M’Cheyne Bible Reading Plan

Gideon

6 Israels barn gjorde det som var ont i Herrens ögon, och han gav dem i midjaniternas hand i sju år. ² Midjaniternas hand blev Israel så övermäktig att Israels barn på grund av midjaniterna gjorde sig hålor, som nu finns i bergen, och grottor och bergfästen. ³ Så ofta israeliterna hade sått, drog midjaniterna, amalekiterna och österlänningarna upp mot dem. ⁴ De slog läger emot dem, överföll dem och fördärvade landets gröda ända fram till Gaza. De lämnade inget kvar att leva av i Israel, varken får, oxar eller åsnor. ⁵ Ty de drog dit upp med sin boskap och sina tält, talrika som gräshoppor. De själva och deras kameler var omöjliga att räkna, och de kom in i landet för att fördärva det. ⁶ Så blev Israel utarmat genom midjaniterna, och Israels barn ropade till Herren.

⁷ När Israels barn ropade till Herren för midjaniternas skull, ⁸ sände Herren en profet till Israels barn. Denne sade till dem: "Så säger Herren, Israels Gud: Jag själv har fört er upp ur Egypten och hämtat er ut ur träldomshuset. ⁹ Jag har räddat er från egyptiernas hand och från alla era förtryckares hand. Jag drev bort dem från er och gav deras land åt er. ¹⁰ Och jag sade till er: Jag är Herren, er Gud. Ni skall inte frukta de gudar som dyrkas av amoreerna, i vilkas land ni bor. Men ni lyssnade inte till min röst."

¹¹ Herrens ängel kom och satte sig under terebinten vid Ofra, som tillhörde abiesriten Joas. Dennes son Gideon höll på att klappa ut vete i vinpressen för att gömma det för midjaniterna. ¹² För honom uppenbarade sig Herrens ängel och sade till honom: " Herren är med dig, du tappre stridsman." ¹³ Gideon svarade honom: "O, min herre, om Herren är med oss, varför har då allt detta kommit över oss? Och var är alla hans under, som våra fäder har berättat om och sagt: 'Se, har inte Herren fört oss upp ur Egypten?' Nu har Herren övergivit oss och gett oss i midjaniternas hand."

¹⁴ Då vände Herren sig till honom och sade: "Gå i denna din kraft och fräls Israel ur midjaniternas våld. Se, jag har sänt dig." ¹⁵ Han svarade honom: "O Herre, hur skulle jag kunna rädda Israel? Min ätt är ju den oansenligaste i Manasse och jag själv den ringaste i min fars hus." ¹⁶ Herren sade till honom: "Jag är med dig, och du skall slå midjaniterna som om de vore en enda man." ¹⁷ Gideon svarade honom: "Om jag har funnit nåd för dina ögon, så låt mig få ett tecken att det är du som talar med mig. ¹⁸ Gå inte härifrån förrän jag kommer tillbaka till dig och bär fram min offergåva och lägger den framför dig." Han sade: "Jag skall stanna till dess du kommer tillbaka."

¹⁹ Och Gideon gick in och redde till en killing, likaså osyrat bröd av en efa mjöl. Därefter lade han köttet i en korg och hällde spadet i en kruka. Sedan bar han ut det till honom under terebinten och satte fram det. ²⁰ Då sade Guds ängel till honom: "Tag köttet och det osyrade brödet och lägg det på berghällen där och häll spadet över det." Han gjorde så. ²¹ Herrens ängel räckte då ut staven som han hade i handen och rörde med spetsen vid köttet och det osyrade brödet. Då slog eld ut ur klippan och förtärde köttet och det osyrade brödet. Och Herrens ängel försvann ur hans åsyn.

²² När Gideon såg att det var Herrens ängel, sade Gideon: "Ve mig, Herre Herre, jag har sett Herrens ängel ansikte mot ansikte!" ²³ Men Herren sade till honom: "Frid vare med dig! Frukta inte, du skall inte dö." ²⁴ Då byggde Gideon ett altare där åt Herren och kallade det Herren är frid. Det finns kvar än i dag i det abiesritiska Ofra.

²⁵ Den natten sade Herren till honom: "Tag den tjur som tillhör din far, och den andra sjuåriga tjuren. Riv sedan ner det baalsaltare som tillhör din far, och hugg sönder Aseran som står intill det. ²⁶ Bygg ett altare åt Herren, din Gud, överst på denna klippa och uppför det på vanligt sätt. Tag sedan den andra tjuren och offra den till brännoffer på resterna av Aseran som du skall hugga sönder." ²⁷ Då tog Gideon med sig tio av sina tjänare och gjorde som Herren hade sagt till honom. Men eftersom han var rädd för sin fars hus och för männen i staden, gjorde han det inte på dagen utan på natten.

²⁸ När männen i staden tidigt följande morgon steg upp, se, då låg Baals altare nerbrutet, Aseran intill var sönderhuggen och den andra tjuren var offrad som brännoffer på det nya altaret. ²⁹ Då sade de till varandra: "Vem har gjort detta?" När de undersökte saken och hörde sig för, fick de veta att Gideon, Joas son, hade gjort det. ³⁰ Då sade männen i staden till Joas: "För ut din son. Han måste dö, för han har brutit ner Baals altare och huggit sönder Aseran som stod intill det." ³¹ Men Joas svarade alla som stod omkring honom: "Vill ni utföra Baals sak? Vill ni komma honom till hjälp? Den som utför hans sak skall bli dödad före nästa morgon. Är Baal Gud, så kan han försvara sig själv, när nu någon har brutit ner hans altare." ³² Därför kallade man Gideon från den dagen Jerubbaal, för man sade: "Baal må utföra sin sak^[a] mot honom, eftersom han har brutit ner Baals altare."

³³ Midjaniterna, amalekiterna och österlänningarna hade alla samlats och gått över Jordan och slagit läger i Jisreels dal. ³⁴ Men Herrens Ande kom över Gideon. Han stötte i hornet, och abiesriterna samlades och följde honom. ³⁵ Han sände omkring budbärare i hela Manasse, så att också de samlades och följde honom. Han sände även budbärare till Aser, Sebulon och Naftali, och de kom upp för att möta dem.

Tecknet med ullen

³⁶ Och Gideon sade till Gud: "Om du verkligen vill rädda Israel genom min hand, så som du har lovat, ³⁷ se då här. Jag lägger denna avklippta ull på tröskplatsen. Om det kommer dagg endast på ullen, medan marken förblir torr, då vet jag att du genom min hand skall rädda Israel, så som du har lovat." ³⁸ Och det skedde så. När han tidigt följande morgon kramade ur ullen, kunde han pressa ut så mycket dagg ur den att en skål blev full med vatten. ³⁹ Men Gideon sade till Gud: "Må din vrede inte brinna mot mig, om jag talar än en gång. Låt mig få försöka bara en gång till med ullen. Gör nu så att endast ullen förblir torr, medan det kommer dagg överallt på marken." ⁴⁰ Gud gjorde så den natten. Endast ullen var torr, medan det hade kommit dagg överallt på marken.

Kornelius ser en syn

10 I Cesarea bodde en man som hette Kornelius, en officer vid den italiska vaktavdelningen.^{[a] 2} Han var from och fruktade Gud^[b] liksom alla i hans hus, och han gav frikostigt med gåvor till folket och bad alltid till Gud. ³ En dag omkring nionde timmen^[c] såg han tydligt i en syn, hur en Guds ängel kom in till honom och sade: "Kornelius!" ⁴ Han stirrade förskräckt på ängeln och frågade: "Vad är det, herre?" Ängeln sade: "Dina böner och dina gåvor har stigit upp till Gud som ett offer han kommer ihåg. ⁵ Sänd nu några män till Joppe och skicka efter en viss Simon som kallas Petrus. ⁶ Han bor som gäst hos garvaren Simon som har ett hus vid havet." ⁷ När ängeln som talat med honom var borta, kallade Kornelius till sig två av sina tjänare och en soldat, som var en from man och alltid stod till hans tjänst. ⁸ Han förklarade alltsammans för dem och sände dem till Joppe.

Petrus ser en syn

⁹ Nästa dag, medan de ännu var på väg och närmade sig staden, gick Petrus vid sjätte timmen upp på taket för att be. ¹⁰ Han blev då hungrig och ville ha något att äta. Medan man gjorde i ordning maten, kom han i hänryckning. ¹¹ Han såg himlen öppen och något som liknade en stor linneduk komma ner. Den var fäst i sina fyra hörn och sänktes ner till jorden, ¹² och i den fanns alla slag av jordens fyrfotadjur och kräldjur och himlens fåglar. ¹³ Och en röst kom till honom: "Stig upp, Petrus, slakta och ät!" ¹⁴ Petrus svarade: "Nej, nej, Herre! Jag har aldrig ätit något oheligt eller orent." ¹⁵ Då sade en röst för andra gången till honom: "Vad Gud har förklarat för rent skall inte du anse vara orent." ¹⁶ Detta hände tre gånger, och sedan togs duken strax upp till himlen.

¹⁷ Medan Petrus ännu undrade över vad synen kunde betyda, se, då stod männen som Kornelius hade sänt vid porten. De hade frågat sig fram till Simons hus, ¹⁸ och nu ropade de och frågade om Simon, som kallades Petrus, bodde där som gäst. ¹⁹ Petrus tänkte ännu på synen, när Anden sade till honom: "Se, tre män söker dig. ²⁰ Gå ner och följ med dem utan att tveka, för det är jag som har sänt dem." ²¹ Petrus gick ner till männen och sade: "Jag är den ni söker. Varför har ni kommit hit?" ²² De svarade: "Officeren Kornelius är en rättfärdig man som fruktar Gud, och hela det judiska folket talar väl om honom. Av en helig ängel har han fått en uppenbarelse att han skall kalla på dig och höra vad du har att säga." ²³ Då bad Petrus dem stiga in, och de blev hans gäster.

Petrus och Kornelius

Dagen därefter gav han sig i väg i sällskap med dem, och några av bröderna från Joppe följde med honom. ²⁴ Följande dag kom de till Cesarea. Kornelius väntade på dem och hade kallat samman sina släktingar och närmaste vänner. ²⁵ När Petrus skulle gå in, kom Kornelius emot honom och föll ner för hans fötter och tillbad. ²⁶ Men Petrus reste honom upp och sade: "Stig upp! Också jag är en människa." ²⁷ Medan han samtalade med Kornelius gick han in och fann många församlade. ²⁸ Han sade till dem: "Ni vet att det är förbjudet för en jude att umgås med en hedning eller besöka honom. Men mig har Gud visat att man inte skall kalla någon människa ohelig eller oren. ²⁹ Därför tvekade jag inte heller att komma, när ni sände bud efter mig. Och nu vill jag veta varför ni har bett mig komma hit." ³⁰ Kornelius svarade: "För fyra dagar sedan just vid den här tiden, den nionde timmen, var jag här hemma och bad. Och se, en man i skinande kläder stod framför mig ³¹ och sade: Kornelius, Gud har hört din bön och kommer ihåg dina gåvor. ³² Skicka nu bud till Joppe och be Simon som kallas Petrus att komma hit. Han bor som gäst i garvaren Simons hus vid havet. ³³ Då skickade jag genast bud efter dig, och du gjorde väl i att du kom. Nu är vi alla här inför Gud för att höra allt vad Herren har befallt dig att säga."

Petrus tal

³⁴ Då började Petrus tala: "Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor, ³⁵ utan tar emot den som fruktar honom och gör det som är rätt, vilket folk han än tillhör. ³⁶ Detta är det ord som Gud sände till Israels folk, när han förkunnade frid genom Jesus Kristus, han som är allas Herre. ³⁷ Ni känner till den förkunnelse som gick ut över hela Judeen med början i Galileen, och som följde på det dop som Johannes förkunnade: ³⁸ hur Gud smorde Jesus från Nasaret med den helige Andes kraft, han som gick omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld, ty Gud var med honom. ³⁹ Vi är vittnen till allt han gjorde både på den judiska landsbygden och i Jerusalem. Honom hängde de upp på trä och dödade. ⁴⁰ Men Gud uppväckte honom på tredje dagen och lät honom visa sig, ⁴¹ inte för allt folket utan för de vittnen som Gud i förväg hade utvalt, för oss som åt och drack tillsammans med honom sedan han uppstått från de döda. ⁴² Och han befallde oss att predika för folket och vittna om att han är den som Gud har bestämt till domare över levande och döda. ⁴³ Om honom vittnar alla profeterna, att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn."

Hedningarna tar emot den helige Ande

⁴⁴ Medan Petrus ännu talade föll den helige Ande över alla som hörde ordet. ⁴⁵ Alla troende judar som hade följt med Petrus häpnade över att den helige Andes gåva blev utgjuten också över hedningarna. ⁴⁶ Ty de hörde dem tala med tungor och prisa Gud. ⁴⁷ Då frågade Petrus: "Inte kan väl någon hindra att dessa blir döpta med vatten, när de liksom vi har tagit emot den helige Ande?" ⁴⁸ Och han befallde att de skulle döpas i Jesu Kristi namn. Sedan bad de honom stanna några dagar.

Som en lerkruka skall Juda krossas

19 Så sade Herren: Gå och köp dig en lerkruka av krukmakaren och tag med dig några av de äldste i folket och av de äldste bland prästerna, ² och gå ut till Hinnoms sons dal som ligger framför Lerskärvsporten och ropa där ut de ord som jag kommer att tala till dig. ³ Du skall säga: "Hör Herrens ord, ni Juda kungar och ni Jerusalems invånare: Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Se, jag skall låta en sådan olycka komma över denna plats att det skall ringa i öronen på var och en som hör det. ⁴ De har övergivit mig och vanärat denna plats och där tänt rökelse åt andra gudar som varken de själva eller deras fäder eller Juda kungar har känt. De har uppfyllt denna plats med oskyldigt blod ⁵ och byggt baalshöjder för att bränna upp sina barn i eld till brännoffer åt Baal, fastän jag aldrig har befallt eller talat om eller ens tänkt mig något sådant. ⁶ Se, därför skall dagar komma, säger Herren, då man inte mer skall kalla denna plats 'Tofet' eller 'Hinnoms sons dal' utan 'Dråpdalen'. ⁷ Jag skall på denna plats göra Juda och Jerusalems rådslag om intet och jag skall låta dem falla för sina fienders svärd och för de män som står efter deras liv. Deras döda kroppar skall jag ge till mat åt himlens fåglar och markens djur. ⁸ Jag skall göra denna stad till häpnad och hån. Alla som går fram där skall häpna och vissla på grund av alla dess plågor. ⁹ Och jag skall låta dem äta sina egna söners och döttrars kött, ja, den ene skall tvingas äta den andres kött. I sådan nöd och sådan svårighet skall de komma genom sina fiender och genom dem som står efter deras liv."

¹⁰ Sedan skall du slå sönder krukan inför ögonen på de män som har gått med dig, ¹¹ och du skall säga till dem: "Så säger Herren Sebaot: Jag skall slå sönder detta folk och denna stad på samma sätt som man slår sönder ett lerkärl, så att det inte kan bli helt igen. Och man skall begrava i Tofet därför att det inte finns någon annan plats att begrava på. ¹² Så skall jag göra med denna plats, säger Herren, och med dess invånare. Jag skall göra denna stad lik Tofet. ¹³ Och husen i Jerusalem och Juda kungars hus skall bli lika orena som Tofetplatsen, ja, alla de hus där man har tänt rökelse på taken åt himlens hela härskara och utgjutit drickoffer åt andra gudar."

¹⁴ När Jeremia kom tillbaka från Tofet dit Herren hade sänt honom för att profetera, ställde han sig i förgården till Herrens hus och sade till allt folket: ¹⁵ "Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Se, över denna stad med alla dess lydstäder skall jag låta allt ont komma som jag har uttalat över den, detta därför att de har varit hårdnackade och inte lyssnat till mina ord."

Jesus botar en besatt

5 Så kom de över till gerasenernas område på andra sidan sjön. ² När Jesus steg ur båten, kom en man emot honom från gravarna. Han hade en oren ande ³ och höll till bland gravarna. Ingen kunde binda honom längre, inte ens med kedjor. ⁴ Många gånger hade han bundits med fotbojor och kedjor, men han hade slitit av kedjorna och brutit sönder bojorna. Ingen var stark nog att rå på honom. ⁵ Ständigt, natt och dag, höll han till bland gravarna och uppe i bergen, och han ropade och slog sig själv med stenar. ⁶ När han nu på långt håll fick se Jesus, sprang han fram och föll ner för honom ⁷ och skrek: "Vad har jag med dig att göra, Jesus, den högste Gudens Son? Jag besvär dig vid Gud: Plåga mig inte!" ⁸ Jesus hade just befallt honom: "Far ut ur mannen, du orene ande!" ⁹ Nu frågade han honom: "Vad är ditt namn?" Mannen svarade: "Mitt namn är Legion,^[a] för vi är många." ¹⁰ Och han bad gång på gång att Jesus inte skulle driva bort dem från området.

¹¹ Där gick då en stor svinhjord och betade vid berget. ¹² De orena andarna bad honom: "Skicka i väg oss till svinen, så att vi kan fara in i dem." ¹³ Det tillät han, och då for andarna ut ur mannen och in i svinen, och hjorden störtade sig utför branten ner i sjön. Det var omkring två tusen svin som drunknade. ¹⁴ De som vaktade dem flydde och berättade detta i staden och ute på landsbygden, och man gick för att se vad som hade hänt. ¹⁵ Och när de kom till Jesus och såg den besatte som haft legionen sitta där, klädd och vid sina sinnen, blev de förskräckta. ¹⁶ De som var ögonvittnen berättade för folket vad som hade hänt med den besatte och hur det hade gått med svinen. ¹⁷ Då bad man att Jesus skulle lämna deras område.

¹⁸ När han steg i båten, bad mannen som hade varit besatt att han skulle få följa med honom. ¹⁹ Men Jesus tillät det inte utan sade: "Gå hem till de dina och berätta för dem allt vad Herren har gjort med dig och hur han förbarmade sig över dig." ²⁰ Mannen gick då och ropade ut över hela Dekapolis^[b] allt vad Jesus hade gjort med honom. Och alla förundrade sig.

Jesus uppväcker Jairus dotter och botar en sjuk kvinna

²¹ När Jesus hade farit tillbaka med båten till andra sidan sjön, samlades en stor folkskara hos honom, där han var vid sjön. ²² En synagogföreståndare som hette Jairus kom dit, och då han fick se Jesus, föll han ner för hans fötter ²³ och bad honom enträget: "Min dotter ligger för döden. Kom och lägg händerna på henne, så blir hon frisk och får leva." ²⁴ Då gick Jesus med honom.

Mycket folk följde efter och trängde sig inpå honom. ²⁵ Där var en kvinna som hade haft blödningar i tolv år. ²⁶ Fast hon hade lidit mycket hos många läkare och lagt ut allt hon ägde, hade hon inte fått någon hjälp. Det hade bara blivit sämre med henne. ²⁷ Hon hade hört talas om Jesus, och nu kom hon bakifrån i folkmassan och rörde vid hans mantel. ²⁸ Hon tänkte: "Om jag så bara rör vid hans kläder blir jag frisk." ²⁹ På en gång upphörde hennes blödningar, och hon kände i kroppen att hon var botad från sin plåga. ³⁰ När Jesus märkte att det hade gått ut kraft från honom, vände han sig om i folkskaran och frågade: "Vem rörde vid mina kläder?" ³¹ Hans lärjungar sade till honom: "Du ser hur folket tränger sig inpå dig, och du frågar: Vem rörde vid mig?" ³² Han fortsatte att se sig omkring efter kvinnan som hade gjort detta. ³³ Hon visste vad som hade skett med henne och kom förskräckt och darrande och föll ner för honom och talade om hela sanningen för honom. ³⁴ Då sade han till henne: "Min dotter, din tro har frälst dig. Gå i frid och var frisk och fri från din plåga!"

³⁵ Medan han ännu talade kom några från synagogföreståndarens hus och sade: "Din dotter är död. Varför besvärar du Mästaren längre?" ³⁶ Men Jesus fäste sig inte vid deras ord utan sade till föreståndaren: "Var inte rädd. Tro endast." ³⁷ Och han lät ingen följa med utom Petrus, Jakob och hans bror Johannes, ³⁸ och de kom till föreståndarens hus. Där såg han en orolig skara människor som grät och klagade högt. ³⁹ Han gick in och sade till dem: "Varför skriker ni och gråter? Flickan är inte död. Hon sover." ⁴⁰ Då hånskrattade de åt honom. Men han drev ut allesammans, tog med sig barnets far och mor och sina egna lärjungar och gick in där barnet låg. ⁴¹ Och han tog barnets hand och sade till henne: "Talita koum!" Det betyder: "Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!" ⁴² Genast steg flickan upp och började gå omkring - hon var tolv år - och de blev utom sig av häpnad. ⁴³ Men han förbjöd dem strängt att låta någon få veta detta. Sedan sade han åt dem att ge henne något att äta.