Book of Common Prayer
Räddning undan förföljare
31 För körledaren. En psalm av David.
2 (A) Till dig, Herre, tar jag min tillflykt.
Låt mig aldrig behöva skämmas,
rädda mig i din rättfärdighet.
3 (B) Vänd ditt öra till mig,
skynda till min räddning!
Var min fasta klippa,
en borg till min frälsning,
4 (C) för du är min klippa och min borg.
Du ska leda och föra mig
för ditt namns skull,
5 (D) du ska lossa mig ur nätet
de lagt ut för mig,
för du är mitt beskydd.
6 (E) I din hand[a] överlämnar jag
min ande.
Du har friköpt mig, Herre,
du trofaste Gud.
7 (F) Jag hatar[b] dem som håller fast
vid tomma avgudar,
jag litar på Herren.
8 (G) Jag vill jubla och glädjas
över din nåd,
att du ser mitt lidande
och känner min själ i nöden.
9 (H) Du utlämnar mig inte
i fiendens hand,
du ställer mina fötter
på rymlig plats.
10 (I) Förbarma dig över mig, Herre,
jag är i nöd!
Grämelse förtär mitt öga,
min själ och min kropp.
11 (J) Mitt liv försvinner i sorg,
mina år i suckan.
Min kraft är bruten
genom min synd[c],
mina ben[d] förtärs
12 (K) för alla mina fienders skull.
Jag har blivit en skam
för mina grannar
och en skräck
för dem som känner mig.
De som ser mig på gatan
flyr för mig.
13 Jag är glömd och borta
ur deras hjärtan, som död,
jag har blivit som ett krossat kärl.
14 (L) Jag hör vad många viskar,
skräck från alla håll!
De gaddar ihop sig mot mig,
smider planer för att ta mitt liv.
15 Men jag litar på dig, Herre,
jag säger: "Du är min Gud."
16 (M) Min tid är i dina händer.
Rädda mig från mina fienders hand,
från dem som förföljer mig.
17 (N) Låt ditt ansikte lysa
över din tjänare,
fräls mig genom din nåd.
18 (O) Herre, låt mig inte
behöva skämmas,
jag ropar till dig!
Låt de gudlösa få skämmas,
låt dem tystna i dödsriket.
19 Låt lögnarnas läppar förstummas,
de som talar fräckhet i högmod
och förakt mot den rättfärdige.
20 (P) Hur stor är inte din godhet,
som du sparar åt dem
som vördar dig
och visar i människors åsyn
mot dem som flyr till dig!
21 (Q) Du tar dem i ditt ansiktes beskydd
mot människors intriger,
du gömmer dem i din hydda
undan elaka tungor.
Oskyldigt anklagad
35 Av David.
Herre, kämpa mot dem
som kämpar mot mig,
strid mot dem
som strider mot mig!
2 Grip sköld och skydd
och kom till min hjälp,
3 dra fram spjutet
och spärra vägen
för mina förföljare.
Säg till min själ:
"Jag är din frälsning!"
4 (A) Låt dem som vill ta mitt liv
få skam och vanära,
låt dem som planerar min olycka
tvingas tillbaka med skam.
5 (B) Låt dem bli som agnar för vinden,
låt Herrens ängel driva bort dem.
6 (C) Låt deras väg bli mörk och hal,
låt Herrens ängel förfölja dem.
7 (D) Utan orsak dolde de sin nätgrop
för att fånga mig,
utan orsak grävde de den
för att ta mitt liv.
8 (E) Låt fördärvet drabba dem oväntat,
låt dem fastna i nätet de lagt ut
och falla i gropen
till sitt eget fördärv.
9 (F) Min själ ska jubla i Herren
och glädjas över hans frälsning.
10 Varje ben i min kropp ska säga:
"Herre, vem är som du?
Du räddar den svage
från hans överman,
den svage och fattige
från den som plundrar honom."
11 (G) Falska vittnen träder fram,
de frågar mig om saker jag inte vet.
12 (H) De lönar mig med ont mot gott,
min själ är övergiven.
13 (I) Men jag gick i sorgdräkt
när de var sjuka,
jag späkte min själ med fasta
och bad med böjt huvud[a].
14 Jag gjorde som för min vän,
som för min bror,
jag gick sorgklädd och böjd
som när man sörjer sin mor.
15 (J) Men när jag faller
gläder de sig och gaddar ihop sig,
uslingar jag inte känner
gaddar ihop sig mot mig.
De river i mig utan uppehåll.
16 (K) Bland gudlösa som hånar
för en kaka bröd[b]
gnisslar de tänder mot mig.
17 (L) Herre, hur länge ska du se på?
Befria min själ från deras härjningar,
mitt dyrbara liv från lejonen.
18 (M) Jag ska tacka dig
i den stora församlingen,
prisa dig bland mycket folk.
19 (N) Låt inte mina svekfulla[c] fiender
få triumfera över mig,
låt inte dem som hatar mig
utan orsak
få blinka med ögonen.
20 Det är inte frid de talar,
de tänker ut svekfulla ord
mot de stilla i landet.
21 (O) De spärrar upp sina gap mot mig,
de säger: "Haha, haha!
Vi har sett det med egna ögon!"
22 (P) Du ser det, Herre.
Var inte tyst, Herre,
var inte långt från mig.
23 (Q) Vakna, res dig till mitt försvar,
ta dig an min sak,
min Gud och Herre!
24 (R) Döm mig efter din rättfärdighet,
Herre min Gud!
Låt dem inte triumfera över mig,
25 låt dem inte få säga i sina hjärtan:
"Haha! Precis som vi ville!"
Låt dem inte få säga:
"Vi slukade honom!"
26 (S) Låt alla som gläds åt min olycka
få skämmas och blygas,
låt dem som förhäver sig över mig
kläs i skam och vanära.
David i Nob
21 David kom till prästen Ahimelek[a] i Nob[b]. Men Ahimelek blev förskräckt när han mötte David och frågade honom: ”Varför kommer du ensam, har du ingen med dig?” 2 David svarade prästen Ahimelek: ”Kungen har gett mig ett uppdrag och sagt till mig: Ingen får veta något om ärendet jag skickat och beordrat dig till. Mina män har jag visat till det och det stället. 3 Vad har du till hands? Ge mig fem bröd eller det som finns.” 4 (A) ”Något vanligt bröd har jag inte”, svarade prästen. ”Det finns bara heligt bröd – ifall dina män har avhållit sig från kvinnor.” 5 (B) David svarade prästen: ”Jag försäkrar dig att kvinnor har varit skilda från oss sedan i förrgår. När jag drar ut är mina mäns utrustning helig[c] även när uppdraget är vanligt. Hur mycket heligare är den då inte i dag?” 6 (C) Då gav prästen honom det heliga, för det fanns inget annat bröd än skådebröden[d]. De hade legat inför Herrens ansikte men burits undan för att ersättas av nybakat bröd samma dag.
7 (D) Men en av Sauls tjänare var där den dagen. Det var edomiten Doeg, den främste av Sauls herdar. Han hölls i förvar[e] inför Herren.
8 David frågade Ahimelek: ”Du har inget spjut eller svärd till hands här? Jag fick varken med mig mitt svärd eller mina andra vapen, eftersom kungens uppdrag var så brådskande.” 9 (E) Prästen svarade: ”Här är svärdet som tillhörde filistén Goliat som du slog i Terebintdalen. Det är insvept i en mantel bakom efoden[f]. Vill du ha det, så ta det. Något annat har jag inte.” David svarade: ”Ge mig det! Maken till det finns inte.”
Davids flykt till Gat
10 (F) David bröt upp och flydde den dagen för Saul och kom till Akish, kungen i Gat. 11 (G) Men Akishs tjänare sade till honom: ”Är det inte David, landets kung? Är det inte om honom de sjunger vid dansen:
”Saul har slagit sina tusen,
David sina tiotusen.”
12 David lade märke till dessa ord och blev mycket rädd för kung Akish i Gat. 13 (H) Därför ändrade han sitt beteende inför dem och spelade galen[g] när de ville hålla fast honom. Han gjorde märken[h] på dörrarna i porten och lät saliven rinna ner i skägget.
14 Då sade Akish till sina tjänare: ”Ni ser ju att mannen är galen. Varför kommer ni med honom till mig? 15 Har jag så ont om galningar att ni måste ta hit den där för att bära sig åt inför mig? Ska en sådan få komma in i mitt hus?”
I Antiokia i Pisidien
13 (A) Paulus och hans följeslagare seglade sedan ut från Pafos och kom till Perge[a] i Pamfylien. Där lämnade Johannes dem och återvände till Jerusalem. 14 Själva fortsatte de sin resa från Perge och kom till Antiokia i Pisidien[b]. På sabbaten gick de till synagogan och satte sig. 15 (B) Efter läsningen av lagen och profeterna lät synagogföreståndarna hälsa dem: "Bröder, om någon av er har ett ord av tröst och förmaning till folket, så säg det."
16 Då reste sig Paulus, gav tecken med handen och sade: "Israeliter och ni som fruktar Gud, lyssna! 17 (C) Detta folks Gud, Israels Gud, utvalde våra fäder. Han gjorde sitt folk stort när de bodde som främlingar i Egypten. Med upplyft arm förde han dem ut därifrån,[c] 18 (D) och under fyrtio år bar han dem[d] i öknen. 19 (E) Han utrotade sju folk i Kanaans land och gav deras land i arv åt sitt folk. 20 Allt detta tog omkring fyrahundrafemtio år.
Därefter gav han dem domare fram till profeten Samuels tid. 21 (F) Sedan bad de att få en kung, och Gud gav dem Saul, Kishs son, en man av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år. 22 (G) Men Gud avsatte honom och gjorde David till kung över dem, och han gav honom sitt vittnesbörd: Jag har funnit David, Ishais son, en man efter mitt hjärta. Han ska utföra min vilja i allt.[e]
23 (H) Från hans efterkommande[f] har Gud efter sitt löfte fört fram en Frälsare för Israel: Jesus. 24 Innan Jesus trädde fram hade Johannes förkunnat omvändelsens dop för hela Israels folk. 25 (I)(J) Och när Johannes nådde slutet av sin bana, sade han: Det ni tror jag är, det är jag inte. Men efter mig kommer en vars sandaler jag inte ens är värdig att knyta upp.
Stora skaror följer Jesus
7 (A) Jesus och hans lärjungar drog sig undan ner mot sjön, och en stor skara från Galileen följde efter. Också från Judeen, 8 (B) Jerusalem, Idumeen[a] och från andra sidan Jordan och området runt Tyrus och Sidon kom folk till honom i stora skaror när de hörde talas om allt han gjorde.
9 Jesus sade åt sina lärjungar att hålla en båt redo för honom så att han inte skulle bli trängd av folkmassan, 10 för han botade så många att alla som led av någon plåga trängde sig inpå för att få röra vid honom. 11 (C) När de orena andarna såg honom, kastade de sig ner för honom och ropade: "Du är Guds Son!" 12 (D) Men han förbjöd dem strängt att avslöja vem han var.
Jesus utser tolv apostlar
13 (E) Jesus gick sedan upp på berget och kallade till sig dem som han hade utvalt, och de kom till honom. 14 Han utsåg tolv som han kallade apostlar[b]. De skulle vara med honom, och han skulle sända ut dem att predika 15 och ha makt att driva ut onda andar. 16 (F) Han utsåg dessa tolv: Simon, som han gav namnet Petrus[c], 17 (G) Jakob, Sebedeus son, och Johannes, Jakobs bror – dem kallade han Boanerges[d], det betyder Åskans söner – 18 dessutom Andreas, Filippus, Bartolomeus, Matteus, Tomas, Jakob, Alfeus son, Taddeus, Simon seloten[e] 19 och Judas Iskariot, han som förrådde honom.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation