Chronological
Davids segersång
22 (A) David sjöng denna sång[a] till Herren när Herren hade räddat honom från alla hans fiender och ur Sauls våld. 2 (B) Han sade:
Herre, mitt bergfäste,
min borg och min räddare,
3 (C) min Gud, min klippa
och min tillflykt,
min sköld och min frälsnings horn,
mitt värn och mitt skydd,
min frälsare som frälser mig
från våldet.
4 Till Herren, den högt lovade,
ropar jag,
och jag blir frälst från mina fiender.
5 (D) Dödens vågor omgav mig,
fördärvets strömmar skrämde mig.
6 (E) Dödsrikets band omslöt mig,
dödens snaror mötte mig.
7 (F) I min nöd åkallade jag Herren,
jag ropade till min Gud.
Från sitt tempel hörde han min röst,
mitt rop nådde hans öron.
8 (G) Då skakade jorden och bävade,
himlens grundvalar darrade,
de skakade av hans brinnande vrede.
9 (H) Rök steg ur hans näsa
och förtärande eld ur hans mun,
det gnistrade av glöd från honom.
10 (I) Han sänkte himlen och steg ner
med mörka moln under sina fötter,
11 han red på keruben och flög,
han svävade fram på vindens vingar.
12 (J) Han gjorde mörker till sitt skydd
omkring honom:
vattenmassor, tjocka moln.
13 Ur glansen framför honom
flammade glödande kol.
14 (K) Herren dundrade från himlen,
den Högste höjde sin röst.
15 (L) Han sköt pilar och skingrade dem,
blixtar och förvirrade dem.
16 Flodbäddar blev synliga,
jordens grundvalar blottades
för Herrens tillrättavisning,
för hans vredes stormvind.
17 (M) Han räckte sin hand från höjden
och grep tag i mig,
han drog mig upp
ur de väldiga vattnen.
18 (N) Han räddade mig
från min mäktige fiende,
från dem som hatade mig
och var starkare än jag.
19 De anföll mig på min olyckas dag,
men Herren var mitt stöd.
20 Han förde mig ut på rymlig plats,
han räddade mig
eftersom han älskar mig.
21 (O) Herren var god mot mig
efter min rättfärdighet,
han lönade mig
efter mina händers renhet,
22 för jag har hållit mig
på Herrens vägar
och inte avfallit från min Gud.
23 Jag har haft alla hans domar
för ögonen
och inte avvisat hans stadgar.
24 (P) Jag har varit fullkomlig inför honom
och aktat mig för synd.
25 (Q) Därför har Herren lönat mig efter min rättfärdighet,
efter min renhet inför hans ögon.
26 Mot den trogne är du trofast,
mot den fullkomlige
är du fullkomlig.
27 (R) Mot den rene är du ren,
men mot den falske är du vrång.
28 (S) Du frälser ett förtryckt folk,
men du har ögonen på de stolta
och ödmjukar dem.
29 (T) Ja, du är min lampa, Herre,
Herren gör mitt mörker ljust.
30 (U) Med dig slår jag ner en armé,
med min Gud stormar jag murar.
31 (V) Guds väg är fullkomlig,
Herrens ord är rent.
Han är en sköld för alla
som flyr till honom.
32 (W) Vem är Gud förutom Herren,
vem är en klippa utom vår Gud?
33 Gud är mitt starka värn,
han gör min väg fullkomlig[b].
34 (X) Du gör mina fötter som hindens
och ställer mig på mina höjder.
35 (Y) Du lär mina händer att strida,
mina armar
att spänna kopparbågen.
36 (Z) Du ger mig din frälsnings sköld,
din ödmjukhet gör mig stor.
37 (AA) Du gör plats för mina steg
där jag går,
mina fötter vacklar inte.
38 Jag förföljde mina fiender
och förgjorde dem,
jag vände inte förrän
jag gjort slut på dem.
39 Jag gjorde slut på dem och slog dem
så att de inte kunde resa sig,
de föll under mina fötter.
40 Du rustade mig med kraft
för striden,
du böjde mina motståndare
under mig.
41 (AB) Mina fiender drev du
på flykten för mig,
dem som hatade mig förintade jag.
42 (AC) De såg sig omkring,
men ingen räddare fanns,
till Herren,
men han svarade dem inte.
43 Jag malde dem till stoft på marken,
jag krossade dem
och trampade ner dem
som smuts på gatan.
44 Du räddade mig ur mitt folks strider,
du bevarade mig
som ett huvud över hednafolk,
folk jag inte kände blev mina tjänare.
45 (AD) Främlingar kröp för mig,
så snart de hörde om mig
lydde de mig.
46 Främlingarnas mod vissnade bort,
bävande lämnade de sina fästen.
47 Herren lever!
Lovad är min klippa,
upphöjd är Gud,
min frälsnings klippa.
48 Gud, du har gett mig hämnd
och lagt folken under mig.
49 Du har fört mig ut från mina fiender,
du har upphöjt mig
över mina motståndare
och räddat mig från våldsmän.
50 (AE) Därför vill jag tacka dig
bland hednafolken, Herre,
och lovsjunga ditt namn,
51 (AF) för du ger stora segrar till din kung
och visar nåd mot din smorde,
mot David och hans ätt till evig tid.
Davids sista ord
23 Dessa är Davids sista ord.
Så säger David, Ishais son,
så säger mannen
som upphöjdes högt,
Jakobs Guds smorde,
Israels ljuvlige sångare:
2 (AG) Herrens Ande har talat genom mig,
hans ord är på min tunga.
3 (AH) Israels Gud har talat,
Israels klippa har sagt till mig:
”Den som regerar över människor
i rättfärdighet,
den som regerar
i vördnad för Gud,
4 (AI) han är som morgonens ljus
när solen går upp,
en morgon utan moln
då jorden grönskar
av solsken efter regn.”
5 (AJ) Är det inte så
med mitt hus inför Gud?
Han har slutit
ett evigt förbund med mig,
ordnat och tryggat i allt.
All min frälsning och allt jag begär
låter han växa fram.
6 Men de onda
liknar alla bortkastade törnen
som man inte tar i med handen.
7 (AK) Den som rör vid dem
rustar sig med järn
och med spjutskaft,
och de bränns upp i eld på stället.
Davids hjältar
8 (AL) Dessa är namnen på Davids hjältar: Josheb-Bashebet,[c] en takemonit, den främste av kämparna.[d] Han svängde sitt spjut över åttahundra slagna på en gång.
9 (AM) Efter honom kom Eleasar, son till Dodi, son till en ahoait. Han var en av de tre hjältar som var med David när de hånade filisteerna som hade samlats där till strid. Israels män drog sig tillbaka, 10 men Eleasar höll stånd och angrep filisteerna tills hans hand var så trött att den satt som klistrad vid svärdet. Herren gav en stor seger den dagen. Och folket vände om efter Eleasar, men bara för att plundra.
11 Efter honom kom Shamma, son till Age, en hararit. En gång hade filisteerna samlats i en skara vid en åker full med linsärter. Folket flydde för filisteerna, 12 men Shamma ställde sig mitt på åkern och försvarade den och slog filisteerna. Och Herren gav en stor seger.
13 (AN) En gång drog tre av de trettio främsta männen ner och kom vid skördetiden till David vid Adullams grotta, medan en skara filisteer hade slagit läger i Refaimdalen. 14 David befann sig då på borgen, medan en filisteisk utpost fanns i Betlehem. 15 David greps av längtan och sade: ”Tänk om någon kunde ge mig vatten från brunnen vid Betlehems stadsport!” 16 Då bröt sig de tre hjältarna igenom filisteernas läger och öste upp vatten ur brunnen vid Betlehems stadsport och tog det och bar det till David. Men han ville inte dricka det utan hällde ut det som ett drickoffer åt Herren. 17 Han sade: ”Herre, aldrig att jag skulle göra det där! Skulle jag dricka blodet av de män som gick ut med fara för sina liv?” Och han ville inte dricka det. Sådant gjorde de tre hjältarna.
18 Abishaj, bror till Joab, Serujas son, var den främste av tre andra.[e] Han svängde sitt spjut över trehundra slagna och hade ett aktat namn bland de tre. 19 Han var mer ansedd än någon annan av de tre och blev deras befälhavare. Men upp till de tre första nådde han inte.
20 (AO) Benaja,[f] son till Jojada från Kabseel, var en tapper man som gjorde många stordåd. Han slog de två arielerna[g] i Moab. Det var också han som en snövädersdag steg ner och dödade lejonet i brunnen. 21 Han dödade också en egyptier, en imponerande man. Egyptiern hade ett spjut i handen, men Benaja gick ner mot honom med sin stav och ryckte spjutet ur egyptierns hand och dödade honom med hans eget spjut. 22 (AP) Sådant gjorde Benaja, Jojadas son. Han hade ett aktat namn bland de tre hjältarna. 23 Han var mer ansedd än någon av de trettio, men upp till de tre första nådde han inte. David satte honom över sin livvakt.
24 (AQ) Till de trettio hörde:
Asael, Joabs bror,
Elhanan, Dodos son från Betlehem,
25 haroditen Shamma,
haroditen Elika,
26 (AR) peletiten Heles,
tekoaiten Ira, Ickeshs son,
27 anatotiten Abieser,
hushatiten Mebunnaj,
28 (AS) ahoaiten Salmon,
netofatiten Maharaj,
29 netofatiten Heleb, Baanas son,
Ittaj, Ribajs son, från Gibea
i benjaminiternas stam,
30 (AT) Benaja, en pirgatonit,
Hiddaj från Gaashs dalar,
31 arabatiten Abi-Albon,
barhumiten Asmavet,
32 shaalboniten Eljahba,
söner till Jashen,
Jonatan,
33 harariten Shamma,
arariten Ahiam, Sarars son,
34 (AU) Elifelet, son till Ahasbaj,
maakatitens son,
giloniten Eliam, Ahitofels son,
35 Hesro från Karmel,
arabiten Paaraj,
36 Jigal, Natans son, från Soba,
gaditen Bani,
37 ammoniten Selek,
beerotiten Naharaj,
väpnare åt Joab, Serujas son,
38 jeteriten Ira,
jeteriten Gareb,
39 (AV) hetiten Uria.
Tillsammans var de trettiosju.[h]
Bön och lovsång i nöden
57 (A) För körledaren, "Fördärva inte[a]". En sång av David när han hade flytt undan Saul och var i grottan[b].
2 (B) Förbarma dig, Gud,
förbarma dig över mig!
Till dig flyr min själ,
i dina vingars skugga
tar jag min tillflykt
tills faran är över.
3 (C) Jag ropar till Gud, den Högste,
till Gud, som fullbordar
sitt verk för mig.
4 (D) Han sänder sin hjälp från himlen
och frälser mig
när mina förföljare hånar mig.[c]
Sela
Gud sänder sin nåd
och sin sanning.
5 (E) Min själ är omgiven av lejon,
jag ligger bland människoätare
med tänder[d] som spjut och pilar
och tungor som skarpa svärd.
6 Visa din höghet över himlen, Gud,
och din härlighet över hela jorden!
7 (F) De lägger nät för mina fötter,
min själ är nerböjd.
De gräver en grop för mig,
men de faller själva däri.
Sela
8 (G) [e]Mitt hjärta är frimodigt, Gud,
mitt hjärta är frimodigt.[f]
Jag vill sjunga och spela.
9 (H) Vakna, min ära[g],
vakna, lyra och harpa!
Jag vill väcka morgonrodnaden.
10 (I) Jag vill tacka dig bland folken,
Herre,
lovsjunga dig bland folkslagen,
11 (J) för din nåd är stor
och når till himlen,
din sanning ända till skyarna.
12 Visa din höghet över himlen, Gud,
och din härlighet över hela jorden!
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation