Chronological

Isak välsignar Jakob

27 När Isak hade blivit gammal och hans ögon var så svaga att han inte kunde se, kallade han till sig sin äldste son Esau och sade till honom: "Min son." Han svarade honom: "Här är jag." ² Då sade han: "Jag är gammal och vet inte när jag skall dö. ³ Tag därför dina jaktredskap, ditt koger och din båge, och gå ut i markerna och skjut något vilt åt mig. ⁴ Laga sedan till en välsmakande rätt åt mig, en som jag tycker om, och bär in den till mig så att jag får äta och sedan välsigna dig innan jag dör."

⁵ Rebecka hörde vad Isak sade till sin son Esau. När Esau gick ut i markerna för att skjuta något vilt att ta hem, ⁶ sade Rebecka till sin son Jakob: "Lyssna! Jag hörde din far säga till din bror Esau: ⁷ Skaffa något vilt och laga till åt mig en välsmakande rätt, som jag kan äta. Sedan skall jag välsigna dig inför Herren innan jag dör. ⁸ Hör nu på mig, min son, och gör som jag säger. ⁹ Gå till hjorden och hämta två fina killingar, så skall jag laga till en välsmakande rätt av dem åt din far, en som han tycker om. ¹⁰ Den skall du bära in till din far så att han får äta den och sedan välsigna dig innan han dör." ¹¹ Men Jakob sade till sin mor Rebecka: "Min bror Esau är ju hårig, och jag är slät. ¹² Tänk om far rör vid mig. Då blir jag en bedragare i hans ögon och drar förbannelse över mig i stället för välsignelse." ¹³ Men hans mor sade till honom: "Den förbannelsen skall komma över mig, min son. Hör bara vad jag säger och gå och hämta killingarna åt mig."

¹⁴ Han gick då och hämtade dem och förde dem till sin mor, och hon lagade till en välsmakande rätt, en som hans far tyckte om. ¹⁵ Sedan tog Rebecka fram sin äldste son Esaus högtidskläder, som hon hade inne hos sig, och satte dem på sin yngste son Jakob. ¹⁶ Med skinnen från killingarna täckte hon över hans händer och den bara delen av hans hals. ¹⁷ Sedan gav hon sin son Jakob den välsmakande rätten och brödet som hon hade gjort i ordning. ¹⁸ Han gick in till sin far och sade: "Far." Han svarade: "Vad vill du? Vem är du, min son?" ¹⁹ Jakob sade till sin far: "Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort som du sade till mig. Sätt dig upp och ät av mitt villebråd, så att du kan välsigna mig." ²⁰ Men Isak sade till sin son: "Hur har du kunnat finna det så snart, min son?" Han svarade: " Herren, din Gud, sände det i min väg." ²¹ Då sade Isak till Jakob: "Kom hit, min son, och låt mig få röra vid dig och känna om du är min son Esau eller inte." ²² Jakob gick då fram till sin fader Isak, och han rörde vid honom och sade: "Rösten är Jakobs, men händerna är Esaus." ²³ Han kände inte igen honom, för händerna var håriga som hans bror Esaus händer. Han tänkte nu välsigna honom, ²⁴ men så frågade han: "Är du verkligen min son Esau?" Han svarade: "Ja." ²⁵ Då sade han: "Bär hit maten, min son, så att jag kan äta av villebrådet och välsigna dig." Jakob bar fram den till honom och han åt. Och han räckte honom vin och han drack. ²⁶ Sedan sade hans fader Isak till honom: "Kom hit och kyss mig, min son." ²⁷ När han då gick fram och kysste honom, kände han lukten av hans kläder och välsignade honom. Han sade:

Esau ber om Isaks välsignelse

³⁰ När Isak hade givit Jakob sin välsignelse och Jakob just hade gått ut från honom, kom hans bror Esau hem från jakten. ³¹ Också han lagade till en välsmakande rätt och bar in den till sin far och sade: "Nu kan far sätta sig upp och äta av sin sons villebråd och sedan välsigna honom." ³² Hans fader Isak frågade honom: "Vem är du?" Han svarade: "Jag är Esau, din förstfödde." ³³ Då blev Isak mycket förskräckt och sade: "Vem var då den jägare som bar in sitt villebråd till mig? Jag åt av allt innan du kom och jag välsignade honom. Välsignad skall han också vara." ³⁴ När Esau hörde vad hans far berättade, ropade han högt och bittert: "Far, välsigna också mig!" ³⁵ Men han svarade: "Din bror kom med svek och tog din välsignelse." ³⁶ Då sade Esau: "Heter han inte Jakob! Och nu har han bedragit mig två gånger! Min förstfödslorätt har han tagit och nu har han också tagit min välsignelse." Och han frågade: "Har du då ingen välsignelse kvar för mig?" ³⁷ Isak sade då till Esau: "Se, jag har satt honom till herre över dig, och alla hans bröder har jag gett till tjänare åt honom, och med säd och vin har jag försett honom. Vad skall jag då göra för dig, min son?" ³⁸ Esau sade till sin far: "Var det den enda välsignelse du hade, far? Välsigna också mig, far!" Och han började storgråta. ³⁹ Då svarade hans fader Isak honom:

Jakob flyr till Haran

⁴¹ Esau fylldes av hat mot Jakob på grund av den välsignelse som hans far hade givit Jakob. Han sade till sig själv: "Snart kommer den tid då vi skall sörja vår far. Då skall jag döda min bror Jakob." ⁴² När man berättade för Rebecka vad hennes äldre son Esau hade sagt, sände hon bud efter sin yngre son Jakob och sade till honom: "Din bror Esau tänker hämnas på dig och döda dig. ⁴³ Och nu, min son, lyssna på mig! Fly till min bror Laban i Haran ⁴⁴ och stanna hos honom en tid, till dess din brors förbittring har lagt sig. ⁴⁵ När din bror inte längre är förbittrad på dig och han har glömt vad du gjort mot honom, då skall jag sända bud och hämta dig därifrån. Varför skulle jag mista er båda på en och samma dag?"

⁴⁶ Sedan sade Rebecka till Isak: "Jag är trött på livet för de hetitiska kvinnornas skull. Om Jakob tar sig en hustru bland landets kvinnor, en hetitiska som dessa, varför skulle jag då leva?"

28 Då kallade Isak till sig Jakob och välsignade honom och sade till honom: "Du skall inte ta någon av Kanaans döttrar till hustru. ² Stå upp och bege dig till Paddan-Aram, till din morfar Betuels hus, och tag dig en hustru därifrån, någon av döttrarna till din morbror Laban. ³ Gud den Allsmäktige skall välsigna dig och göra dig fruktsam och föröka dig, så att du blir många folk. ⁴ Han skall ge Abrahams välsignelse åt dig och dina efterkommande, så att du får inta det land som Gud har gett åt Abraham, det land där du nu bor som främling." ⁵ Så sände Isak i väg Jakob och han begav sig till Paddan-Aram, till arameen Laban, Betuels son, som var bror till Rebecka, Jakobs och Esaus mor.

Esau tar sig ännu en hustru

⁶ Esau såg att Isak hade välsignat Jakob och sänt honom till Paddan-Aram för att hämta en hustru därifrån. Han hade ju välsignat honom och befallt honom att inte ta någon av Kanaans döttrar till hustru. ⁷ Och Jakob hade lytt sin far och mor och begett sig till Paddan-Aram. ⁸ Då förstod Esau att hans fader Isak inte tyckte om kananeiskorna. ⁹ Därför begav han sig till Ismael och tog Mahalat till hustru utöver de hustrur han redan hade. Hon var dotter till Ismael, Abrahams son, och syster till Nebajot.

Jakobs dröm i Betel

¹⁰ Jakob lämnade Beer-Sheba och begav sig mot Haran. ¹¹ Han kom till en plats där han måste stanna över natten, ty solen hade gått ner. Och han tog en av stenarna på platsen för att ha under huvudet och lade sig att sova. ¹² Då hade han en dröm. Han såg en stege vara rest på jorden. Den nådde ända upp till himlen och Guds änglar steg upp och ner på den. ¹³ Och se, Herren stod ovanför den och sade: "Jag är Herren, din fader Abrahams Gud och Isaks Gud. Det land där du ligger skall jag ge åt dig och dina efterkommande. ¹⁴ Din avkomma skall bli som stoftet på jorden och du skall utbreda dig åt väster och öster, norr och söder, och genom dig och din avkomma skall alla folkslag på jorden bli välsignade. ¹⁵ Och se, jag är med dig och skall bevara dig vart du än går, och jag skall föra dig tillbaka till detta land. Jag skall inte överge dig intill dess att jag har gjort vad jag har lovat dig."

¹⁶ När Jakob vaknade upp ur sömnen, sade han: " Herren är verkligen på denna plats och jag visste det inte." ¹⁷ Han greps av fruktan och sade: "Hur helig är inte denna plats! Det måste vara Guds boning, ja, här är himlens port." ¹⁸ Tidigt på morgonen steg Jakob upp, och han tog stenen som han hade vilat sig mot och reste den till en stod och göt olja över den. ¹⁹ Och han kallade platsen Betel.^[a] Tidigare hette denna stad Lus.

²⁰ Jakob gav ett löfte och sade: "Om Gud är med mig och bevarar mig under den resa som jag nu gör och ger mig bröd att äta och kläder att ta på mig, ²¹ och jag kommer tillbaka till min fars hus i frid, då skall Herren vara min Gud. ²² Och stenen som jag har rest till en stod skall bli ett Guds hus, och av allt som du ger mig skall jag ge dig tionde."

Jakob kommer till Laban

29 Sedan fortsatte Jakob sin färd till Österlandet. ² Där fick han se en brunn på fältet och vid den låg tre fårhjordar, ty ur den brunnen brukade man ge hjordarna vatten. Stenen som låg över brunnens öppning var stor. ³ Därför brukade man först samla alla hjordarna där och sedan vältra bort stenen från öppningen till brunnen och ge fåren vatten. Därefter lade man tillbaka stenen på sin plats över brunnens öppning. ⁴ Jakob frågade männen: "Mina bröder, varifrån är ni?" De svarade: "Vi är från Haran." ⁵ Då sade han till dem: "Känner ni Laban, Nahors son?" "Ja", svarade de. ⁶ Han frågade dem vidare: "Står det väl till med honom?" De svarade: "Ja. Se, där kommer hans dotter Rakel med fåren." ⁷ Jakob sade: "Det är ju ännu full dag och det är inte tid än att samla in boskapen. Ge fåren vatten och för dem ut på bete igen." ⁸ Men de svarade: "Vi kan inte göra det förrän alla hjordarna har samlats och man har vältrat bort stenen från brunnens öppning. Då ger vi fåren vatten."

⁹ Medan han talade med dem kom Rakel dit med sin fars får, ty hon brukade vakta dem. ¹⁰ När Jakob fick se sin morbror Labans dotter Rakel komma med Labans får, gick han fram och vältrade bort stenen från öppningen till brunnen och gav sin morbror Labans får vatten. ¹¹ Jakob kysste Rakel och brast i gråt. ¹² Han berättade för Rakel att han var hennes fars släkting och att han var Rebeckas son. Då sprang hon i väg och berättade detta för sin far. ¹³ När Laban fick höra om sin systerson Jakob skyndade han sig emot honom, tog honom i famn och kysste honom och förde honom in i sitt hus. Jakob berättade för Laban allt som hade hänt honom. ¹⁴ Och Laban sade till honom: "Du är verkligen av samma kött och blod som jag!" Så stannade han hos honom en månad.

Jakob tar tjänst hos Laban

¹⁵ Laban sade till Jakob: "Du är ju min släkting. Skall du arbeta åt mig för ingenting? Säg mig vad du vill ha i lön." ¹⁶ Laban hade två döttrar. Den äldre hette Lea och den yngre Rakel. ¹⁷ Leas ögon var matta, men Rakel var välväxt och vacker att se på. ¹⁸ Och Jakob älskade Rakel. Därför sade han: "Jag vill arbeta åt dig i sju år för Rakel, din yngre dotter." ¹⁹ Laban svarade: "Det är bättre att jag ger henne till dig än till någon annan. Stanna kvar hos mig." ²⁰ Så arbetade Jakob i sju år för Rakel, men för honom var det bara som några dagar eftersom han älskade henne.

²¹ När tiden hade gått sade Jakob till Laban: "Ge mig min hustru, för nu är tiden inne. Låt mig gå in till henne." ²² Då samlade Laban allt folket på orten och ordnade en fest. ²³ Men när kvällen kom tog han sin dotter Lea och förde henne till honom, och han gick in till henne. ²⁴ Och Laban gav sin slavinna Silpa till tjänsteflicka åt sin dotter Lea. ²⁵ På morgonen fick Jakob se att det var Lea. Då sade han till Laban: "Vad har du gjort mot mig? Var det inte för Rakel jag arbetade hos dig? Varför har du bedragit mig?" ²⁶ Laban svarade: "Här på orten brukar man inte ge bort den yngre före den äldre. ²⁷ Fullfölj nu Leas bröllopsvecka. Sedan skall vi ge dig den andra också mot att du arbetar åt mig i sju år till." ²⁸ Jakob gick med på detta och fullföljde hennes bröllopsvecka. Sedan gav han honom sin dotter Rakel till hustru. ²⁹ Och Laban gav sin slavinna Bilha till tjänsteflicka åt sin dotter Rakel. ³⁰ Så gick Jakob in till Rakel också, och han älskade Rakel mer än Lea. Sedan arbetade han hos honom i sju år till.

Jakobs barn

³¹ Men när Herren såg att Lea var försmådd, gjorde han henne fruktsam medan Rakel var ofruktsam. ³² Lea blev havande och födde en son som hon gav namnet Ruben,^[b] ty hon sade: " Herren har sett mitt lidande. Nu kommer min man att älska mig."

³³ Och hon blev åter havande och födde en son. Då sade hon: " Herren har hört att jag är försmådd. Därför har han gett mig denne också." Och hon gav honom namnet Simeon.^[c]

³⁴ Hon blev havande på nytt och födde en son. Då sade hon: "Nu skall väl ändå min man hålla sig till mig. Jag har ju fött tre söner åt honom." Därför fick han heta Levi.^[d]

³⁵ Ännu en gång blev hon havande och födde en son. Då sade hon: "Nu vill jag tacka Herren." Därför gav hon honom namnet Juda.^[e] Sedan slutade hon upp att föda.