Chronological

Gud kallar Abram

12 Herren sade till Abram: "Gå ut ur ditt land och från din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag skall visa dig. ² Där skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse. ³ Jag skall välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade."^[a]

⁴ Abram begav sig i väg som Herren hade sagt till honom, och Lot gick med honom. Abram var sjuttiofem år när han lämnade Haran. ⁵ Han tog med sig sin hustru Saraj och sin brorson Lot, alla ägodelar och allt det tjänstefolk som de hade skaffat sig i Haran och begav sig av mot Kanaans land.

När de kom till Kanaans land ⁶ fortsatte Abram in i landet ända till Sikems område, till Mores terebint. På den tiden bodde kananeerna i landet. ⁷ Och Herren uppenbarade sig för Abram och sade: "Åt dina efterkommande skall jag ge detta land." Då byggde han ett altare åt Herren som hade uppenbarat sig för honom. ⁸ Därifrån drog han vidare till berget öster om Betel och slog upp sitt tält så att han hade Betel i väster och Ai i öster. Där byggde han ett altare åt Herren och åkallade Herrens namn. ⁹ Sedan bröt Abram upp därifrån och drog sig allt längre söderut.

Abram i Egypten

¹⁰ Men det blev hungersnöd i landet och Abram flyttade ner till Egypten för att bo där som främling, ty hungersnöden var svår i landet. ¹¹ När han närmade sig Egypten, sade han till sin hustru Saraj: "Hör på, jag vet att du är en vacker kvinna. ¹² När egyptierna får se dig kommer de att säga: Hon är hans hustru! Och så kommer de att döda mig, men låta dig leva. ¹³ Säg därför att du är min syster, så går det bra för mig för din skull och jag får leva tack vare dig."

¹⁴ Så kom Abram till Egypten. Egyptierna såg att Saraj var en mycket vacker kvinna, ¹⁵ och när faraos hövdingar fick se henne, prisade de henne inför farao och hon fördes in i faraos palats. ¹⁶ Och det gick bra för Abram för hennes skull, och han fick får, nötboskap och åsnor, tjänare och tjänarinnor, åsninnor och kameler.

¹⁷ Men Herren lät farao och hans hus drabbas av stora plågor för Abrams hustru Sarajs skull. ¹⁸ Då kallade farao till sig Abram och sade: "Vad har du gjort mot mig! Varför berättade du inte för mig att hon är din hustru? ¹⁹ Varför sade du: 'Hon är min syster', så att jag tog henne till hustru? Här har du din hustru, tag henne och ge dig av!" ²⁰ Och farao gav sina män order att skicka i väg Abram med hans hustru och allt han ägde.

Abram åter i Kanaan

13 Så bröt Abram upp från Egypten och begav sig till Negev med sin hustru och allt han ägde, och Lot var med honom. ² Abram var mycket rik på boskap och på silver och guld. ³ Han färdades från lägerplats till lägerplats, från Negev ända till Betel, till den plats där hans tält tidigare hade stått mellan Betel och Ai ⁴ och där han förra gången hade rest ett altare. Där åkallade Abram Herrens namn.

Abram och Lot

⁵ Lot, som följde med Abram, hade också får och nötboskap och tält, ⁶ och landet kunde inte livnära dem där de bodde i samma område. De hade så mycket boskap att de inte kunde bo tillsammans, ⁷ och det uppstod tvister mellan Abrams och Lots herdar. Dessutom bodde kananeerna och perisseerna i landet vid den tiden. ⁸ Då sade Abram till Lot: "Inte skall det vara någon tvist mellan mig och dig eller mellan mina herdar och dina. Vi är ju bröder. ⁹ Ligger inte hela landet öppet för dig? Skilj dig från mig. Vill du åt vänster så går jag åt höger, och vill du åt höger så går jag åt vänster." ¹⁰ Lot lyfte blicken och såg hela Jordanslätten, som överallt var vattenrik. Innan Herren fördärvade Sodom och Gomorra var den nämligen som en Herrens lustgård, som Egyptens land, ända till Soar. ¹¹ Och Lot utvalde åt sig hela Jordanslätten. Han bröt upp och drog österut, och de skildes från varandra. ¹² Abram bodde kvar i Kanaans land och Lot bodde i städerna på slätten och drog med sina tält ända in mot Sodom. ¹³ Men männen i Sodom var onda och mycket syndiga inför Herren.

Abram flyttar till Hebron

¹⁴ Herren sade till Abram sedan Lot hade skilt sig från honom: "Lyft din blick och se dig omkring från den plats där du står, mot norr och söder, öster och väster. ¹⁵ Hela det land som du ser skall jag ge åt dig och dina efterkommande för evig tid. ¹⁶ Och jag skall låta dem bli som stoftet på jorden. Om någon kan räkna stoftet på jorden skall också dina efterkommande kunna räknas. ¹⁷ Bryt upp och drag igenom landet i hela dess längd och bredd, ty åt dig skall jag ge det." ¹⁸ Abram flyttade då med sina tält och kom till Mamres terebintlund vid Hebron. Där bosatte han sig och byggde ett altare åt Herren.

Abram räddar Lot

14 Vid den tid då Amrafel var kung i Sinar, Arjok kung i Ellasar, Kedorlaomer kung i Elam och Tidal kung över Gojim, ² förde dessa kungar krig mot Bera, kungen i Sodom, Birsa, kungen i Gomorra, Sinab, kungen i Adma, Semeber, kungen i Sebojim, och kungen i Bela, det vill säga Soar. ³ Alla dessa förenade sig och tågade till Siddimsdalen där Döda havet nu är. ⁴ I tolv år hade de varit under Kedorlaomer, men under det trettonde året hade de gjort uppror. ⁵ Under det fjortonde året kom Kedorlaomer tillsammans med de kungar som var på hans sida, och de slog rafaeerna i Asterot-Karnajim, suseerna i Ham, emeerna i Save-Kirjatajim ⁶ och horeerna på deras berg Seir och drev dem ända till El-Paran vid öknen. ⁷ Sedan vände de om och kom till En-Mispat, det vill säga Kadesh, och erövrade hela amalekiternas land. De slog också amoreerna som bodde i Hasason-Tamar.

⁸ Kungen i Sodom drog då ut tillsammans med kungen i Gomorra, kungen i Adma, kungen i Sebojim och kungen i Bela, det vill säga Soar. De ställde upp sig till strid mot dem i Siddimsdalen, ⁹ mot Kedorlaomer, kungen i Elam, Tidal, kungen över Gojim, Amrafel, kungen i Sinar, och Arjok, kungen i Ellasar; fyra kungar mot de fem. ¹⁰ Men Siddimsdalen var full av jordbecksgropar. Kungarna i Sodom och Gomorra flydde och föll då i dessa. De övriga flydde till bergsbygden. ¹¹ Så tog man all egendom och alla livsmedel som fanns i Sodom och Gomorra och tågade bort. ¹² De tog också med sig Abrams brorson Lot och allt han ägde. Han bodde ju i Sodom.

¹³ Men en som lyckats fly kom och berättade detta för Abram, hebreen. Han bodde vid den terebintlund som tillhörde amoreen Mamre, Eskols och Aners bror, och de var i förbund med Abram. ¹⁴ Då Abram hörde att hans släkting hade tagits tillfånga, lät han sina mest betrodda män rycka ut, trehundraarton män som var födda i hans hus, och de förföljde fienderna ända till Dan. ¹⁵ Han fördelade sitt folk och överföll dem med sina tjänare om natten, slog dem och förföljde dem ända till Hoba norr om Damaskus ¹⁶ och tog tillbaka all egendom. Sin släkting Lot och hans ägodelar tog han också tillbaka, liksom kvinnorna och det övriga folket.

Abram välsignas av Melkisedek

¹⁷ När Abram hade kommit tillbaka efter att ha slagit Kedorlaomer och de kungar som var med honom, gick kungen i Sodom ut för att möta honom i Savedalen, det vill säga Kungadalen. ¹⁸ Och Melkisedek,^[b] kungen i Salem, lät bära ut bröd och vin. Han var präst åt Gud den Högste, ¹⁹ och han välsignade Abram och sade:

Och Abram gav honom tionde av allt.

²¹ Kungen i Sodom sade till Abram: "Ge mig folket. Krigsbytet kan du behålla för dig själv." ²² Men Abram svarade kungen i Sodom: "Jag lyfter min hand upp till Herren, till Gud den Högste, skapare av himmel och jord: ²³ Jag vill inte ta ens en tråd eller en sandalrem, än mindre något annat som tillhör dig. Du skall inte kunna säga: Jag har gjort Abram rik. ²⁴ Jag vill inte ha någonting. Det räcker med vad mina män har ätit och mina följeslagares andel, Aner, Eskol och Mamre. Låt dem få sin del."

Herren sluter förbund med Abram

15 Därefter kom Herrens ord till Abram i en syn. Han sade: "Frukta inte, Abram. Jag är din sköld. Din lön skall bli mycket stor." ² Men Abram sade: "Herre Herre, vad skall du ge mig? Jag går ju bort barnlös, och arvinge till mitt hus är Elieser från Damaskus." ³ Abram sade vidare: "Se, mig har du inte givit någon avkomma. En av mitt husfolk kommer att ärva mig." ⁴ Men Herrens ord kom till honom: "Denne skall inte ärva dig, utan en som kommer från din egen kropp skall bli din arvinge." ⁵ Sedan förde han honom ut och sade: "Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem", och han sade till honom: "Så skall din avkomma bli." ⁶ Och Abram trodde på Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet.

⁷ Sedan sade han till honom: "Jag är Herren, som har fört dig ut från det kaldeiska Ur för att ge dig detta land till arvedel." ⁸ Han svarade: "Herre, Herre, hur skall jag veta att jag kommer att ärva det?" ⁹ Då sade han till honom: "Hämta åt mig en treårig kviga, en treårig get, en treårig bagge, en turturduva och en ung duva." ¹⁰ Han hämtade alla dessa åt honom och styckade dem mitt itu och lade styckena mot varandra. Men fåglarna styckade han inte. ¹¹ Och rovfåglar slog sig ner på de döda kropparna, men Abram drev bort dem. ¹² När solen höll på att gå ner föll en tung sömn över Abram, och se, då kom skräck och ett stort mörker över honom. ¹³ Och Herren sade till Abram: "Det skall du veta att dina efterkommande skall bo som främlingar i ett land som inte är deras. Där skall de bli slavar, och man skall förtrycka dem i fyrahundra år. ¹⁴ Men det folk som gör dem till slavar skall jag döma. Sedan skall de dra ut med stora ägodelar. ¹⁵ Men du själv skall gå till dina fäder i frid och bli begravd vid hög ålder. ¹⁶ I fjärde släktledet skall de återvända hit. Ty ännu har inte amoreerna fyllt sina synders mått."

¹⁷ När solen hade gått ner och det blivit alldeles mörkt, syntes en rykande ugn med en brinnande fackla, som for fram mellan köttstyckena. ¹⁸ På den dagen slöt Herren ett förbund med Abram och sade: "Åt dina efterkommande skall jag ge detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden, floden Eufrat: ¹⁹ keniternas, kenisiternas, kadmoneernas, ²⁰ hetiternas, perisseernas, rafaeernas, ²¹ amoreernas, kananeernas, girgaseernas och jebusiternas land."