Chronological

7 Men Herren sade till Mose: "Se, jag har satt dig att vara som Gud för farao och din bror Aron skall vara din profet. ² Du skall tala allt jag befaller dig. Sedan skall din bror Aron tala med farao om att han måste släppa Israels barn ut ur sitt land. ³ Jag skall förhärda faraos hjärta och göra många tecken och under i Egyptens land. ⁴ Farao kommer inte att lyssna på er, men jag skall lägga min hand på Egypten och föra mina härskaror, mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten genom stora straffdomar. ⁵ Och egyptierna skall få erfara att jag är Herren, när jag räcker ut min hand över Egypten och för Israels barn ut därifrån."

⁶ Mose och Aron gjorde så, de gjorde som Herren hade befallt dem. ⁷ Mose var åttio år och Aron åttiotre, när de talade med farao.

Arons stav

⁸ Herren sade till Mose och Aron: ⁹ "När farao säger till er: Låt oss se något under! då skall du säga till Aron: Tag din stav och kasta den framför farao så skall den bli en stor orm." ¹⁰ Mose och Aron gick till farao och gjorde som Herren hade befallt. Aron kastade sin stav framför farao och hans tjänare, och den blev en stor orm. ¹¹ Då kallade farao till sig sina vise män och trollkarlar, och även dessa, de egyptiska spåmännen, gjorde samma tecken genom sina magiska konster. ¹² Var och en kastade sin stav, och stavarna blev stora ormar. Men Arons stav slukade deras stavar. ¹³ Ändå förblev faraos hjärta hårt och han lyssnade inte på dem, alldeles som Herren hade sagt.

Den första plågan - Nilens vatten förvandlas till blod

¹⁴ Därefter sade Herren till Mose: "Faraos hjärta är tillslutet, han vägrar att släppa folket. ¹⁵ Men gå till honom på morgonen då han går ut till vattnet. Ställ dig i hans väg på stranden av Nilen och tag i din hand staven som förvandlades till en orm. ¹⁶ Säg till honom: Herren, hebreernas Gud, har sänt mig till dig för att säga: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig i öknen. Men se, hittills har du inte velat lyssna. ¹⁷ Därför säger Herren så: Genom detta skall du förstå att jag är Herren. Se, med staven som jag håller i handen skall jag slå på Nilens vatten, och det skall förvandlas till blod. ¹⁸ Fiskarna i floden skall dö, och Nilen skall stinka så att egyptierna inte kan dricka vattnet i floden." ¹⁹ Och Herren sade till Mose: "Säg till Aron: Tag din stav och räck ut handen över Egyptens vatten, över dess strömmar, kanaler och sjöar och alla andra vattensamlingar, så skall de bli blod. Ja, över hela Egyptens land skall det vara blod, både i träkärl och stenkärl."

²⁰ Mose och Aron gjorde som Herren hade befallt. Han lyfte upp staven och slog vattnet i Nilen inför faraos och hans tjänares ögon. Då förvandlades allt vatten i floden till blod. ²¹ Fiskarna i Nilen dog och floden stank så att egyptierna inte kunde dricka vattnet från floden. Det var blod i hela Egyptens land. ²² Men de egyptiska spåmännen gjorde samma tecken genom sina magiska konster. Och faraos hjärta förblev hårt så att han inte lyssnade på dem, alldeles som Herren hade sagt. ²³ Farao gick därifrån hem till sitt palats och brydde sig inte heller om detta. ²⁴ Men i hela Egypten grävde man efter dricksvatten kring Nilen, eftersom vattnet i floden inte var drickbart. ²⁵ Så gick det sju dagar sedan Herren hade slagit Nilen.

Den andra plågan - paddorna

8 Därefter sade Herren till Mose: "Gå till farao och säg till honom: Så säger Herren: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig! ² Men om du vägrar att släppa dem, skall jag plåga hela ditt land med paddor. ³ Nilen skall vimla av paddor. De skall stiga upp och komma in i ditt hus, in i ditt sovrum och upp i din säng, in i dina tjänares hus och bland ditt folk och i dina bakugnar och baktråg. ⁴ Ja, på dig själv och ditt folk och alla dina tjänare skall paddorna hoppa upp." ⁵ Herren sade ytterligare till Mose: "Säg till Aron: Räck ut handen med din stav över strömmarna, kanalerna och sjöarna och låt paddor stiga upp över Egyptens land." ⁶ Då räckte Aron ut handen över Egyptens vatten, och det kom upp paddor som övertäckte landet. ⁷ Men spåmännen gjorde samma tecken genom sina magiska konster och lät paddor stiga upp över Egyptens land.

⁸ Då kallade farao till sig Mose och Aron och sade: "Be till Herren att han tar bort paddorna från mig och mitt folk. Då skall jag släppa folket, så att de kan offra till Herren." ⁹ Mose sade till farao: "Du skall få äran att bestämma när jag skall be för dig, dina tjänare och ditt folk att paddorna skall försvinna från dig och dina hus, så att de bara finns kvar i Nilen." ¹⁰ Han svarade: "I morgon." Då sade Mose: "Det skall bli som du har sagt, så att du förstår att ingen är som Herren, vår Gud. ¹¹ Paddorna skall försvinna från dig och dina hus, från dina tjänare och ditt folk, och de skall bara finnas kvar i Nilen." ¹² Därefter gick Mose och Aron ut från farao. Och Mose ropade till Herren om hjälp mot paddorna som han låtit komma över farao. ¹³ Herren gjorde så som Mose hade begärt. Paddorna dog och försvann från husen, gårdarna och fälten. ¹⁴ Man samlade ihop dem i hög på hög, och landet fylldes av stank. ¹⁵ Men när farao såg att han fått lindring, stängde han till sitt hjärta och hörde inte på dem, alldeles som Herren hade sagt.

Den tredje plågan - myggen

¹⁶ Sedan sade Herren till Mose: "Säg till Aron: Räck ut din stav och slå i stoftet på marken. Över hela Egyptens land skall då stoftet förvandlas till mygg." ¹⁷ De gjorde så. Aron räckte ut sin hand med staven och slog i stoftet på marken, och det kom mygg på människor och boskap. Av allt stoft på marken blev det mygg i hela Egypten. ¹⁸ Spåmännen ville då göra samma tecken genom sina magiska konster. De försökte få fram mygg, men de kunde inte. Och myggen kom på människor och boskap. ¹⁹ Då sade spåmännen till farao: "Detta är Guds finger." Men faraos hjärta förblev hårt och han lyssnade inte på dem, alldeles som Herren hade sagt.

Den fjärde plågan - flugorna

²⁰ Herren sade till Mose: "Träd fram inför farao tidigt på morgonen när han går ut till vattnet och säg till honom: Så säger Herren: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig! ²¹ Om du inte släpper mitt folk skall jag sända flugsvärmar över dig och dina tjänare, ditt folk och dina hus, så att egyptiernas hus blir fyllda av flugsvärmar, ja, också marken som de står på. ²² Men på den dagen skall jag göra ett undantag för landet Gosen där mitt folk bor, så att det inte skall finnas några flugsvärmar där. Detta för att du skall inse att jag, Herren, är här i landet. ²³ Jag skall göra åtskillnad mellan mitt folk och ditt. I morgon skall detta tecken inträffa." ²⁴ Och Herren gjorde så. Stora flugsvärmar kom in i faraos och hans tjänares hus, och överallt i Egypten blev landet förstört av flugsvärmarna.

²⁵ Då kallade farao till sig Mose och Aron och sade: "Gå och offra åt er Gud här i landet!" ²⁶ Men Mose svarade: "Det skulle inte vara riktigt att göra så. Vi offrar nämligen åt Herren, vår Gud, sådant som är avskyvärt för egyptierna. Om vi skulle offra inför egyptiernas ögon sådant som de avskyr skulle de säkert stena oss. ²⁷ Vi vill gå tre dagsresor ut i öknen och offra åt Herren, vår Gud, så som han befaller oss." ²⁸ Då sade farao: "Jag släpper er så att ni kan offra åt Herren, er Gud, i öknen, men gå bara inte för långt bort. Be för mig!" ²⁹ Mose svarade: "Ja, när jag kommer ut från dig, skall jag be till Herren att flugsvärmarna i morgon viker bort från farao, från hans tjänare och hans folk. Men må farao inte bedra oss igen och vägra att släppa folket, så att de kan offra åt Herren." ³⁰ Mose gick ut från farao och bad till Herren, ³¹ och Herren gjorde så som Mose hade begärt. Han tog bort flugsvärmarna från farao, från hans tjänare och hans folk, så att inte en enda fluga fanns kvar. ³² Men farao stängde till sitt hjärta också den här gången och släppte inte folket.

Den femte plågan - boskapspesten

9 Herren sade till Mose: "Gå till farao och säg till honom: Så säger Herren, hebreernas Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig! ² Ty om du vägrar släppa dem och fortfarande håller dem kvar, ³ se, då skall Herrens hand komma med en mycket svår pest över din boskap på marken, över hästar, åsnor och kameler, nötboskap och får. ⁴ Men Herren skall göra skillnad mellan israeliternas boskap och egyptiernas, så att inget djur som tillhör Israels barn skall dö." ⁵ Herren bestämde en tid och sade: "I morgon skall Herren göra detta i landet." ⁶ Nästa dag gjorde Herren så, och all egyptiernas boskap dog. Men av israeliternas boskap dog inte ett enda djur. ⁷ När farao sände bud för att höra efter, se, då hade inte ett enda djur dött av Israels boskap. Men faraos hjärta förblev tillslutet och han släppte inte folket.

Den sjätte plågan - bölderna

⁸ Herren sade till Mose och Aron: "Fyll era händer med sot ur smältugnen, och Mose skall kasta upp det mot himlen inför faraos ögon. ⁹ Av sotet skall det bli ett damm över hela Egyptens land och genom det skall bölder uppstå som slår ut med blåsor på människor och boskap i hela Egypten." ¹⁰ Då tog de sot ur smältugnen och trädde fram inför farao, och Mose kastade upp sotet mot himlen. Genom sotet uppstod bölder som slog ut med blåsor på människor och boskap. ¹¹ Och spåmännen kunde inte träda fram inför Mose för böldernas skull, ty det var bölder på dem och på alla egyptier. ¹² Men Herren gjorde faraos hjärta hårt så att han inte lyssnade på dem, alldeles så som Herren hade sagt till Mose.

Den sjunde plågan - haglet

¹³ Därefter sade Herren till Mose: "Stig upp tidigt på morgonen, träd fram inför farao och säg till honom: Så säger Herren, hebreernas Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig. ¹⁴ Annars skall jag denna gång sända alla mina plågor över dig själv, dina tjänare och ditt folk, för att du skall förstå att ingen är som jag på hela jorden. ¹⁵ Ty nu var jag nära att räcka ut min hand och slå dig och ditt folk med pest för att utrota dig från jorden. ¹⁶ Men just därför skonade jag dig, att jag skulle visa dig min kraft och för att mitt namn skulle förkunnas på hela jorden. ¹⁷ Om du fortsätter att lägga hinder i vägen för mitt folk och inte släpper dem, ¹⁸ se, då skall jag i morgon vid denna tid låta ett mycket tungt hagel komma, sådant att något liknande inte har förekommit i Egypten från den dag det grundades ända tills nu. ¹⁹ Sänd därför ut folk och för din boskap i säkerhet och allt annat som du har ute på marken. Ty alla människor och all boskap, som finns ute på marken och inte har kommit under tak, skall träffas av haglet och dödas." ²⁰ Den av faraos tjänare som fruktade Herrens ord lät sina slavar och sin boskap söka skydd i husen, ²¹ men den som inte brydde sig om Herrens ord lät sina slavar och sin boskap bli kvar ute på marken.

²² Herren sade till Mose: "Lyft upp din hand mot himlen, så skall det falla hagel över hela Egypten, över människor och boskap och all växtlighet på marken i Egyptens land." ²³ Då räckte Mose upp sin stav mot himlen, och Herren lät det dundra och hagla, och eld for ner mot jorden. Så lät Herren hagel komma över Egyptens land. ²⁴ Och det haglade och eld for fram och tillbaka bland hagelskurarna. Haglet var så tungt att något liknande inte hade förekommit i hela Egyptens land från den tid då det blev befolkat. ²⁵ I hela Egypten slog haglet ner allt som fanns på marken, både människor och djur. Det slog också ner all växtlighet på marken och bröt sönder alla träd på marken. ²⁶ Endast i landet Gosen, där Israels barn bodde, haglade det inte.

²⁷ Då sände farao bud efter Mose och Aron och sade till dem: "Den här gången har jag syndat. Det är Herren som är rättfärdig och jag och mitt folk har gjort orätt. ²⁸ Be till Herren, för hans dunder och hagel har varat länge nog. Så skall jag släppa er och ni skall inte behöva bli kvar längre." ²⁹ Mose svarade honom: "När jag kommer ut ur staden skall jag sträcka mina händer mot Herren. Då skall dundret upphöra och inget hagel komma mer, för att du skall inse att landet tillhör Herren. ³⁰ Men jag vet att du och dina tjänare ännu inte fruktar Herren Gud." ³¹ - Det var lin och korn som slogs ner, för kornet hade gått i ax och linet stod i knopp. ³² Men vetet och spälten^[a] slogs inte ner, eftersom de mognar senare. -

³³ Sedan lämnade Mose farao och gick ut ur staden, och han räckte ut sina händer mot Herren. Då upphörde dundret och haglet och regnet strömmade inte längre ner på jorden. ³⁴ Men när farao såg att regnet och haglet och dundret hade upphört, framhärdade han i sin synd och stängde till sitt hjärta, både han och hans tjänare. ³⁵ Faraos hjärta förblev hårt och han släppte inte Israels barn, alldeles som Herren hade sagt genom Mose.