Chronological
Job avslutar sitt svar på Elifas andra tal
17 Min ande är bruten, mina dagar slocknar,
graven väntar på mig.
2 Sannerligen, jag är omgiven av smädelser,
mitt öga ser ständigt deras fiendskap.
3 Gå själv i borgen för mig,
vem annars kan ge mig sitt handslag?
4 Du har tillslutit deras hjärtan för insikt,
låt dem därför inte triumfera.
5 Den som förråder vänner mot belöning,
på hans barn skall ögonen tyna bort.
6 Han har gjort mig till ett ordspråk bland folken,
en man som man spottar i ansiktet är jag.
7 Mitt öga är skumt av grämelse,
alla mina lemmar är som en skugga.
8 De rättsinniga häpnar över sådant,
den oskyldige upprörs mot de gudlösa.
9 Men den rättfärdige håller fast vid sin väg,
och den som har rena händer blir starkare.
10 Men ni må alla komma igen,
jag finner ändå inte någon vis bland er.
11 Mina dagar är förbi,
mina planer är krossade,
det som var mitt hjärtas begär.
12 Natten vill de göra till dag och när mörkret bryter in säger de:
"Ljuset är nära."
13 Om jag måste vänta mig dödsriket som min boning,
breda ut min bädd i mörkret,
14 säga till förgängelsen:
"Du är min far",
och till maskarna:
"Min mor", "Min syster",
15 var är då mitt hopp?
Vem kan se något hopp för mig?
16 Far det ner till dödsrikets bommar,
sjunker vi tillsammans ner i stoftet?
Bildads andra tal
18 Då tog Bildad från Sua till orda och sade:
2 Hur länge skall ni lägga snaror med ord?
Kom till förstånd, sedan kan vi tala.
3 Varför räknas vi som djur
och betraktas som dumma i era ögon?
4 Du som i vrede söndersliter din själ,
skall jorden bli öde för din skull
eller klippan flyttas från sin plats?
5 Sannerligen, den ogudaktiges ljus skall slockna
och lågan av hans eld inte ge något sken.
6 Ljuset i hans tält skall bli mörkt
och lampan slockna för honom.
7 Hans väldiga steg skall bli kortare,
hans egna rådslag fälla honom.
8 Hans fötter leder honom till nätet,
han vandrar mot snaran.
9 Snaran griper honom om hälen,
fällan håller honom fast.
10 Ett rep har dolts för honom på marken,
en fälla är lagd på stigen.
11 Skräck möter honom från alla håll,
och jagar honom i hälarna.
12 Olyckan hungrar efter honom,
hemsökelsen står redo att fälla honom.
13 Sjukdom äter upp hans hud,
dödens förstfödde uppslukar hans lemmar.
14 Han rycks bort från sitt trygga tält
och drivs i väg till fasornas kung.
15 I hans tält får främlingar bo,
svavel strös över hans boning.
16 Hans rötter förtorkas nertill,
hans grenar vissnar upptill.
17 Hans minne utplånas från jorden,
hans namn nämns inte på vägarna.
18 Han drivs från ljuset till mörkret
och jagas bort från världen.
19 Han blir utan barn och efterkommande i sitt folk,
ingen överlevande finns i hans hus.
20 De som bor i väst häpnar över hans ofärdsdag,
de som bor i öst skälver av fasa.
21 Ja, så går det den orättfärdiges hem,
så går det den plats där man ej känner Gud.
Jobs svar på Bildads andra tal
19 Då tog Job till orda och sade:
2 Hur länge skall ni plåga min själ
och krossa mig med ord?
3 Tio gånger har ni hånat mig
och kränkt mig utan att rodna.
4 Om jag än verkligen farit vilse,
då är förvillelsen min egen sak.
5 Om ni ändå vill förhäva er mot mig
och använda min förnedring emot mig,
6 så skall ni veta att Gud har gjort mig orätt
och spänt sitt nät omkring mig.
7 Jag ropar mot våldet men får inget svar,
jag ropar, men där finns ingen rättfärdighet.
8 Han har spärrat min väg så att jag ej kommer fram,
över mina stigar lägger han mörker.
9 Han har klätt av mig min ära
och tagit kronan från mitt huvud.
10 Han bryter ner mig från alla sidor, så att jag går under.
Han rycker upp mitt hopp som vore det ett träd.
11 Han har tänt sin vredes eld mot mig,
och räknar mig som sin fiende.
12 Hans skaror samlas
och förbereder sitt anfall mot mig,
de slår läger kring mitt tält.
13 Han har drivit bort mina bröder från mig,
alla jag känner är som främlingar för mig.
14 Mina närmaste har gett sig av,
mina vänner har glömt mig.
15 Min familj och mina tjänarinnor
betraktar mig som en främmande,
en främling är jag i deras ögon.
16 Om jag kallar på min tjänare svarar han inte,
jag måste ödmjukt vädja till honom.
17 Min andedräkt är vidrig för min hustru,
jag väcker leda hos mina bröder.
18 Även små barn föraktar mig,
så snart jag reser mig hånar de mig.
19 För alla mina vänner är jag avskyvärd,
de jag älskade har vänt mig ryggen.
20 Mina ben tränger ut genom hud och kött,
endast tandköttet har jag kvar.
21 Var barmhärtiga, ni mina vänner, var barmhärtiga mot mig,
ty Guds hand har slagit mig.
22 Varför förföljer ni mig som Gud gör?
Blir ni aldrig mätta av mitt kött?
23 O, att mina ord hade skrivits ner,
att de hade blivit upptecknade i en bok
24 och för evigt inristade i klippan
med ett stift av järn och med bly!
25 Men jag vet att min återlösare lever,
och som den siste skall han träda fram över stoftet.
26 När sedan denna min sargade hud är borta,
skall jag i mitt kött skåda Gud.
27 Jag själv skall få skåda honom,
med egna ögon skall jag se honom,
inte med någon annans.
Därefter trånar jag i mitt innersta.
28 Men ni säger:
"Hur skall vi förfölja honom?"
Roten till olyckan har ni ju funnit hos mig.
29 Frukta för svärdet,
ty vrede hör till synder som straffas med svärd.
Så må ni inse att det kommer en dom.
Sofars andra tal
20 Då tog Sofar från Naama till orda och sade:
2 Mina tankar tvingar mig att svara,
jag är så upprörd.
3 Kränkande tillrättavisning måste jag höra,
men mitt förstånds ande ger mig svar.
4 Vet du inte att det alltid varit så,
alltsedan människan sattes på jorden,
5 att de ogudaktigas jubel är kortvarigt,
att den gudlöses glädje varar ett ögonblick?
6 Om än hans förhävelse stiger upp till himlen
och hans huvud når till molnen,
7 så förgås han dock för alltid som sin egen träck.
De som såg honom skall fråga: "Var finns han?"
8 Likt en dröm flyger han bort,
och ingen finner honom,
han jagas i väg som en syn om natten.
9 Det öga som såg honom ser honom inte mer,
hans plats får ej återse honom.
10 Hans barn måste gottgöra de fattiga,
hans händer lämna tillbaka hans vinning.
11 Hans ben, fyllda av hans ungdoms kraft,
skall ligga i stoftet med honom.
12 Om än ondskan är söt i hans mun
och han gömmer den under sin tunga,
13 om han än är rädd om den och ej vill förlora den
utan förvarar den i sin mun,
14 så förvandlas denna föda i hans inre
och blir till ormgift inom honom.
15 Den rikedom han har slukat måste han kräkas upp,
Gud driver den ut ur hans buk.
16 Ormgift skall han suga i sig,
giftormens tunga skall döda honom.
17 Inga bäckar skall han få se,
inget flöde av honung och gräddmjölk.
18 Han måste lämna tillbaka vad han förvärvat,
han får inte njuta av det
eller glädjas åt den rikedom han vunnit.
19 Ty han slog och övergav de ringa,
han rövade åt sig hus som han ej hade byggt.
20 Han känner ingen ro i sitt inre,
han kan inte rädda sig genom sina ägodelar.
21 Inget kommer undan hans glupskhet,
därför skall hans framgång ej bestå.
22 I sitt överflöd skall han drabbas av nöd,
lidande av alla slag skall möta honom.
23 När han fyller sin buk
skall Gud sända sin vredes glöd över honom,
och den skall träffa honom likt regn.
24 Flyr han undan vapen av järn,
skall kopparbågens pilar genomborra honom.
25 Drar han ut pilen från sin rygg
och den blanka udden ur sin galla,
då kommer dödsskräck över honom.
26 Idel mörker väntar på hans ägodelar.
En eld som ingen blåser på skall förtära honom,
den skall ödelägga det som finns kvar i hans tält.
27 Himlarna uppenbarar hans missgärning
och jorden reser sig upp mot honom.
28 Allt i hans hus drivs bort
som forsande vatten på vredens dag.
29 Detta är vad den ogudaktiga människan får av Gud,
den lott Gud har bestämt.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln