Chronological
Prolog
1 I landet Us levde en man som hette Job. Han var en from och rättsinnig man, som fruktade Gud och undvek det onda. 2 Han fick sju söner och tre döttrar. 3 Han ägde 7 000 får, 3 000 kameler, 500 par oxar och 500 åsninnor, dessutom tjänare i stor mängd. Han var mäktigare än någon annan i Österlandet. 4 Hans söner hade för vana att hålla fester i sina hem, var och en i tur och ordning. De sände bud och bjöd in sina tre systrar för att äta och dricka tillsammans med dem. 5 När en sådan omgång av festdagar hade avslutats, sände Job bud efter dem för att helga dem. Han steg upp tidigt på morgonen och offrade ett brännoffer för var och en av dem. Ty Job tänkte: "Kanske har mina barn syndat och i sina hjärtan förbannat Gud." Så gjorde Job varje gång.
Jobs första prövning
6 En dag hände det att Guds söner kom och trädde fram inför Herren, och Åklagaren[a] kom också med bland dem. 7 Då frågade Herren Åklagaren: "Varifrån kommer du?" Åklagaren svarade Herren: "Från en färd utöver jorden där jag har vandrat omkring." 8 Då sade Herren till Åklagaren: "Har du lagt märke till min tjänare Job? Ty på jorden finns ingen som är så from och rättsinnig, ingen som så fruktar Gud och undviker det onda." 9 Åklagaren svarade Herren: "Är det utan orsak som Job fruktar Gud? 10 Har du inte på allt sätt beskyddat honom och hans hus och allt vad han äger? Du har välsignat hans händers verk, och hans boskapshjordar breder ut sig i landet. 11 Men räck ut din hand och rör vid allt som han äger. Helt säkert kommer han då att förbanna dig rakt i ansiktet." 12 Herren sade till Åklagaren: "Nåväl, allt vad han äger är i din hand, men du får inte räcka ut din hand mot honom själv." Satan gick då bort från Herrens ansikte.
13 När sedan Jobs söner och döttrar en dag åt en måltid och drack vin i den äldste broderns hem, 14 kom en budbärare till Job och sade: "Oxarna gick för plogen, och åsninnorna betade i närheten. 15 Då slog sabeerna till och rövade bort dem, och folket slog de med svärd. Jag var den ende som kom undan för att berätta det för dig."
16 Medan han talade kom ännu en budbärare och sade: "Guds eld föll från himlen och slog ner bland småboskapen och folket och förtärde dem. Jag var den ende som kom undan för att berätta det för dig."
17 Medan denne talade kom ännu en budbärare och sade: "Kaldeerna ställde upp sitt manskap i tre avdelningar och överföll kamelerna och rövade bort dem, och folket slog de med svärd. Jag var den ende som kom undan för att berätta det för dig."
18 Medan denne talade kom ännu en budbärare och sade: "Dina söner och döttrar åt en måltid och drack vin i den äldste broderns hem. 19 Då bröt en stark storm fram från öknen och tog tag i husets fyra hörn, och det rasade samman över folket, så att de dog. Jag var den ende som kom undan för att berätta det för dig."
20 Då reste sig Job, rev sönder sin mantel, rakade sitt huvud och föll ner på marken och tillbad. 21 Han sade:
"Naken kom jag ur min moders liv,
och naken skall jag vända tillbaka dit.
Herren gav och Herren tog.
Lovat vare Herrens namn!"
22 Vid allt detta syndade inte Job, han kom inte med någon anklagelse mot Gud.
Jobs andra prövning
2 En dag kom Guds söner och trädde fram inför Herren. Också Åklagaren var med ibland dem och trädde fram inför Herren. 2 Då frågade Herren Åklagaren: "Varifrån kommer du?" Åklagaren svarade: "Från en färd utöver jorden, där jag har vandrat omkring." 3 Herren sade till Åklagaren: "Har du gett akt på min tjänare Job? Ty på jorden finns ingen som är så from och rättsinnig, ingen som så fruktar Gud och undviker det onda. Ännu står han fast i sin fromhet fastän du har uppeggat mig mot honom för att utan skäl förgöra honom." 4 Åklagaren svarade Herren: "Hud för hud. Allt vad man äger ger man ju för att rädda sitt liv. 5 Men räck ut din hand och rör vid hans kött och ben. Helt säkert kommer han då att förbanna dig rakt i ansiktet." 6 Herren sade till Åklagaren: "Nåväl, jag ger honom i din hand. Men du måste skona hans liv."
7 Och Åklagaren gick bort från Herrens ansikte och slog Job med svåra bölder, från fotsulan ända till hjässan. 8 Job tog då en lerskärva att skrapa sig med, där han satt mitt i askan.
9 Då sade hans hustru till honom: "Står du ännu fast i din fromhet? Förbanna Gud och dö." 10 Men han svarade henne: "Du talar som en dåraktig kvinna skulle tala. Om vi tar emot det goda av Gud, skall vi då inte också ta emot det onda?"
Under allt detta syndade inte Job med sina läppar.
Jobs tre vänner
11 När tre av Jobs vänner fick höra om alla de olyckor som hade drabbat honom, kom de var och en från sin ort: Elifas från Teman, Bildad från Sua och Sofar från Naama. De enades om att de skulle gå till honom för att visa sitt deltagande och trösta honom. 12 Men när de på avstånd fick se honom och inte kunde känna igen honom, brast de i gråt och rev sönder sina mantlar och kastade stoft mot himlen, ner över sina huvuden. 13 Sedan satt de med honom på marken i sju dagar och sju nätter utan att någon av dem sade ett ord till honom, eftersom de såg att hans plåga var mycket stor.
Jobs första tal: Han förbannar sin födelsedag
3 Sedan öppnade Job sin mun och förbannade sin födelsedag. 2 Han sade:
3 Må den dag då jag föddes bli utplånad,
och den natt som sade: "En pojke är avlad."
4 Må den dagen vändas i mörker,
må Gud i höjden inte fråga efter den
och inget dagsljus lysa över den.
5 Må mörkret och dödsskuggan återkräva den
och molnen sänka sig ner över den.
Må mörker förskräcka den under dagen.
6 Den natten må gripas av tjockaste mörker.
Den må ej fröjdas bland årets dagar
eller finna rum inom månadernas krets.
7 Ja, den natten må bli ofruktsam,
jubel må ej höras under den.
8 Må de som besvärjer dagar förbanna den,
de som förmår mana fram
Leviatan.[b]
9 Må dess stjärnor förmörkas innan dagen gryr,
må den förgäves vänta efter ljus,
må den aldrig få se morgonrodnadens strålar.
10 Ty den stängde ej dörrarna till min moders liv
och lät ej olyckan förbli dold för mina ögon.
11 Varför fick jag inte dö vid födelsen,
förgås när jag kom ut ur min moders liv?
12 Varför fanns knän som tog emot mig,
varför bröst där jag fick di?
13 Jag hade då legat i ro,
jag hade då sovit och vilat
14 tillsammans med kungar och rådsherrar på jorden,
som byggde åt sig palatslika gravar,
15 eller med furstar som ägde guld
och fyllde sina hus med silver.
16 Eller varför blev jag inte nergrävd som ett dödfött foster,
som ett barn som aldrig såg ljuset?
17 Där rasar inte de ogudaktiga längre,
där vilar de som uttömt sin kraft.
18 Där har alla fångar fått ro,
de hör ej någon slavdrivares röst.
19 Små och stora är där lika,
och slaven är fri från sin herre.
20 Varför ges ljus åt den olycklige
och liv åt plågade själar,
21 som längtar efter döden, utan att den kommer,
och söker efter den mer än efter någon skatt,
22 som gläds, ja, jublar och fröjdar sig,
när de finner sin grav?
23 Varför ges liv åt en man vars väg är dold,
åt en man instängd av Gud?
24 Suckan har blivit mitt dagliga bröd,
och som vatten strömmar mina klagorop.
25 Ty det som förskräckte mig drabbar mig,
vad jag fasade för kommer över mig.
26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila,
ångest kommer över mig.
Elifas första tal
4 Då tog Elifas från Teman till orda och sade:
2 Tar du illa upp om någon vågar tala till dig?
Vem kan hålla tillbaka sina ord?
3 Se, många har du väglett,
och kraftlösa händer har du stärkt.
4 Dina ord har rest upp den som snubblat,
och du har gett kraft åt vacklande knän.
5 Men nu gäller det dig, och du blir otålig,
det drabbar dig, och du blir förskräckt.
6 Är inte din gudsfruktan din tillförsikt
och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
7 Tänk efter: När gick en oskyldig förlorad,
och var gick de rättsinniga under?
8 Jag har sett att de som plöjer fördärv och sår olycka,
de skördar sådant.
9 För Guds andedräkt förgås de,
för hans vredes fnysning försvinner de.
10 Lejonen ryter och vrålar,
men de unga lejonens tänder bryts av.
11 Det gamla lejonet förgås i brist på rov
och lejoninnans ungar sprids vida omkring.
12 Ett ord smög sakta till mig,
det nådde mitt öra som en viskning,
13 när tankarna oroades av nattens syner,
och sömnen föll tung över människorna.
14 Förskräckelse och bävan kom över mig
och fick alla mina ben att skaka.
15 En ande strök förbi mitt ansikte,
håren på min kropp reste sig.
16 Den stannade, men jag kunde inte urskilja utseendet
på gestalten som jag såg.
Det var tyst, sedan hörde jag en röst:
17 "Kan en människa stå rättfärdig inför Gud,
kan en människa vara ren inför sin skapare?
18 Inte ens sina tjänare kan han lita på,
hos sina änglar finner han fel.
19 Hur mycket mer hos dem som bor i lerhyddor,
dem som har sin grundval i stoftet.
De krossas lättare än mal.
20 När morgon har blivit afton,
ligger de slagna.
Utan att någon märker det,
går de under för alltid.
21 Deras tältrep rycks upp för dem,
de dör utan visdom."
Fortsättning av Elifas första tal
5 Ropa du bara! Finns någon som svarar dig?
Till vem av de heliga kan du vända dig?
2 Dåren dödas av sin ilska,
den oförståndige av sin förbittring.
3 Jag såg dåren som var fast rotad,
men strax förbannade jag hans boning.
4 Hans barn är fjärran från frälsning,
de trampas ner i porten, det finns ingen som räddar.
5 Den hungrige slukar hans skörd,
den rövas bort till och med bland törnen.
De törstiga flämtar efter[c] deras rikedom.
6 Ty inte ur stoftet kommer nöden,
inte ur marken skjuter olyckan upp.
7 Men människan föds till lidande,
liksom eldgnistor flyger mot höjden.
8 Men jag skulle söka Gud
och inför Gud lägga fram min sak.
9 Han gör stora och outgrundliga ting,
under som inte kan räknas.
10 Han ger jorden regn
och sänder vatten över markerna.
11 Han upphöjer de ringa
och hjälper de sörjande.
12 Han gör de listigas anslag om intet,
så att deras händer ej får framgång.
13 Han fångar de visa i deras slughet
och låter de svekfulla förhasta sig vid sina rådslag.
14 Om dagen kommer mörker över dem,
de famlar mitt på dagen som vore det natt.
15 Han räddar från svärdet i deras mun,
den fattige från den mäktiges hand.
16 Den nödställde får åter ett hopp,
orättfärdigheten måste stänga sin mun.
17 Se, salig är den människa som Gud agar,
förkasta inte den Allsmäktiges tuktan.
18 Ty han sargar och han förbinder,
han slår och hans händer helar.
19 Sex gånger räddar han dig ur nöden,
och den sjunde gången skall det onda inte drabba dig.
20 I hungerstid befriar han dig från döden
och i krig undan svärdets våld.
21 När tungor svänger gisslet göms du undan,
du behöver inte frukta när ödeläggelse kommer.
22 Åt förödelse och svält kan du le,
för vilddjur behöver du ej vara rädd.
23 Ty med markens stenar står du i förbund,
markens vilddjur har ingått fred med dig.
24 Du skall veta att ditt tält står tryggt,
när du synar din boning skall inget saknas.
25 Du skall veta att din ätt förökas,
att dina efterkommande blir som gräset på marken.
26 I graven kommer du, när du nått full mognad,
som när sädesskylen bärgas i rätt tid.
27 Se, detta har vi utforskat, så är det.
Hör detta och tänk på det noga.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln