Book of Common Prayer
Krossad av sjukdom och synd
1-2 Herre, du har låtit mig känna av din vrede.
3 Dina pilar har genomborrat mig. Dina slag krossar mig.
4-5 Min kropp är sjuk, eftersom du är ond på mig. Mina synder anklagar mig och har brutit ner min hälsa. De är en börda, som jag inte orkar bära.
6 Mina sår stinker och är fyllda med var.
7 Jag går böjd och plågas av smärta varje dag.
8 Mina njurar bränner, ja, hela min kropp är sjuk.
9 Jag är uttröttad, nedbruten och förtvivlad.
10 Herre, du vet vad jag längtar efter! Tänk att än en gång få hälsan tillbaka. Du hör varje suck.
11 Mitt hjärta slår oregelbundet, min styrka avtar och jag börjar bli blind.
12 Mina vänner håller sig borta från mig och är rädda för min sjukdom, ja, till och med min egen familj håller sig på avstånd.
13 Under tiden försöker mina fiender att döda mig. De tänker att ruinera mig och använder hela dagarna till att fundera ut hur det ska kunna ske.
14-15 Men jag lyssnar inte till deras hotelser. Jag håller tyst, för jag har inget att säga.
16 Jag väntar på dig, Herre. Svara mig!
17 Tillåt inte att mina fiender triumferar över mig, och att de gläder sig över min olycka!
18 Gång på gång är jag nära att falla, och jag plågas hela tiden av smärta.
19 Jag bekänner min synd. Jag sörjer över vad jag har gjort.
20 Mina fiender förföljer mig med all kraft och fortsätter att hata mig utan orsak.
21 De lönar gott med ont och angriper mig, därför att jag står för det som är rätt.
22 Lämna mig inte, Herre! Gå inte bort,
23 utan skynda dig att hjälpa mig, min Frälsare!
25 Jag har helt tappat modet. Ja, jag är totalt uppgiven. Håll mig vid liv genom ditt ord.
26 Jag berättade för dig om mina planer, och du svarade mig. Ge mig nu ditt råd!
27 Låt mig förstå vad det är du vill, så jag kan se dina under!
28 Jag gråter hämningslöst. Mitt hjärta är tungt av sorg. Säg något upp-muntrande till mig!
29-30 Bevara mig när jag är i fara. Hjälp mig att orubbligt följa dina lagar. Jag har ju beslutat mig för att göra det rätta.
31 Jag släpper inte tanken på dina befallningar. Herre, låt mig inte fördärva alltsammans!
32 Om du bara gör mig villig att lyda dig, kan jag bättre följa dina lagar.
33-34 Tala bara om för mig vad jag ska göra, så gör jag det. Så länge jag lever vill jag lyda dig av hela mitt hjärta.
35 Se till att jag går på rätta vägar, för jag vet verkligen hur underbara de är.
36 Ge mig kärlek till ditt ord och låt inte mitt habegär ta överhanden.
37 Vänd mig bort från det som är värdelöst och utan mening, och bevara mitt liv.
38 Säg mig än en gång att dina löften gäller mig, för jag litar på dig och tjänar dig.
39 Jag är så rädd att bli hånad för att jag lyder dina lagar, även om de är rätta och goda.
40 Jag längtar efter att lyda dem!När du håller vad du lovat, så får jag liv på nytt.
41-42 Ja, Herre, du älskar mig och har lovat att frälsa mig! Hjälp mig nu i din godhet och kärlek. Då kommer jag att kunna svara dem som hånar mig, för att jag litar på det du sagt.
43 Må jag aldrig glömma dina ord! Till dem sätter jag mitt hopp!
44-46 Därför ska jag fortsätta att alltid lyda dig. Det kommer att göra mig fri. Till och med för kungar kommer jag att tala om vad din lag säger utan att skämmas.
47 Vad jag älskar dina bud! Vad jag är glad över dina befallningar!
48 Jag sträcker mig efter dem och vill att de fyller mitt liv.
Job svarar Sofar
12 Job svarade:
Job ifrågasätter Guds handlande
14 Vad svag människan är, och hur kort är inte hennes liv, fyllt av bekymmer!
2 Hon blomstrar så vackert för ett ögonblick, sedan vissnar hon. Som skuggan från ett snabbt passerande moln försvinner hon.
3 Måste du vara så sträng mot svaga människovarelser och kräva räkenskap av dem?
4 Hur kan du begära renhet hos en som är född i orenhet?
5 Du har gett människan ett så kort liv, ett bestämt antal månader är allt du gett henne! Inte en stund längre, verkar det.
6 Kan du då inte låta henne få leva lite i fred? Vänd bort din blick från henne och unna henne lite ro, innan hon dör!
7 Det finns alltid hopp för ett träd. Om det blir nerhugget, skjuter det skott, och nya grenar växer upp.
8-9 Även om dess rot har varit länge i jorden och dess stubbe tynat bort, kan det spira och knoppas igen som en ny planta, bara det får vatten.
10 Men när en människa dör och begravs, vart tar hon då vägen?
11-12 Som vattnet dunstar bort från en sjö, och som en flod torkar ut, så lägger sig en människa ner för att dö och reser sig inte förrän himlarna inte längre finns till. Hon väcks inte upp ur sin sömn.
13 Om du ändå ville gömma mig i döden och glömma bort mig tills din vrede har gått över. Men jag önskar att du någon gång skulle komma ihåg mig igen!
14 Om en människa dör, kan hon då få liv igen? Den frågan ger mig hopp, så att jag i all min ångest kan vänta mig något nytt av döden!
15 Då skulle du kalla på mig och jag skulle komma. Du skulle längta efter din skapelse.
16 Då kommer du att räkna mina dagar, men inte mina synder.
17 Mina överträdelser kommer att samlas ihop, och du kommer att gömma dem för alltid.
18-19 Bergen vittrar sönder och försvinner. Vattnet mal stenen till sand. Vattenströmmarna sköljer bort den goda jorden. På samma sätt är det med människan, allt hennes hopp utplånas.
20-21 Du slår ner henne för alltid, och hon försvinner från scenen. Hon åldras och sedan skickar du bort henne. Hon får aldrig veta om hennes söner blir hedrade som stora män eller om de blir föraktade och möter besvikelser.
22 Bara sorg och smärta väntar henne.
18 På morgonen blev det stor uppståndelse i fängelset. Vad hade hänt med Petrus?
19 När Herodes skickade efter honom och inte fick tag i honom, arresterade han de sexton vakterna och höll krigsrätt och lät sedan avrätta dem. Därefter lämnade Herodes staden för att bo i Caesarea en tid.
Herodes död
20 Medan han var i Caesarea kom en delegation från Tyros och Sidon och ville träffa honom. Det rådde ett mycket spänt förhållande mellan Herodes och dessa båda städer, men delegaterna blev vänner med den kunglige sekreteraren som hette Blastos, och de bad nu om fred. Deras städer var nämligen ekonomiskt beroende av handel med Herodes land.
21 De fick audiens hos Herodes. När dagen för mötet kom tog han på sig den kungliga manteln, satte sig på sin tron och talade till dem.
22 När han hade slutat tala, hyllade folket honom och ropade: Det är en Gud som talar och inte en människa!
23 I samma ögonblick slog en Herrens ängel Herodes med en sjukdom, som gjorde att han fylldes av maskar och dog. Det skedde därför att han tog emot människors tillbedjan i stället för att ge äran åt Gud.
24 Men Guds goda nyheter spred sig snabbt, och många människor kom till tro.
25 Barnabas och Saul besökte nu Jerusalem, och så snart de hade avslutat sitt uppdrag där återvände de till Antiochia och tog Johannes Markus med sig.
47 Var och en som har Gud till far lyssnar med glädje till Guds ord. Eftersom ni inte gör det bevisar det att ni inte är hans barn.
Jesus berättar att han alltid funnits till
48 Du din samarier! Utböling! Djävul! ropade de judiska ledarna ilsket. Har vi inte hela tiden sagt att du är besatt av en ond ande?
49 Nej, sa Jesus, jag har ingen ond ande i mig. För jag ärar min Far. Men ni vanärar mig.
50 Det är inte jag som vill upphöja mig själv, utan Gud vill det, och han kommer att döma dem som inte accepterar mig.
51 Jag säger er med det största allvar: Ingen som lyder mig ska någonsin dö!
52 Då sa judarnas ledare: Nu vet vi att du är besatt av en ond ande. Till och med Abraham och profeterna dog, och ändå säger du att om man lyder dig så ska man inte dö.
53 Du menar alltså att du är större än fader Abraham? Och större än profeterna som också dog? Vem tror du att du är egentligen?
54 Då sa Jesus till dem: Om jag bara berömmer mig själv, så skulle det inte räknas. Men det är min Far, samme Far som ni gör anspråk på som er Gud som berömmer och ärar mig.
55 Men ni känner honom ens inte. Jag gör det däremot. Om jag sa något annat så skulle jag vara en lika stor lögnare som ni är. Men det är sant att jag känner honom och lyder honom helt och fullt.
56 Er far Abraham såg förväntansfullt fram emot att jag skulle komma. Han visste det, och nu gläder han sig.
57 De judiska ledarna sa: Du är inte ens femtio år, och du har sett Abraham?
58 Jesus svarade: Sanningen är att jag fanns till innan Abraham ens var född!
59 Då plockade de upp stenar för att döda honom, men Jesus kom undan och lämnade templet.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®