M’Cheyne Bible Reading Plan

Altaret vid Jordan

22 Då kallade Josua till sig rubeniterna och gaditerna och ena hälften av Manasse stam ² och sade till dem: "Ni har hållit allt vad Herrens tjänare Mose har befallt er och ni har lyssnat till mina ord, vad jag än befallt er. ³ Ni har under denna långa tid, ända till denna dag, inte övergivit era bröder, och ni har hållit vad Herren, er Gud, har befallt i sina bud. ⁴ Och nu har Herren, er Gud, låtit era bröder komma till ro, så som han lovade dem. Vänd därför nu om och gå hem till era tält i det land ni har fått till besittning, det som Herrens tjänare Mose har gett er på andra sidan Jordan. ⁵ Men var mycket noga att hålla fast vid och följa de bud och den lag som Herrens tjänare Mose har gett er, så att ni älskar Herren, er Gud. Vandra på alla hans vägar, iaktta hans bud, håll er till honom och tjäna honom av hela ert hjärta och av hela er själ." ⁶ Och Josua välsignade dem och sände i väg dem, och de gick hem till sina tält. ⁷ Åt ena hälften av Manasse stam hade Mose givit land i Basan, och åt andra hälften hade Josua givit land med deras bröder på andra sidan Jordan, på västra sidan. Då nu Josua sände i väg dem till sina boningar, välsignade han dem ⁸ och sade till dem: "Vänd tillbaka till era tält med de stora rikedomar ni har fått, med mycket boskap och med silver, guld, koppar och järn och kläder i stor mängd. Dela bytet från era fiender med era bröder.

⁹ Så vände Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse stam tillbaka och drog bort från de övriga israeliterna, bort från Silo i Kanaans land, för att bege sig till Gilead, sitt eget land, där de skulle ha sina besittningar efter Herrens befallning genom Mose.

¹⁰ När så Rubens barn, Gads barn och ena hälften av Manasse stam kom till gränstrakterna vid Jordan i Kanaans land, byggde de ett altare där vid Jordan, ett ansenligt altare. ¹¹ När israeliterna hörde sägas: "Se, Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse stam har byggt ett altare vid Kanaans gräns, i gränstrakterna vid Jordan, på israeliternas sida," ¹² då samlades hela deras menighet i Silo för att dra upp till strid mot dem.

¹³ Till Rubens barn, Gads barn och ena hälften av Manasse stam, i Gileads land, sände Israels barn Pinehas, prästen Eleasars son, ¹⁴ och med honom tio furstar, en för var stamfamilj inom Israels alla stammar. Var och en av dem var huvudman för sin familj inom Israels ätter.

¹⁵ När de kom till Rubens barn, Gads barn och ena hälften av Manasse stam, i Gileads land, sade de till dem: ¹⁶ "Så säger Herrens hela menighet: Vad är det för otrohet som ni har begått mot Israels Gud, då ni i dag har vänt er bort från Herren genom att bygga ett altare och därigenom i dag varit upproriska mot Herren? ¹⁷ Är det inte nog med vår missgärning vid Peor? Från den har vi än i dag inte blivit renade fastän Herrens menighet drabbades av plåga? ¹⁸ Vill ni nu i dag vända er bort från Herren? Om ni i dag är upproriska mot Herren, så skall förvisso i morgon hans vrede drabba Israels hela menighet. ¹⁹ Men om det land ni har fått till besittning är orent, så kom över till det land Herren har tagit till besittning, där Herrens tabernakel har sin plats, och ha era besittningar där bland oss. Var inte upproriska mot Herren och trotsa inte oss genom att bygga er ett altare som är ett annat än Herrens, vår Guds, altare. ²⁰ När Akan, Seras son, trolöst hade förgripit sig på det tillspillogivna, kom inte då vrede över Israels hela menighet? Och han dog inte ensam genom sin missgärning!"

²¹ Rubens barn, Gads barn och ena hälften av Manasse stam svarade då huvudmännen för Israels ätter: ²² "Gud den mäktige, Herren den mäktige, Herren är Gud! Han vet och Israel skall veta: Om detta har skett i uppror och otrohet mot Herren - så rädda oss inte i dag! ²³ Om vi har byggt altaret åt oss därför att vi vill vända oss bort från Herren, och om det är för att vi vill offra brännoffer eller matoffer på det eller frambära gemenskapsoffer på det, då må Herren själv utkräva vedergällning för vad vi har gjort oss skyldiga till. ²⁴ Nej, sanningen är den att vi gjorde detta av rädsla, av det skälet att vi tänkte att era barn en dag skulle säga till våra barn: 'Vad har ni med Herren, Israels Gud, att göra? ²⁵ Herren har ju satt Jordan till gräns mellan oss och er, ni Rubens barn och Gads barn. Ni har ingen del i Herren.' Och så skulle era barn få våra barn att upphöra med att frukta Herren. ²⁶ Därför sade vi: Låt oss nu sätta igång med att bygga detta altare, men inte till brännoffer eller till slaktoffer, ²⁷ utan till att vara ett vittne mellan oss och er och mellan våra efterkommande, att vi vill förrätta Herrens tjänst inför hans ansikte med våra brännoffer och slaktoffer och gemenskapsoffer, så att era barn i framtiden inte kan säga till våra barn: 'Ni har ingen del i Herren.' ²⁸ Och vi tänkte: Om det i framtiden händer att de säger så till oss och våra efterkommande, då kan vi svara: 'Se på den avbildning av Herrens altare som våra fäder har gjort, men inte till brännoffer eller till slaktoffer, utan till att vara ett vittne mellan oss och er.' ²⁹ Det vare främmande för oss att vara upproriska mot Herren och nu vända oss bort från Herren genom att bygga ett altare till brännoffer eller matoffer eller slaktoffer, ett annat än Herrens, vår Guds, altare, som står framför hans tabernakel."

³⁰ Då nu prästen Pinehas och menighetens furstar, huvudmännen för Israels ätter som var med honom, hörde vad Rubens barn, Gads barn och Manasse barn sade, blev de nöjda. ³¹ Och Pinehas, prästen Eleasars son, sade till Rubens barn, Gads barn och Manasses barn: "I dag vet vi att Herren är mitt ibland oss, eftersom ni inte har begått en sådan otrohet mot Herren. Ni har nu räddat Israels barn undan Herrens hand."

³² Därefter vände Pinehas, prästen Eleasars son, och furstarna tillbaka från Rubens barn och Gads barn i Gileads land, in i Kanaans land till de övriga israeliterna och lämnade sin rapport. ³³ Den tillfredsställde Israels barn, och Israels barn lovade Gud och talade inte mer om att dra upp till strid mot dem för att fördärva det land där Rubens barn och Gads barn bodde.

³⁴ Och Rubens barn och Gads barn gav altaret detta namn: "Ett vittne mellan oss att Herren är Gud".

Den helige Ande utgjuts på pingstdagen

2 När pingstdagen^[a] hade kommit var de alla samlade. ² Då kom plötsligt från himlen ett dån, som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. ³ Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. ⁴ Och de uppfylldes alla av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala.

⁵ Nu bodde i Jerusalem fromma judiska män från alla folk under himlen. ⁶ Och när dånet hördes samlades folkskaran, och alla blev mycket uppskakade, eftersom var och en hörde sitt eget språk talas. ⁷ Häpna och förundrade sade de: "Är de inte galileer, alla dessa som talar? ⁸ Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål? ⁹ Vi som är parter, meder eller elamiter, vi som bor i Mesopotamien, Judeen eller Kappadocien, i Pontus eller Asien,^{[b] 10} i Frygien eller Pamfylien, i Egypten eller Libyen åt Cyrene till eller är inflyttade främlingar från Rom, ¹¹ vi som är judar eller proselyter,^[c] kretenser eller araber - vi hör dem tala på vårt eget språk om Guds väldiga gärningar." ¹² De var alla mycket häpna och förvirrade och frågade varandra: "Vad kan detta betyda?" ¹³ Men andra sade hånfullt: "De har druckit sig fulla av sött vin."

Petrus pingstpredikan

¹⁴ Då trädde Petrus fram tillsammans med de elva och tog till orda och talade till dem: "Ni judiska män och alla ni som bor i Jerusalem, detta bör ni veta, och lyssna nu på mina ord. ¹⁵ Det är inte som ni tror att dessa är berusade. Det är ju bara tredje timmen på dagen. ¹⁶ Nej, det är detta som är sagt genom profeten Joel:

²² Israeliter, lyssna till dessa ord: Jesus från Nasaret var en man som Gud bekände sig till inför er genom kraftgärningar, under och tecken, som Gud genom honom utförde mitt ibland er, så som ni själva vet. ²³ Efter Guds fastställda plan och beslut blev han utlämnad, och med hjälp av dem som är utan lagen^[e] spikade ni fast honom på korset och dödade honom. ²⁴ Men honom har Gud uppväckt och löst ur dödens vånda, eftersom det inte var möjligt att han skulle behållas av döden. ²⁵ David säger med tanke på honom:

²⁹ Mina bröder, jag får väl öppet säga er att vår stamfader David är både död och begraven, hans grav finns ibland oss än i dag. ³⁰ Han var profet och visste att Gud med ed hade lovat att sätta någon av hans ättlingar på hans tron. ³¹ I förväg såg han Kristi uppståndelse och sade: Han skall inte lämnas kvar i graven, och hans kropp skall inte se förgängelsen. ^{[h] 32} Det är denne Jesus som Gud har uppväckt, och vi är alla vittnen till det. ³³ Sedan han nu genom Guds högra hand har blivit upphöjd och av Fadern tagit emot den utlovade helige Ande, har han utgjutit detta som ni ser och hör. ³⁴ Ty David har inte farit upp till himlen. Men han säger:

³⁶ Därför skall hela Israels folk veta att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort både till Herre och Messias."

³⁷ När de hörde detta, högg det till i hjärtat på dem, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: "Bröder, vad skall vi göra?" ³⁸ Petrus svarade dem: "Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva. ³⁹ Ty er gäller löftet och era barn och alla dem som är långt borta, så många som Herren vår Gud kallar." ⁴⁰ Också med många andra ord vittnade han och uppmanade dem: "Låt er frälsas från detta bortvända släkte." ⁴¹ De som då tog emot hans ord döptes, och så ökade antalet lärjungar den dagen med omkring tre tusen.

De troendes gemenskap

⁴² De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna. ⁴³ Och fruktan kom över alla, och många under och tecken gjordes genom apostlarna. ⁴⁴ Alla troende var tillsammans och hade allting gemensamt. ⁴⁵ De sålde sina egendomar och allt vad de ägde och delade ut till alla, efter vad var och en behövde. ⁴⁶ Varje dag var de endräktigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra i jublande, innerlig glädje. ⁴⁷ De prisade Gud och var omtyckta av allt folket. Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta.

Juda förbundsbrott

11 Detta är det ord som Herren talade till Jeremia. Han sade: ² "Hör detta förbunds ord och säg till Juda män och Jerusalems invånare. ³ Säg till dem: Så säger Herren, Israels Gud: Förbannad är den man som inte lyder detta förbunds ord, ⁴ som jag ålade era fäder på den dag då jag förde dem ut ur Egyptens land, denna smältugn. Jag sade: Hör min röst och gör allt som jag har befallt, så skall ni vara mitt folk och jag skall vara er Gud. ⁵ Jag skall då hålla den ed som jag har svurit era fäder: Att ge dem ett land som flödar av mjölk och honung, så som har skett." Jag svarade: "Ja, amen, Herre."

⁶ Herren sade till mig: "Ropa ut allt detta i Juda städer och på Jerusalems gator. Säg: Hör detta förbunds ord och handla efter dem. ⁷ Ty från den dag, då jag förde era fäder ut ur Egyptens land och ända till denna dag har jag förmanat dem gång på gång och sagt: Hör min röst! ⁸ Men de lyssnade inte och vände inte örat till utan följde var och en sitt onda och hårda hjärta. Därför lät jag komma över dem allt vad jag hade sagt i det förbund som jag befallde dem att hålla, men som de inte höll."

⁹ Herren sade till mig: "En sammansvärjning har avslöjats bland Juda män och Jerusalems invånare. ¹⁰ De har vänt åter till de missgärningar deras fäder begick. De har inte velat höra mina ord utan har följt andra gudar och tjänat dem. Israels och Juda hus har brutit det förbund som jag slöt med deras fäder. ¹¹ Därför säger Herren så: Se, jag skall låta en olycka drabba dem, som de inte skall kunna komma undan, och när de då ropar till mig skall jag inte höra dem. ¹² Då skall Juda städer och Jerusalems invånare gå bort och ropa till de gudar som de brukar tända rökelse åt, men dessa skall inte kunna rädda dem undan olyckan. ¹³ Ty du, Juda, har lika många gudar som du har städer. Och så många som gatorna är i Jerusalem, så många altaren har ni satt upp åt skammens gud - altaren där ni tänder rökelse åt Baal.

¹⁴ Du skall inte be för detta folk, inte komma med klagan eller förbön för dem, ty jag vill inte höra dem när de ropar till mig i sin olycka.

¹⁵ Vad har min älskade att göra i mitt hus, då hon gör så många skamliga gärningar? Kan det heliga offerköttet skaffa bort din olycka från dig? Då kunde du jubla. ¹⁶ 'Ett grönt olivträd, vackert och med härliga frukter', så kallade Herren dig. Men nu har han med ett väldigt dån satt eld på det trädet, så att dess grenar förstörs. ¹⁷ Ja, Herren Sebaot, som planterade dig, har uttalat olycka över dig på grund av den ondska som Israels och Juda hus har bedrivit för att väcka min vrede genom att tända rökelse åt Baal."

Mordhot mot profeten

²¹ Därför säger Herren så om Anatots män, som står efter ditt liv och säger: "Profetera inte i Herrens namn, om du inte vill dö för vår hand!" ²² Därför säger Herren Sebaot så: Se, jag skall straffa dem. Deras unga män skall dö genom svärd och deras söner och döttrar skall dö genom hunger. ²³ Ingen skall bli kvar av dem, ty jag skall låta olycka drabba Anatots män, när straffets tid kommer.

Liknelsen om de tio jungfrurna

25 Då skall himmelriket liknas vid tio jungfrur som tog sina lampor och gick ut för att möta brudgummen. ² Fem av dem var oförståndiga och fem var förståndiga. ³ De oförståndiga tog sina lampor men tog ingen olja med sig. ⁴ De förståndiga tog olja i kärlen tillsammans med sina lampor. ⁵ Då nu brudgummen dröjde, blev de alla sömniga och somnade. ⁶ Vid midnatt hördes ett rop: Se, brudgummen kommer! Gå ut och möt honom. ⁷ Då vaknade alla jungfrurna och gjorde i ordning sina lampor. ⁸ De oförståndiga sade till de förståndiga: Ge oss av er olja! Våra lampor slocknar. ⁹ De förståndiga svarade: Den räcker kanske inte både för oss och för er. Gå i stället till dem som säljer och köp. ¹⁰ Men när de hade gått för att köpa kom brudgummen. Och de som stod färdiga gick med honom in till bröllopsfesten, och dörren stängdes. ¹¹ Sedan kom de andra jungfrurna tillbaka och sade: Herre, Herre, öppna för oss! ¹² Men han svarade: Amen säger jag er: Jag känner er inte. ¹³ Vaka därför, ty ni vet inte vilken dag eller timme han kommer.

Liknelsen om talenterna

¹⁴ Det kommer att bli som när en man skulle resa utomlands. Han kallade till sig sina tjänare och lämnade sin förmögenhet åt dem. ¹⁵ En gav han fem talenter, en annan två och en tredje en talent - var och en efter hans förmåga. Sedan gav han sig i väg. ¹⁶ Den som hade fått fem talenter gick genast och satte dem i omlopp och tjänade fem talenter till. ¹⁷ Den som hade fått två talenter tjänade på samma sätt två till. ¹⁸ Men den som fått en talent gick och grävde ner den i marken och gömde sin herres pengar.

¹⁹ En lång tid därefter kom tjänarnas herre och krävde redovisning av dem. ²⁰ Den som hade fått fem talenter kom då och lämnade fram fem talenter till och sade: Herre, fem talenter överlämnade du åt mig. Nu har jag tjänat fem till. ²¹ Hans herre sade till honom: Bra, du gode och trogne tjänare. Du har varit trogen i det lilla. Jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje! ²² Så kom den som hade fått två talenter fram och sade: Herre, två talenter överlämnade du åt mig. Här är två till som jag har tjänat. ²³ Hans herre sade till honom: Bra, du gode och trogne tjänare. Du har varit trogen i det lilla. Jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje!

²⁴ Också den som hade fått en talent kom fram. Han sade: Herre, jag vet att du är en hård man, som skördar där du inte har sått och samlar in där du inte har strött ut. ²⁵ Av fruktan för dig gick jag och gömde din talent i jorden. Här har du vad som är ditt. ²⁶ Hans herre svarade honom: Du onde och late tjänare. Du visste att jag skördar där jag inte har sått och samlar in där jag inte har strött ut. ²⁷ Då borde du ha satt in mina pengar i en bank, så att jag hade fått igen det som är mitt med ränta när jag kom. ²⁸ Ta därför ifrån honom talenten och ge den åt honom som har tio talenter. ²⁹ Ty var och en som har skall få, och det i överflöd, men den som inget har, från honom skall tas också det han har. ³⁰ Kasta ut den oduglige tjänaren i mörkret här utanför. Där skall man gråta och skära tänder.

Människosonens dom

³¹ När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglar med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron. ³² Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja dem från varandra, som en herde skiljer fåren från getterna. ³³ Och fåren skall han ställa på sin högra sida och getterna på den vänstra. ³⁴ Då skall konungen säga till dem som står på hans högra sida: Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse. ³⁵ Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. ³⁶ Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig. ³⁷ Då skall de rättfärdiga svara honom: Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig att äta, eller törstig och gav dig att dricka? ³⁸ Och när såg vi dig vara främling och tog emot dig eller naken och klädde dig? ³⁹ Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig? ⁴⁰ Då skall konungen svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.

⁴¹ Sedan skall han säga till dem som står på den vänstra sidan: Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar. ⁴² Ty jag var hungrig och ni gav mig inte att äta. Jag var törstig och ni gav mig inte att dricka. ⁴³ Jag var främling och ni tog inte emot mig, naken och ni klädde mig inte, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte. ⁴⁴ Då skall de svara: Herre, när såg vi dig hungrig eller törstig eller som främling eller naken eller sjuk eller i fängelse och tjänade dig inte? ⁴⁵ Då skall han svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. ⁴⁶ Och dessa skall gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv."