Old/New Testament

David hedrar Mefivoshet

9 David frågade om någon ur Sauls familj fortfarande fanns kvar, någon som han skulle kunna visa godhet mot för Jonatans skull. ² Man kallade då på en man som hette Siva, som varit tjänare åt Saul.

”Är du Siva?” frågade kungen. ”Ja, herre”, svarade han. ³ Kungen frågade då: ”Finns det inte någon ur Sauls familj kvar som jag på något sätt skulle kunna visa Guds nåd?” ”Jo”, svarade Siva. ”En av Jonatans söner lever fortfarande, en som är förlamad i fötterna.^[a]” ⁴ ”Var finns han?” frågade kungen. ”I Lo Devar, hos Makir, Ammiels son”, svarade Siva.

⁵ Kung David lät då hämta honom från Ammiels son Makirs hus i Lo Devar. ⁶ Mefivoshet, Jonatans son och Sauls sonson, kom så till David. Han föll ner på sitt ansikte och bugade sig djupt inför honom. ”Mefivoshet”, sa David.

”Ja, herre”, svarade han. ⁷ ”Var inte rädd!” sa David. ”Jag vill visa dig nåd för din far Jonatans skull. Du ska få tillbaka allt det land som tillhörde din farfar Saul och du ska alltid äta här vid mitt bord.” ⁸ Mefivoshet bugade sig djupt och sa: ”Men hur kan du, herre, bry dig om en död hund som mig?”

⁹ Kungen sände nu efter Sauls tjänare Siva och sa till honom: ”Jag har gett din husbondes sonson allt som tillhörde Saul och hans familj. ¹⁰ Du och dina söner och tjänare ska bruka landet åt honom, så att han får mat till sin familj, men själv ska han alltid äta vid mitt bord.”

Siva, som hade femton söner och tjugo tjänare, ¹¹ svarade: ”Jag ska göra precis som du har sagt, min herre och kung!”

Från den dagen åt Mefivoshet vid Davids bord som en av hans söner.

¹² Mefivoshet hade en liten son som hette Mika. Hela Sivas familj blev Mefivoshets tjänare, ¹³ men själv bodde Mefivoshet i Jerusalem eftersom han alltid skulle äta vid kungens bord. Mefivoshet var halt på båda fötterna.

David besegrar araméerna

(1 Krön 19:1-19)

10 En tid därefter dog Ammons kung och hans son Hanun efterträdde honom.

² ”Jag vill visa min vänskap mot Hanun, eftersom hans far visade mig vänskap”, tänkte David och sände budbärare för att beklaga hans fars död. Men när Davids sändebud kom till ammoniternas land, ³ sa de ammonitiska furstarna till honom: ”Låt inte lura dig att David har skickat hit de där männen med tröst för din fars skull! De har kommit för att spionera på staden^[b] och spana för att de ska kunna inta den.”

⁴ Hanun grep då Davids sändebud, lät raka av dem halva skägget och klippa av nedre hälften av deras kläder, innan han skickade iväg dem. ⁵ När David hörde vad som hänt, skickade han män för att möta dem eftersom de hade blivit så kränkta och uppmanade dem att stanna kvar i Jeriko tills skägget hade vuxit ut och sedan komma tillbaka.

⁶ När ammoniterna förstod att de hade gjort sig förhatliga för David, sände de bud och lejde 20 000 arameiska män från Bet-Rechov och Sova. Kungen i Maaka ställde upp med 1 000 man och 12 000 kom från Tov.

⁷ När David fick höra detta, skickade han ut Joav med hela hären, elittrupperna. ⁸ Ammoniterna ställde upp utanför stadsporten, medan araméerna från Rechov och Sova och männen från Maaka och Tov grupperade sig i det öppna landskapet. ⁹ När Joav insåg att han hade fientliga styrkor både framför och bakom sig, valde han ut de bästa krigarna i Israel och ställde upp dem mot araméerna. ¹⁰ Resten av armén överlämnade han åt sin bror Avishaj, och de ställde upp sig mot ammoniterna.

¹¹ Joav sa: ”Om araméerna är för starka för mig, får du komma och rädda mig. Och om ammoniterna är för starka för dig, kommer jag och räddar dig. ¹² Var stark och modig och låt oss kämpa tappert för vårt folk och för vår Guds städer! Sedan gör Herren vad han finner vara bäst.”

¹³ När Joav och hans soldater anföll araméerna, flydde de för honom. ¹⁴ När ammoniterna såg att araméerna flydde, flydde de för Avishaj in i staden. Joav lämnade dem då i fred och återvände till Jerusalem.

¹⁵ Men när araméerna insåg att de hade blivit besegrade av Israel, grupperade de om sina styrkor. ¹⁶ Hadadeser sände då bud efter araméer från andra sidan floden Eufrat. De kom till Helam under befäl av Shovak, överbefälhavaren över Hadadesers här.

¹⁷ Då David fick höra detta, samlade han hela Israels armé och tågade över Jordan till Helam. Där ställde araméerna upp och gav sig i strid med David. ¹⁸ De flydde för Israel, och David dödade 700 stridsvagnssoldater och 40 000 ryttare. Överbefälhavare Shovak slogs också ner och dog där. ¹⁹ När Hadadesers alla lydkungar insåg att de blivit slagna av Israel, slöt de fred med Israel och blev deras undersåtar.

Araméerna ville sedan inte längre hjälpa ammoniterna.

Davids synd och dess konsekvenser

(11:1—20:26)

Davids synd med Batseba

11 Vid årsskiftet, den tid då kungarna brukade dra ut i fält, sände David ut Joav, sina egna män och hela Israels armé och de förgjorde ammoniterna och belägrade Rabba. David stannade i Jerusalem.

² En kväll när han hade stigit upp från sin bädd, gick han ut på palatsets tak. Därifrån fick han se en vacker kvinna som badade. ³ Han sände bud för att ta reda på vem hon var och fick veta att det var Batseba, dotter till Eliam och hustru till hettiten Uria. ⁴ Då sände David bud efter henne. Hon kom och han låg med henne. Hon höll just på att rena sig från sin orenhet.^[c] Sedan återvände hon hem.

⁵ När hon senare upptäckte att hon var gravid, meddelade hon David detta.

David försöker komma undan

⁶ Då sände David bud till Joav: ”Skicka hem hettiten Uria!” Joav skickade då Uria till David. ⁷ När Uria kom, frågade David hur Joav och armén i övrigt hade det och hur det gick i kriget. ⁸ Sedan sa han till honom att gå hem och tvätta fötterna. Uria lämnade då kungens palats och David sände en gåva till honom. ⁹ Men Uria gick inte hem. Han stannade över natten vid palatsets port och sov tillsammans med kungens tjänare.

¹⁰ När David fick reda på att Uria inte gått hem, frågade han honom: ”Varför gick du inte hem när du hade varit borta så länge?” ¹¹ Uria svarade: ”Arken och Israel och Juda befinner sig i tält. Min herre Joav och min herres män har sitt läger ute på de öppna fälten. Skulle då jag gå hem för att äta och dricka och ligga med min hustru? Nej, så sant du själv lever, jag skulle aldrig göra något sådant!” ¹² David sa till honom: ”Stanna här i dag! I morgon kan du återvända.”

Då stannade Uria i Jerusalem den dagen och dagen därpå. ¹³ David bjöd honom till sitt bord och drack honom full. Men Uria gick inte hem den kvällen heller, utan sov än en gång bland sin herres tjänare.

¹⁴ Nästa morgon skrev David ett brev till Joav som han sände med Uria. ¹⁵ Han skrev: ”Ställ Uria i första ledet, där striden är hetast, och dra er sedan undan från honom, så att han blir träffad och dödad.”

¹⁶ Då gav Joav order till Uria att gå till en plats nära den belägrade staden, där han visste att fiendens bästa män stred. ¹⁷ Stadens män kom och anföll Joav och flera av Davids män stupade. Där dödades också hettiten Uria. ¹⁸ När Joav skickade sin rapport från stridens förlopp till David, ¹⁹ sa han till sin budbärare: ”När du har talat om för kungen vad som hänt i striden, ²⁰ blir kungen kanske vred och frågar: ’Varför gick ni så nära staden? Visste ni inte att de skulle skjuta från muren? ²¹ Vem var det som dödade Avimelek, Jerubbeshets son, vid Teves? En kvinna som kastade en kvarnsten på honom från muren så att han dog!^[d] Varför gick ni så nära muren?’ Då ska du svara: ’Också din tjänare hettiten Uria blev dödad.’ ”

²² Budbäraren kom till Jerusalem och rapporterade till David enligt de order han fått från Joav.

²³ Budbäraren berättade för David: ”Männen var starkare än vi. De gjorde ett utfall mot oss på fältet, men vi jagade dem tillbaka till stadsportarna. ²⁴ Men bågskyttarna på muren sköt på oss, dina tjänare, och några av kungens män dödades. Också din tjänare hettiten Uria är död.”

²⁵ Då svarade David budbäraren: ”Säg till Joav att han inte ska tappa modet! Svärdet dödar den ene såväl som den andre. Kämpa hårdare nästa gång och besegra staden! Säg till honom att vara vid gott mod!”

²⁶ När Urias hustru hörde att hennes man hade dött, höll hon dödsklagan över honom. ²⁷ Men när sorgetiden var över, skickade David efter henne och förde henne till sitt hus. Där blev hon hans hustru och födde honom en son. Men det som David hade gjort var ont i Herrens ögon.

Liknelsen om sonen som lämnade sin far

¹¹ Jesus sa: ”En man hade två söner. ¹² Den yngre sa till sin far: ’Far, ge mig min del av arvet nu.’ Och han gick med på att dela sin egendom mellan sönerna.

¹³ Några dagar senare hade den yngre sonen sålt allt han ägde och gav sig iväg till ett främmande land. Där levde han ett vilt liv och gjorde snart slut på alla sina pengar. ¹⁴ Men när han hade gjort av med allt, drabbade en svår hungersnöd landet, och han var snart i nöd. ¹⁵ Han bad då en lantbrukare att anställa honom och mannen skickade ut honom att vakta svin. ¹⁶ Han längtade efter att få äta sig mätt på svinens fröskidor, men ingen gav honom något.

¹⁷ Då insåg han sin situation och sa till sig själv: ’Hemma hos min far har de anställda mat i överflöd, och här håller jag på att svälta ihjäl! ¹⁸ Jag går hem till min far och säger: Far, jag har syndat mot både himlen och dig. ¹⁹ Jag är inte värd att kallas din son längre, men låt mig åtminstone få arbeta som en av dina tjänare.’ ²⁰ Och så gick han tillbaka hem till sin far.

Men medan sonen fortfarande var långt borta, såg hans far honom och fylldes av medlidande. Han sprang emot sin son och kramade om honom och kysste honom.

²¹ Sonen sa: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte värd att kallas din son längre.’

²² Men hans far sa till tjänarna: ’Skynda er! Ta fram mina finaste dräkter och sätt på honom dem. Sätt en ring på hans finger och skor på hans fötter! ²³ Hämta sedan gödkalven och slakta den, så att vi kan äta och ha fest. ²⁴ För min son var död men är levande igen. Han var förlorad men är återfunnen.’ Och så började festen.

²⁵ Under tiden hade den äldre sonen varit ute på fälten. När han nu närmade sig huset, hörde han ljudet av musik och dans. ²⁶ Han kallade på en av tjänarna och frågade vad det var man firade. ²⁷ Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit tillbaka, och din far har slaktat gödkalven för att fira att han har kommit hem välbehållen.’

²⁸ Då blev den äldre sonen rasande och ville inte gå in i huset. Hans far gick därför ut och försökte övertala honom, ²⁹ men han svarade: ’Under alla dessa år har jag arbetat hårt och aldrig någonsin vägrat att göra vad du har bett mig om. Ändå har du inte gett mig ens en killing, så att jag kunde ha fest med mina vänner. ³⁰ Men nu när denne din son kommer hem, slösaren, som har gjort slut på dina pengar tillsammans med prostituerade, då firar du det med att slakta gödkalven!’

³¹ ’Mitt barn’, sa fadern till honom, ’du är alltid hos mig, och allt jag äger är ditt. ³² Men nu måste vi vara glada och fira detta, för din bror var död men är levande igen. Han var förlorad men är återfunnen.’ ”