Old/New Testament
David får övertaget
3 Kriget mellan Sauls ätt och Davids blev långvarigt. Davids ställning blev allt starkare, medan motståndarnas position blev allt svagare.
2 David fick ett flertal söner medan han bodde i Hebron.
Den förstfödde hette Amnon, och han föddes av Achinoam från Jisreel.
3 Hans andre son hette Kilav, och han föddes av Avigajil, änkan till Naval från Karmel.
Den tredje sonen hette Absalom. Hans mor hette Maaka och hon var dotter till Talmaj, kungen av Geshur.
4 Den fjärde sonen var Adonia, som föddes av Haggit.
Den femte var Shefatja, son till Avital,
5 och den sjätte Jitream, son till Davids hustru Egla.
Alla dessa söner föddes åt David i Hebron.
Avner förhandlar med David
6 Allt eftersom kriget fortsatte, stärkte Avner sin position hos Sauls ätt. 7 Saul hade haft en bihustru vid namn Rispa, Ajas dotter, och när nu Ish-Boshet anklagade Avner för att ha legat med sin fars bihustru, 8 blev Avner rasande för Ish-Boshets beskyllning.
”Är jag en hund från Juda? Jag har varit lojal mot din far, Sauls familj, hans bröder och vänner och inte överlämnat dig åt David och så anklagar du mig för en kvinnas skull! 9 Gud får straffa Avner om jag inte gör allt som Herren med ed har lovat David: 10 att låta kungamakten tas från Sauls ätt och sätta David på tronen i Israel och i Juda, från Dan till Beer Sheva![a]”
11 Ish-Boshet vågade inte säga ett ord till om saken. Han blev rädd för Avner.
12 Efter det sände Avner budbärare till David för att säga: ”Vems land är detta? Slut förbund med mig, så ska jag hjälpa dig att få hela Israel på din sida!”
13 David svarade: ”Jag ingår gärna förbund med dig, men jag vägrar förhandla, om du inte tar med dig min hustru Mikal, Sauls dotter.” 14 David sände sedan följande besked till Ish-Boshet: ”Ge mig tillbaka min hustru Mikal, som jag köpte för hundra döda filistéers förhudar.”
15 Då lät Ish-Boshet hämta henne från hennes man Paltiel, Lajishs son, 16 som gråtande följde henne ända till Bachurim. Där befallde Avner honom att återvända hem och då gjorde han det.
17 Avner hade talat med Israels äldste och sagt: ”Under lång tid har ni önskat att få David till kung. 18 Nu är det dags att handla, för Herren har sagt: ’Det är genom min tjänare David som jag ska rädda mitt folk Israel från filistéerna och alla andra fiender.’ ”
19 Avner talade också med benjaminiterna.[b] Sedan gick han till Hebron och rapporterade för David vad Israel och Benjamins stam kommit fram till.
20 Tjugo män följde med Avner till David i Hebron och David ordnade med en fest för dem.
21 Avner sa till David: ”Jag vill gå och sammankalla hela Israels folk till dig, min herre och kung, så att de ingår förbund med dig, så att du får regera över allt, precis som du i ditt hjärta önskar.”
David lät Avner gå därifrån i lugn och ro.
Joav dödar Avner
22 Davids män och Joav kom just då tillbaka från en plundringsfärd och hade mycket byte med sig. Avner var inte kvar hos David i Hebron, eftersom denne hade låtit honom gå i lugn och ro därifrån. 23 Joav kom med hela sin här och fick reda på att Avner, Ners son, just hade varit hos kungen och fått gå därifrån i lugn och ro. 24 Joav gick in till kungen och sa: ”Vad har du gjort? Här kommer Avner till dig, vad menar du med att bara låta honom gå? 25 Du känner ju Avner, Ners son. Förstår du inte att han kom för att bedra dig och spionera på alla dina förehavanden?”
26 Joav lämnade David och skickade sedan budbärare för att hinna upp Avner. De hann ifatt honom vid Siras brunn och han återvände med dem. Men David visste ingenting om detta.
27 När Avner kom till Hebron, tog Joav honom åt sidan vid stadsporten som om han ville tala med honom i enrum. Men i stället stack han honom ett dödande hugg i magen för att hämnas sin bror Asael.
28 När David fick höra vad som hänt, sa han: ”Herren vet att jag och mitt kungadöme för alltid är oskyldiga till Avners, Ners sons, död. 29 Joav och hans släkt må bära skulden till hans död! Må det i deras släkt från och med nu alltid finnas någon med öppna sår eller spetälska, någon som går på kryckor, någon som faller i strid eller sådana som saknar mat!”
30 Joav och hans bror Avishaj dödade alltså Avner, eftersom han dödat deras bror Asael i slaget vid Givon.
31 Sedan sa David till Joav och alla dem som var med honom: ”Riv sönder era kläder! Ta på er säckkläder och gå framför Avners bår och håll dödsklagan!” Kung David följde också efter båren.
32 De begravde Avner i Hebron och kungen och allt folket grät och sörjde.
33 Kungen sjöng också en klagosång:
”Varför måste Avner dö som en laglös?
34 Dina händer var inte bundna,
dina fötter inte i bojor.
Du föll som man faller för onda män.”
Och allt folket grät än en gång för hans skull.
35 Sedan kom man med mat till David och försökte få honom att äta medan det fortfarande var dag, men han svor: ”Gud må straffa mig både nu och för alltid om jag smakar vare sig bröd eller något annat förrän solen gått ner!” 36 Folket fick snart reda på detta och uppskattade hans handlande. Ja, allt vad David gjorde uppskattades av folket.
37 Den dagen förstod hela folket där och i Israel att David inte på något sätt var skyldig till mordet på Avner, Ners son.
38 David sa till sina män: ”Förstår ni vilken mäktig ledare och stor man som har fallit i Israel i dag? 39 Men jag är alltför svag, även om jag är smord till kung, för att göra något åt de där starka männen, Serujas söner. Herren får straffa de onda för deras onda gärningar!”
Mordet på Ish-Boshet
4 När Sauls son Ish-Boshet hörde om Avners död i Hebron, tappade han modet och hela Israels folk blev förskräckt. 2 Ish-Boshet hade i sin tjänst två män som var ledare för plundringsstyrkorna. Den ene hette Baana och den andre Rekav. De var söner till Rimmon som kom från Beerot i Benjamins land. Även Beerot brukar räknas till Benjamin. 3 Invånarna i Beerot flydde till Gittajim där de sedan dess bor som invandrare.
4 Jonatan, Sauls son, hade en son som var förlamad i fötterna. Han var fem år gammal när budet om Saul och Jonatan kom från Jisreel. Barnflickan flydde då med pojken, men under den skyndsamma flykten föll han så att han skadade fötterna. Han hette Mefivoshet.[c]
5 Rekav och Baana, söner till Rimmon i Beerot, kom till Ish-Boshets hus när det var som hetast på dagen och medan Ish-Boshet sov middag. 6 De gick in i det inre av huset, som om de kommit för att hämta vete, och stack honom i magen. Sedan smet Rekav och hans bror Baana ut.[d] 7 De kom alltså in i huset när han låg på sin bädd i sovrummet. De stack ihjäl honom och högg av honom huvudet. Sedan tog de huvudet med sig och flydde hela natten genom öknen och undkom. 8 I Hebron överlämnade de Ish-Boshets huvud till David.
”Se här!” sa de. ”Detta är Ish-Boshets huvud! Han var son till din fiende Saul som försökte döda dig. I dag har Herren gett dig, min herre och kung, hämnd på Saul och hela hans familj.”
9 Men David svarade Rekav och Baana, söner till Rimmon från Beerot: ”Så sant Herren lever, som räddat mig från all nöd, 10 den man som talade om för mig att Saul var död och som trodde sig komma med goda nyheter, honom grep jag i Siklag och dödade. Det var den belöning han fick av mig för sina nyheter. 11 Därför är det inte mer än rätt att jag nu, när ogudaktiga män har dödat en oskyldig man i hans eget hus och till och med i hans egen säng, kräver hämnd för hans liv. Ni ska utplånas från jorden!”
12 På Davids befallning kom sedan hans män och dödade Baana och Rekav. Man högg av deras händer och fötter och hängde upp kropparna bredvid dammen i Hebron.[e] Men Ish-Boshets huvud begravdes i Avners grav i Hebron.
5 Nu kom alla Israels stammar till David i Hebron och sa: ”Vi är ditt eget kött och blod! 2 Redan när Saul var kung var det du som anförde Israel i strid. Herren sa till dig: ’Du ska vara herde för mitt folk Israel, du ska vara furste över Israel!’ ”
3 Alla de äldste i Israel kom alltså nu till kung David i Hebron. David slöt ett förbund med dem inför Herren där i Hebron och de smorde honom till kung över Israel. 4 David var trettio år när han blev kung och han regerade i fyrtio år. 5 Först regerade han över Juda i Hebron i sju och ett halvt år och sedan regerade han i Jerusalem över både Israel och Juda under trettiotre år.
Davids rike upprättas evigt
(5:6—10:19)
David intar Jerusalem
(1 Krön 11:4-9; 14:1-2)
6 David ledde nu sina trupper mot Jerusalem för att strida mot jevuséerna som bodde där. ”Här kommer du inte in!” sa jevuséerna till honom. ”Till och med blinda och lama kan driva bort dig härifrån!” De menade att David inte kunde komma in där.
7 David intog då Sions borg, Davids stad. 8 David sa då: ”Den som vill slå jevuséerna ska genom vattentunneln nå fram till dessa blinda och lama som David hatar.[f]” Detta är ursprunget till talesättet: ” ’Blinda och lama’ får inte komma in i huset.”
9 David bosatte sig i borgen och han kallade den Davids stad. Han byggde upp staden med utgångspunkt från Millo[g] och sedan vidare inåt. 10 David blev allt mäktigare, för Herren härskarornas Gud var med honom.
11 Kung Hiram i Tyros skickade budbärare till David med stockar av cederträ och med snickare och murare för att bygga Davids palats. 12 Nu förstod David att Herren hade befäst hans kungadöme och upphöjt det för hans folk Israels skull.
13 Efter det att David flyttat från Hebron till Jerusalem, tog han sig fler hustrur och bihustrur och fick många söner och döttrar. 14 Dessa söner föddes åt honom i Jerusalem: Shammua, Shovav, Natan, Salomo, 15 Jivchar, Elishua, Nefeg, Jafia, 16 Elishama, Eljada och Elifelet.
David besegrar filistéerna
(1 Krön 14:8-17)
17 Filistéerna fick höra att David var smord till kung över Israel och de gav sig ut efter honom.[h] Men David fick höra om det och gick ner till borgen. 18 Filistéerna for fram och spred ut sig i Refaimdalen.
19 Då frågade David Herren: ”Ska jag dra ut mot filistéerna? Kommer du att överlämna dem åt mig?”
Herren svarade: ”Ja, gå! Jag ska överlämna dem åt dig!”
20 David gick då till Baal-Perasim och slog filistéerna där. ”Herren har brutit ner mina fiender genom min hand liksom vatten som bryter fram”, sa han. Det är därför platsen kallas Baal-Perasim[i]. 21 David och hans trupper lade också beslag på många avgudar som hade lämnats kvar av filistéerna.[j]
22 Men filistéerna steg upp och spred sig i Refaimdalen. 23 När David frågade Herren, svarade han: ”Du ska inte gå efter dem utan ta en omväg runt bakaträden! 24 Gå till attack när du hör ljudet som av en här på marsch i trädtopparna! Då har Herren gått före dig för att slå filistéernas armé.”
25 David gjorde som Herren hade befallt honom och han slog ner filistéer från Givon ända till Geser.
Priset för att vara en lärjunge till Jesus
(Matt 10:37-38; 5:13; Mark 9:50)
25 Jesus var omgiven av stora mängder människor, och han vände sig till dem och sa: 26 ”Den som kommer till mig utan att hata sina föräldrar och sin hustru eller man och barn och syskon, ja, till och med sitt eget liv, kan inte vara min lärjunge.[a] 27 Den som inte bär sitt kors och följer mig kan inte vara min lärjunge.
28 Om någon av er vill bygga ett torn, sätter han sig då inte ner först och räknar ut om han har tillräckligt med pengar för att avsluta bygget? 29 Annars kanske han inte kommer längre än till grunden, och när folk ser det, blir han utskrattad. 30 ’Titta på den där mannen’, kommer man att säga. ’Han började bygga, men blev inte färdig!’
31 Eller när en kung tänker dra ut i krig mot en annan kung, sätter han sig inte först ner och funderar på om hans armé med 10 000 man är stark nog att möta den fiende som kommer emot honom med 20 000 man? 32 Visar det sig vara omöjligt, sänder han istället ut medlare för att be om fred, medan fiendetrupperna fortfarande är långt borta.
33 Ingen av er kan alltså bli min lärjunge, om han inte ger upp allt han äger för min skull. 34 Salt är bra, men till vilken nytta är saltet om det förlorat sin kraft? Kan man få det salt igen? 35 Det duger inte ens till jorden eller till gödselhögen. Det måste kastas bort. Lyssna, du som har öron att höra med!”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.