israel i dag? 39 (C) Men jag är svag i dag, trots att jag är smord till kung, och de där männen, Serujas söner, är hårdare än jag. Må Herren straffa den som gör ont för hans ondska.”
Paulus och Silas i fängelse
16 En gång, när vi var på väg till böneplatsen, möttes vi av en slavflicka som hade en spådomsande och skaffade sina herrar stora inkomster genom att spå. 17 Hon följde efter Paulus och oss andra och skrek: "De här människorna är den högste gudens tjänare! De förkunnar för er en väg till frälsning!" 18 (A) Så höll hon på i flera dagar. Men Paulus blev upprörd och vände sig om och sade till anden: "Jag befaller dig i Jesu Kristi namn att lämna henne!" Och i samma ögonblick for anden ut.
19 När hennes herrar såg att deras hopp om inkomst var ute, grep de Paulus och Silas och släpade med dem till torget inför myndigheterna. 20 (B) De förde fram dem till domarna och sade: "De här människorna stör ordningen i vår stad. De är judar 21 och förkunnar seder som vi romare inte får anta eller följa." 22 (C) Även folket gick till angrepp mot dem, och domarna slet av dem kläderna och befallde att de skulle piskas[a]. 23 De fick många rapp och kastades i fängelse, och fångvaktaren fick befallning att bevaka dem noga. 24 När han nu fick en sådan befallning, satte han dem i den innersta cellen och låste fast deras fötter i stocken.
47 På kvällen var båten mitt ute på sjön, och Jesus var ensam kvar på land. 48 Han såg hur lärjungarna slet med rodden, för de hade vinden emot sig. Mot slutet av natten[a] kom han till dem, gående på sjön, och han skulle just gå förbi dem. 49 När de fick se honom gå på sjön trodde de att det var ett spöke, och de skrek, 50 för alla såg honom och blev förskräckta. Men han talade genast med dem och sade till dem: "Var lugna. Det Är Jag[b]. Var inte rädda." 51 (A) Sedan steg han upp till dem i båten, och vinden lade sig. De var helt utom sig av häpnad, 52 för de hade inte förstått detta med bröden. Deras hjärtan var förhärdade.
Jesus botar sjuka i Gennesaret
53 (B) När de hade kommit över sjön nådde de land vid Gennesaret och lade till där. 54 Så snart de steg ur båten kände folk igen Jesus, 55 och folk skyndade ut i hela den trakten och började bära de sjuka på bårar till platsen där de hörde att han var. 56 Överallt där han gick in, i byar, städer eller gårdar, lade man de sjuka på de öppna platserna och bad honom att de bara skulle få röra vid hörntofsen[c] på hans mantel. Och alla som rörde vid honom blev friska[d].
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation