Book of Common Prayer
Förrådd av en falsk vän
55 För körledaren, till stränginstrument. En vishetspsalm av David.
2 Lyssna, Gud, till min bön,
göm dig inte när jag ber om nåd,
3 hör på mig och svara mig!
Jag är rastlös av mitt bekymmer
och våndas
4 när fienden ropar
och den gudlöse skränar,
för de vräker ondska över mig
och jagar mig i vrede.
5 (A) Mitt hjärta grips av ångest
i mitt inre,
dödens fasor faller över mig.
6 Fruktan och bävan drabbar mig,
skräck lamslår mig
7 och jag säger:
Tänk om jag hade[a] vingar
som duvan!
Då skulle jag flyga bort
och söka mig ett bo,
8 (B) ja, fly långt bort
och stanna i öknen. Sela
9 Jag skulle skynda mig
att söka skydd
mot vinande vind och storm.
10 (C) Förvirra dem, Herre,
splittra deras tungor,
för jag ser våld och bråk i staden.
11 Dag och natt går de runt den
uppe på murarna,
ondska och olycka råder därinne.
12 Den är full av fördärv,
förtryck och svek viker inte
från dess torg.
13 Det är inte en fiende som hånar mig,
det kunde jag bära.
Det är inte min ovän
som förhäver sig mot mig,
för honom kunde jag
gömma mig.
14 (D) Nej, det är du, min like,
min vän och förtrogne –
15 vi som levde i ljuvlig förtrolighet,
vi som gick till Guds hus
i högtidsskaran!
16 (E) Låt döden drabba dem,
låt dem gå levande ner
i dödsriket,
för ondskan råder i deras boning,
mitt ibland dem.[b]
17 Men jag ropar till Gud,
och Herren ska frälsa mig.
18 (F) Afton, morgon och middag
vill jag sucka och klaga,
och han ska höra min röst.
19 (G) Han friköper min själ
och fredar mig
så att de inte kan närma sig[c],
för det är många
som är emot mig.
20 (H) Gud ska höra mig
och förödmjuka dem,
han som från urminnes tid
sitter på sin tron. Sela
De ändrar sig inte,
de fruktar inte Gud.
Tacksamhet för Herrens hjälp
138 [a]Av David.
Jag vill tacka dig av hela mitt hjärta,
lovsjunga dig inför gudarna.
2 [b]Jag vill tillbe inför ditt heliga tempel
och prisa ditt namn
för din nåd och din sanning,
för du har gjort ditt ord
och ditt namn större än allt.
3 [c]När jag ropade svarade du mig,
du gav mig frimodighet
och kraft i min själ.
4 [d]Herre, jordens alla kungar
ska tacka dig
när de hör din muns ord.
5 [e]De ska sjunga om Herrens vägar,
för Herrens härlighet är stor.
6 [f]Herren är upphöjd
men ser till den ringe.
Den högmodige känner han
fjärran ifrån.
7 [g]När jag går genom nöd
håller du mig vid liv,
du sträcker ut din hand
mot mina fienders vrede,
din högra hand frälser mig.
8 [h]Herren ska fullborda sitt
verk för mig.
Herre, evig är din nåd.
Överge inte[i] dina händers verk!
Herren känner mig
139 [j]För körledaren. En psalm av David.
Herre, du rannsakar mig
och känner mig.
2 [k]Om jag sitter eller står vet du det,
du förstår mina tankar fjärran ifrån.
3 [l]Om jag går eller ligger ser du det,
med alla mina vägar
är du förtrogen.
4 Innan ordet är på min tunga
vet du, Herre, allt om det.
5 Du omsluter mig på alla sidor
och håller mig i din hand.
6 Den kunskapen är för underbar
för mig,
den är så hög att jag inte kan
fatta den.
7 [m]Vart kan jag gå för din Ande,
vart kan jag fly för ditt ansikte?
8 [n]Stiger jag upp till himlen
är du där,
bäddar jag åt mig i dödsriket
är du där.
9 Tar jag morgonrodnadens vingar,
gör jag mig en boning
ytterst i havet,
10 ska också där din hand leda mig
och din högra hand hålla mig.
11 Säger jag:
"Låt mörker täcka mig
och ljuset bli natt omkring mig",
12 [o]så är inte mörkret mörkt för dig.
Natten lyser som dagen,
mörkret är som ljuset.
13 [p]Du har skapat mina njurar[q],
du vävde mig i moderlivet.
14 [r]Jag tackar dig för att
jag är så underbart skapad.
Underbara är dina verk,
min själ vet det så väl[s].
15 Benen i min kropp
var inte osynliga för dig
när jag formades i det fördolda,
när jag bildades i jordens djup.
16 [t]Dina ögon såg mig
när jag bara var ett foster.
Alla mina dagar blev skrivna
i din bok,
formade innan någon av dem
hade kommit.
17 [u]Hur ofattbara[v] är inte dina tankar
för mig, Gud,
hur väldig är inte
deras mångfald!
18 Räknar jag dem
är de fler än sandkornen.
När jag vaknar är jag kvar hos dig.
19 Gud, om du bara ville döda
de gudlösa!
Bort från mig, ni blodtörstiga!
20 De talar om dig med svek i sinnet,
de har fört dina städer i fördärvet[w].
21 [x]Skulle jag inte hata dem
som hatar dig, Herre,
och avsky dem
som gör uppror mot dig?
22 Jag hatar dem med starkaste hat,
mina fiender har de blivit.
23 [y]Rannsaka mig, Gud,
och känn mitt hjärta,
pröva mig och känn mina tankar.
Budskapet om Sauls död
1 (A) Efter Sauls död, när David hade kommit tillbaka efter segern över Amalek, var han två dagar i Siklag.[a] 2 (B) Och se, på tredje dagen kom en man från Sauls här, med kläderna sönderrivna och med jord på huvudet. När han kom in till David, föll han ner till marken och bugade sig. 3 David frågade honom: ”Varifrån kommer du?” Han svarade: ”Jag har flytt från Israels här.” 4 David sade till honom: ”Hur har det gått? Berätta för mig.” Han sade: ”Folket har flytt från striden och många har fallit och dött. Saul och hans son Jonatan är också döda.”
5 David frågade den unge mannen som berättade det för honom: ”Hur vet du att Saul och hans son Jonatan är döda?” 6 (C) Den unge mannen som berättade det för honom svarade: ”Jag råkade vara där på berget Gilboa, och där stödde sig Saul mot sitt spjut medan vagnar och ryttare ansatte honom. 7 När han vände sig om och fick se mig ropade han på mig, och jag svarade: Här är jag. 8 Han frågade mig vem jag var, och jag svarade honom att jag var amalekit.[b]
9 Då sade han till mig: Ställ dig över mig och ge mig dödsstöten. Dödsångesten griper mig[c], för livet är fortfarande kvar i mig. 10 Då gick jag fram till honom och dödade honom, för jag visste att han inte skulle överleva sitt fall. Och jag tog kronan som satt på hans huvud och ett armband som han hade på armen och tog med dem hit till min herre.” 11 Då grep David tag i sina kläder och rev sönder[d] dem. Detsamma gjorde alla som var hos honom. 12 De höll dödsklagan och grät och fastade ända till kvällen för Saul och hans son Jonatan, och för Herrens folk och för Israels hus, därför att de hade fallit för svärd.
13 David frågade den unge mannen som hade berättat det för honom: ”Varifrån är du?” Han svarade: ”Jag är son till en amalekit som lever här som främling.” 14 (D) David sade till honom: ”Hur vågade du räcka ut din hand och förgöra Herrens smorde[e]?” 15 Och David kallade på en av de unga männen och sade till honom: ”Kom hit och hugg ner honom!” Och han stack ner honom så att han dog. 16 David sade till honom: ”Ditt blod ska komma över ditt eget huvud,[f] för din egen mun vittnade mot dig när du sade: Jag har dödat Herrens smorde.”
Brev från församlingen i Jerusalem
22 Då beslöt apostlarna, de äldste och hela församlingen att utse några män bland sig och sända dem till Antiokia tillsammans med Paulus och Barnabas. De valde Judas som kallades Barsabbas[a] och dessutom Silas[b], båda ledande män bland bröderna, 23 och skickade med dem följande brev:
"Från apostlarna och de äldste, era bröder. Hälsningar till bröderna från hednafolken i Antiokia och Syrien och Kilikien. 24 (A) Vi har hört att några som kommit från oss har oroat er med sina ord och skakat om era själar. Men vi har inte gett dem något uppdrag. 25 Därför har vi enhälligt beslutat att utse några män och sända dem till er tillsammans med våra kära bröder Barnabas och Paulus, 26 som har vågat sina liv för vår Herre Jesu Kristi namn. 27 Vi sänder alltså Judas och Silas, och de kommer muntligen att meddela samma sak.
28 (B) Den helige Ande och vi har beslutat att inte lägga på er någon mer börda förutom följande nödvändiga regler: 29 att ni håller er borta från kött offrat till avgudar, från blod, från kött av kvävda djur och från sexuell omoral. Ni gör rätt om ni undviker sådant. Allt gott!"
30 De skickades nu i väg och kom ner till Antiokia, där de sammankallade församlingen och överlämnade brevet. 31 (C) Bröderna läste det och blev glada över denna uppmuntran. 32 (D) Judas och Silas, som själva var profeter, uppmuntrade och styrkte bröderna med många ord. 33 När de hade varit där en tid lät bröderna dem vända tillbaka med fridshälsningar till dem som hade sänt ut dem. [c] 35 Men Paulus och Barnabas stannade i Antiokia, där de undervisade och predikade Herrens ord tillsammans med många andra.
Jesus förkastas i sin hemstad
6 (A) Han gick därifrån och kom till sin hemstad, och hans lärjungar följde honom. 2 När det blev sabbat började han undervisa i synagogan. Många som hörde honom häpnade och sade: "Var får han detta ifrån? Och vad är det för visdom han fått? Och vilka kraftgärningar han gör med sina händer! 3 (B) Är det inte snickaren, Marias son, bror till Jakob[a] och Joses och Judas[b] och Simon? Bor inte hans systrar[c] här hos oss?" Och de tog anstöt av honom.
4 (C) Men Jesus sade till dem: "En profet föraktas inte utom i sin hemstad, sin släkt och sin egen familj." 5 Han kunde inte göra någon kraftgärning där, utom att bota några få sjuka genom att lägga händerna på dem. 6 (D) Och han var förundrad över deras otro.
Jesus sänder ut de tolv
Sedan gick Jesus ut i byarna där omkring och undervisade. 7 (E) Och han kallade till sig de tolv och började sända ut dem två och två och gav dem makt över de orena andarna. 8 (F) Han befallde dem att inte ta med sig något annat på vägen än en stav – varken bröd eller väska eller pengar i bältet. 9 Sandaler fick de ha, men inte två tunikor[d]. 10 Han sade också till dem: "När ni kommer in i ett hus, så stanna där tills ni går vidare. 11 (G) Och om man någonstans inte tar emot er eller lyssnar på er, så gå därifrån och skaka av dammet under era fötter som ett vittnesbörd mot dem."
12 De gick ut och predikade att människorna skulle omvända sig, 13 (H) och de drev ut många onda andar och smorde många sjuka med olja och botade dem.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation