Book of Common Prayer
Ärans kung och hans rike
Jorden är Herrens
med allt vad den rymmer,
världen med dem som bor i den,
2 (B) för han har grundat den på haven
och fäst den på de strömmande
vattnen.
3 (C) Vem får gå upp på Herrens berg?
Vem får komma in
i hans helgedom?
4 (D) Den som har oskyldiga händer
och rent hjärta,
som inte vänder sin själ till lögn
och inte svär falskt.
5 (E) Han får välsignelse från Herren
och rättfärdighet
från sin frälsnings Gud.
6 (F) Sådant är släktet
som frågar efter honom,
de som söker ditt ansikte
är Jakobs barn.[b] Sela
7 (G) Höj era huvuden, ni portar,
höj er, ni eviga dörrar,
så att ärans kung kan tåga in!
8 (H) Vem är han, ärans kung?
Det är Herren, stark och väldig,
Herren, väldig i strid.
9 Höj era huvuden, ni portar,
höj er, ni eviga dörrar,
så att ärans kung kan tåga in!
10 Vem är han, ärans kung?
Det är Herren Sebaot,
han är ärans kung. Sela
Herrens ära och makt
29 (A) En psalm av David.
Ge åt Herren, ni Guds söner,
ge åt Herren ära och makt!
2 Ge åt Herren hans namns ära,
tillbe Herren i helig skrud!
3 (B) Herrens röst hörs över vattnen,
ärans Gud dundrar,
Herren över väldiga vatten.
4 (C) Herrens röst är mäktig,
Herrens röst är majestätisk.
5 Herrens röst knäcker cedrar,
Herren knäcker Libanons cedrar.
6 Han får dem att hoppa som kalvar,
Libanon och Sirjon[a]
som unga vildoxar.
Människosonens ringhet och höghet
8 För körledaren, till gittít[a]. En psalm av David.
2 (A) Herre, vår Herre,
hur härligt är inte ditt namn
över hela jorden,
du som satt ditt majestät
på himlen!
3 (B) Av barns och spädbarns mun
har du berett en makt[b]
för dina fienders skull,
för att förgöra fiende och hämnare.[c]
4 (C) När jag ser din himmel,
dina fingrars verk,
månen och stjärnorna
som du har skapat –
5 (D) vad är då en människa
att du tänker på henne,
en människoson
att du tar hand om honom?[d]
6 (E) En liten tid[e] lät du honom
vara lägre än[f] Gud,
med ära och härlighet
krönte du honom.
7 (F) Du satte honom att härska
över dina händers verk,
allt lade du under hans fötter:[g]
8 alla får och oxar
liksom vildmarkens djur,
9 himlens fåglar och havets fiskar,
de som vandrar havens vägar.
10 Herre, vår Herre,
hur härligt är inte ditt namn
över hela jorden!
Längtan till Guds hus
84 (A) För körledaren, till gittít[a]. En psalm av Koras söner.
2 (B) Hur ljuvliga är inte dina boningar,
Herre Sebaot!
3 (C) Min själ längtar och trängtar
till Herrens gårdar,
min själ och min kropp jublar
mot levande Gud.
4 Sparven har funnit sig ett hem
och svalan ett bo
där hon kan lägga sina ungar:
dina altaren, Herre Sebaot,
min kung och min Gud.
5 (D) Saliga är de som bor i ditt hus,
de lovar dig ständigt. Sela
6 (E) Saliga är de
som har sin styrka i dig,
som har dina vägar i sitt hjärta.
7 (F) När de vandrar genom tåredalen[b]
gör de den rik på källor,
och höstregnet[c] täcker den
med välsignelser.
8 De går från kraft till kraft,
de träder fram inför Gud på Sion.
9 Herre Gud Sebaot, hör min bön,
lyssna, du Jakobs Gud! Sela
10 (G) Gud, se vår sköld,
se på din smordes ansikte!
11 En dag i dina gårdar
är bättre än tusen andra.
Jag vill hellre vakta dörren[d]
i min Guds hus
än bo i de gudlösas tält,
12 (H) för Herren Gud är sol och sköld,
Herren ger nåd och ära.
Inget gott nekar han dem
som vandrar i fullkomlighet.
13 (I) Herre Sebaot,
salig är den som förtröstar på dig.
Arons och hans söners prästvigning
8 Herren talade till Mose. Han sade: 2 (A) ”För fram Aron och hans söner tillsammans med honom, deras kläder och smörjelseoljan[a] samt syndoffertjuren och de två baggarna och korgen med de osyrade bröden. 3 Samla sedan hela församlingen vid ingången till uppenbarelsetältet.” 4 Mose gjorde som Herren hade befallt honom, och församlingen samlades vid uppenbarelsetältets ingång. 5 Och Mose sade till församlingen: ”Detta är vad Herren har befallt mig att göra.”
6 Han förde fram Aron och hans söner och tvättade dem med vatten. 7 (B) Och han satte tunikan på Aron och spände på honom bältet, klädde på honom kåpan, satte fast efoden[b] med efodens skärp och fäste med det ihop alltsamman på honom. 8 (C) Han satte på honom bröstskölden och lade in urim och tummim[c] i skölden. 9 Han satte också turbanen på hans huvud och framtill på turbanen satte han den skinande plattan av guld, det heliga diademet, så som Herren hade befallt Mose. 10 (D) Och Mose tog smörjelseoljan och smorde tabernaklet och allt som fanns i det och helgade det. 11 Han stänkte oljan sju gånger på altaret och smorde altaret och alla dess tillbehör och karet med dess fotställning för att helga dem. 12 Han hällde en del av smörjelseoljan på Arons huvud och smorde honom[d] för att helga honom. 13 Och Mose förde fram Arons söner och satte på dem tunikor, spände på dem bälten och band på dem huvor, så som Herren hade befallt Mose.
30 (A) Och Mose tog av smörjelseoljan och av blodet på altaret och stänkte på Aron och hans kläder, på hans söner och hans söners kläder. Så helgade han Aron och hans kläder, hans söner och hans söners kläder. 31 Sedan sade Mose till Aron och hans söner: ”Koka köttet vid ingången till uppenbarelsetältet, och där ska ni äta det tillsammans med brödet som är i prästvigningskorgen, så som jag har befallt: Aron och hans söner ska äta det. 32 Men det som blir kvar av köttet eller av brödet ska ni bränna upp i eld.
33 Under sju dagar[a] ska ni inte lämna uppenbarelsetältets ingång, inte förrän era prästvigningsdagar är över, för er prästvigning ska vara i sju dagar. 34 Herren har befallt att så som det har gått till i dag ska det också ske i fortsättningen, för att försoning ska bringas för er. 35 Vid ingången till uppenbarelsetältet ska ni stanna kvar i sju dygn, dag och natt, och ni ska iaktta vad Herren har befallt er att iaktta för att ni inte ska dö. Detta har jag fått befallning om.”
36 Och Aron och hans söner gjorde allt som Herren hade befallt genom Mose.
Maning till uthållighet
12 (A) När vi nu har en så stor sky av vittnen omkring oss, låt oss då lägga bort allt som tynger och särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp vi har framför oss. 2 (B) Och låt oss ha blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. För att nå[a] den glädje som låg framför honom uthärdade han korset, utan att bry sig om skammen, och sitter nu på högra sidan om Guds tron. 3 (C) Tänk på honom som fick utstå sådan fiendskap från syndare, så att ni inte tröttnar och tappar modet.
4 Än har ni inte gjort motstånd ända till blods i er kamp mot synden. 5 (D) Och ni har glömt uppmaningen som talar till er som söner:
Min son, förakta inte Herrens fostran
och tappa inte modet
när han tuktar dig,
6 för den Herren älskar tuktar han
och han agar var son
han har kär.[b]
7 Det är för er fostran som ni får utstå lidande. Gud behandlar er som sina söner. Vilken son blir inte fostrad av sin far? 8 Får ni inte fostran som alla andra, då är ni oäkta barn och inga riktiga söner. 9 (E) Vi hade våra jordiska fäder som fostrade oss, och vi hade respekt för dem. Ska vi då inte så mycket mer underordna oss andarnas Far så att vi får leva? 10 Våra fäder fostrade oss en kort tid så som de tyckte var rätt, men Gud gör det för vårt bästa, för att vi ska få del av hans helighet. 11 (F) För stunden verkar ingen fostran vara till glädje utan snarare till sorg, men för dem som har tränats genom fostran ger den längre fram frid och rättfärdighet som frukt.
12 (G) Styrk därför kraftlösa händer och svaga knän. 13 (H) Gör stigarna raka för era fötter[c], så att den haltande foten inte går ur led utan i stället blir frisk. 14 (I) Sök frid med alla och helgelse, för utan helgelse kommer ingen att se Herren.
16 (A) Så kom han till Nasaret, där han hade vuxit upp. På sabbaten gick han som han brukade till synagogan. Han reste sig för att läsa ur Skriften, 17 och man räckte honom profeten Jesajas bokrulle. När han öppnade rullen, fann han stället där det står skrivet:
18 (B) Herrens Ande är över mig,[a]
för han har smort mig
till att förkunna glädjens budskap
för de fattiga.
Han har sänt mig
att utropa frihet för de fångna
och syn för de blinda,
att ge de förtryckta frihet
19 och förkunna ett nådens år från Herren.
20 Sedan rullade han ihop bokrullen, räckte den till tjänaren och satte sig[b]. Alla i synagogan hade sina ögon fästa på honom. 21 Då började han tala till dem: "I dag har det här stället i Skriften gått i uppfyllelse inför er som lyssnar." 22 (C) Alla berömde honom[c] och förundrades över de nådens ord[d] som kom från hans mun. De frågade: "Är det inte Josefs son?"
23 Då sade han till dem: "Säkert kommer ni att citera ordspråket för mig: Läkare, bota dig själv! Vi har hört om allt som hände i Kapernaum, gör det här i din hemstad också!" 24 (D) Men han fortsatte: "Jag säger er sanningen[e]: Ingen profet blir erkänd i sin hemstad. 25 (E) I sanning säger jag er: Det fanns många änkor i Israel på Elias tid, när himlen var stängd i tre år och sex månader och svår svält drabbade hela landet. 26 (F) Men Elia blev inte sänd till någon av dem, utan bara till en änka i Sarefat i Sidons land. 27 (G) Och det fanns många spetälska i Israel på profeten Elisas tid, men ingen av dem blev renad utan bara syriern Naaman."[f]
28 Alla i synagogan fylldes av vrede när de fick höra detta. 29 De reste sig och drev ut honom ur staden och förde honom fram till branten av det berg där deras stad var byggd för att kasta ner honom. 30 Men han gick rakt igenom folkhopen och vandrade vidare.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation