Book of Common Prayer
Sätt mig på prov, Herre
26 Avvisa alla anklagelser mot mig, Herre, för jag har försökt att hålla dina bud och har litat på dig utan att vackla!
2 Sätt mig på prov, Herre, och se efter att det verkligen förhåller sig så! Pröva också mina motiv och egenskaper,
3 för jag har haft din kärlek och din sanning som förebilder!
4 Jag undviker människor som bedrar andra och som lever ett dubbelliv. De är falska och hycklande.
5 Jag avskyr syndarnas sammankomster och vägrar att gå dit.
6 Jag tvättar mina händer för att bevisa att jag är oskyldig och kommer så inför ditt altare.
7 Där sjunger jag en sång i tacksamhet över dina under.
8 Herre, jag älskar ditt hus, detta vackra tempel som är fyllt av din makt och härlighet.
9-10 Behandla mig inte som en vanlig syndare eller mördare som smider onda planer mot de oskyldiga och kräver mutor!
11 Nej, jag är inte en sådan människa, Herre. Jag strävar att göra det rätta. Rädda mig och var barmhärtig!
12 Öppet och frimodigt prisar jag dig, Herre, för du ser till att jag inte snavar eller faller.
Herre, tig inte!
28 Jag ber dig om hjälp, Herre, för du är min trygghets klippa. Om du vägrar att svara mig, så kan jag lika gärna ge upp och dö.
2 Herre, jag lyfter mina händer mot himlen och ropar till dig om hjälp. Lyssna, Herre!
3 Straffa mig inte tillsammans med alla de ogudaktiga, som talar så vänligt till sina grannar, medan de i själva verket tänker att döda dem.
4 Ge dem det straff de förtjänar! Låt deras ondska komma över dem själva!
5 De bryr sig inte det minsta om Gud. Vad han har gjort och skapat tycks inte angå dem. Därför kommer Gud att slå dem till marken som man river gamla hus som aldrig mer ska byggas upp.
6 Prisa Herren, för han har lyssnat till mitt rop på hjälp!
7 Han har gett mig ny kraft, och han skyddar mig för varje fara. Jag litade på honom och han hjälpte mig. Glädjen bubblar nu i mitt hjärta, och jag brister ut i lovsånger till honom.
8 Herren skyddar sitt folk och ger seger åt sin smorde kung.
9 Försvara ditt folk, Herre! Försvara och välsigna dem som är dina! Led dem som en herde, och bär dem i dina armar för evigt!
Att känna Gud är livet
1-2 Djupt i de gudlösa människornas hjärtan ligger synden på lur och uppmanar dem ständigt att handla ogudaktigt. De har ingen gudsfruktan som kan hindra dem.
3 De inbillar sig att de kan dölja allt ont de gör och inte bli straffade.
4 Men allt de säger är lögn och bedrägeri. De gör inte längre sådant som är rätt och riktigt.
5 Ända tills de somnar smider de onda planer. De har medvetet bestämt sig för att göra det som är ont och ingen kan rubba dem.
6 Herre, din kärlek är utan gräns, precis som himlen. Din trofasthet sträcker sig bortom molnen.
7 Din rättvisa är lika orubblig som väldiga berg. Dina beslut är lika fyllda av vishet som havet med vatten. Både människor och djur är i din hand.
8 Vad dyrbar din eviga kärlek är, Gud! Alla människor får skydd under dina vingars skugga.
9 Du matar alla med välsignelser från ditt eget bord och låter dem dricka ur dina glädjekällor.
10 Du är livets källa. Vårt ljus kommer från ditt ljus.
11 Ge oss din kärlek. Den sviker aldrig dem som känner dig! Upphör aldrig med att göra gott mot dem som längtar efter att göra din vilja.
12 Låt inte dessa stolta män få trampa på mig. Och låt inte dessa ogudaktiga människor få knuffa undan mig med sina händer.
13 Titta! De har störtat till marken. De har knuffats omkull och kommer aldrig mer att resa sig.
Nu hoppas jag på dig, Herre!
1-2 Jag sa för mig själv: Jag ska sluta att klaga! Jag ska hålla tyst, särskilt när de ogudaktiga finns runt omkring mig!
3 Men det hjälpte inte. När jag stod där tyst, vällde oron fram inom mig, och den blev bara större och större.
4 Ju mer jag grubblade, desto mer brännande blev elden inom mig. Till slut kunde jag inte längre tiga, utan jag ropade till Gud:
5 Herre, hjälp mig att inse hur kort min tid på jorden är! Låt mig förstå att jag bara är här ett ögonblick.
6-7 Snabbt som en skugga försvinner livet ifrån mig. Hela min livstid är bara som ett ögonblick för dig.Du stolta människa, lika plötsligt som skuggan försvinner du! Hur stark du än är, är du bara som en vindfläkt som drar förbi. Du släpar och sliter och samlar på dig rikedomar som ändå någon annan får slösa bort.
8 Därför, Herre, står mitt enda hopp till dig.
9 Befria mig från mina synder, för annars kommer till och med dårarna att skratta åt mig!
10 Herre, nu ska jag hålla tyst. Jag tänker inte öppna munnen och inte heller klaga det minsta, för mitt straff kommer från dig.
11 Herre, plåga mig inte längre, för om du fortsätter dör jag under dina slag.
12 När du straffar en människa gör du slut på allt som är henne kärt. Det faller sönder som ett tyg som äts upp av mal. Ja, människan är sannerligen inte mer än en vindpust!
13 Hör min bön, Herre, lyssna när jag ropar! Slå dig inte till ro och glöm inte mina tårar. Jag är en gäst och en främling här på jorden, precis som mina förfäder.
14 Straffa mig inte längre, Herre! Låt mig än en gång få nya krafter innan jag dör!
Job svarar Sofar
12 Job svarade:
3 Men jag längtar efter att få tala direkt till den Allsmäktige! Jag skulle vilja få mitt fall prövat av Gud själv.
4 Ni misstolkar nämligen hela den här situationen. Ni svärtar bara ner mig med era lögner. Ni är värdelösa som läkare
5 och gör bäst i att hålla tyst! Det skulle vara det klokaste ni kunde göra.
6 Lyssna till mig nu, och försök förstå varför jag tror som jag gör.
7 Måste ni försvara Gud, när han aldrig har sagt det ni lägger i hans mun?
8 Vill Gud verkligen ha er hjälp, när ni bara förvanskar sanningen?
9 Var försiktiga, så att han inte synar er! Tro inte att ni kan lura Gud lika lätt som människor!
10 Nej, ni kommer att få problem om ni är partiska.
11 Blir ni inte förskräckta av hans makt? Hur kan ni göra som ni gör?
12 Era stora ord faller platt till marken. Ert försvar av Gud är bräckligt som en lerkruka!
13 Var nu tysta och låt mig tala till punkt. Jag är villig att ta konsekvenserna.
14 Varför är jag beredd att riskera livet för att få säga vad jag verkligen tänker?
15 Gud kan döda mig för det jag säger. Ändå vill jag försvara min sak inför honom.
16 Det ska bli min räddning, för den ogudaktige vågar inte komma inför hans ansikte.
17 Lyssna nu noga till mina ord!
21 Dra bort din hand ifrån mig och sluta att plåga mig.
22 Säg sedan åt mig att komma, och jag ska genast vara beredd! Eller låt mig tala till dig, så att du kan svara mig.
23 Tala om för mig vad jag har gjort för fel! Hjälp mig! Uppenbara min synd för mig!
24 Varför vänder du dig bort från mig? Varför betraktar du mig som din fiende?
25 Förebrår du ett löv, som blåser bort i vinden? Jagar du efter torrt gräs?
26 Du skriver upp bittra anklagelser mot mig och låter mig få igen för min ungdoms synder.
27-28 Du låser mina fötter i bojor och spårar mig var jag än går genom att märka mina fotsulor. Jag är som ett ruttet träd och som en maläten rock.
En ängel befriar Petrus ur fängelset
12 Vid denna tid satte kung Herodes igång med en svår förföljelse av de troende,
2 och aposteln Jakob, Johannes bror, halshögg han.
3 När Herodes såg att detta föll i god jord hos de judiska ledarna, arresterade han Petrus under påskhögtiden.
4 Man fängslade honom och lät en vaktstyrka på inte mindre än sexton soldater bevaka honom. Herodes hade tänkt överlämna Petrus till judarna för att döma honom efter påsken,
5 men församlingen bad ivrigt att Gud skulle beskydda honom.
6 Kvällen innan han skulle ställas inför rätta sov han fastkedjad mellan två soldater, medan andra stod vakt utanför fängelseportarna.
7 Plötsligt fylldes cellen av ljus, och en Herrens ängel stod bredvid Petrus. Ängeln väckte honom och sa: Skynda dig! Res dig upp! Och kedjorna föll från hans handleder.
8 Sedan sa ängeln till honom: Ta ditt bälte och dina skor på dig, och svep manteln omkring dig och följ mig.
9 Petrus lydde och gick ut ur cellen och följde efter ängeln, men hela tiden trodde han att det var en dröm eller en syn och inte något som hände i verkligheten.
10 De passerade den första och den andra vaktposten och kom så till järnporten mot gatan, och porten öppnade sig för dem! Det var bara att gå ut, och de promenerade så ett stycke tillsammans ner för gatan. Sedan lämnade ängeln honom plötsligt.
11 Petrus fattade till slut vad som hade hänt. Det är verkligen sant! sa han för sig själv. Herren har sänt sin ängel och räddat mig från Herodes och från vad judarna hade tänkt göra med mig.
12 Han gick därefter till Marias hem, där många var samlade till bön. Det var hos den Maria, som var mor till Johannes Markus.
13 Han bultade på porten, och en flicka som hette Rhode kom för att öppna.
14 När hon kände igen Petrus röst, blev hon så överlycklig att hon sprang tillbaka in i huset och berättade för alla att Petrus stod utanför på gatan.
15 Men de trodde henne inte. Du är galen, ropade de. När hon stod på sig sa de: Det kanske är hans ängel. De kan ha dödat honom.
16 Under tiden fortsatte Petrus att bulta, och när de till slut kom och öppnade porten, blev de utom sig av häpnad.
17 Han bad dem då vara tysta och berättade för dem vad som hade hänt, och hur Herren hade fört honom ut ur fängelset. Berätta för Jakob och de andra vad som hänt, sa han. Sedan lämnade han dem för att sätta sig i säkerhet.
33 Men vi härstammar från Abraham, sa de, och har aldrig varit slavar åt någon människa på jorden. Vad menar du med 'göra er fria'?
34 Jesus svarade: Ni är slavar under synden varenda en av er.
35 Och slavar har inga rättigheter, men Sonen har alla rättigheter som finns.
36 Om därför Sonen gör er fria, så är ni verkligen fria.
37 Jag vet naturligtvis att ni härstammar från Abraham. Och ändå försöker en del av er döda mig därför att mitt budskap inte finner någon plats i era hjärtan.
38 Jag talar om för er vad jag har sett när jag var hos min Far, på samma sätt som ni följer er fars råd.
39 Vår far är Abraham, förklarade de.Nej, svarade Jesus, för om det är så, så skulle ni följa hans goda föredöme.
40 Men i stället försöker ni döda mig därför att jag har sagt er sanningen som jag har hört från Gud. Abraham skulle inte göra så.
41 Nej, ni lyder er verklige far när ni handlar på det sättet.De svarade: Vi är inte födda utom äktenskapet. Vår verklige far är Gud själv.
42 Jesus sa till dem: Om det var på det sättet så skulle ni älska mig för jag har kommit till er från Gud. Jag är inte här av mig själv, utan därför att han har sänt mig.
43 Varför kan ni inte förstå vad jag säger? Jo, därför att ni hindras att göra det.
44 Ni är nämligen barn till djävulen, och ni älskar att göra allt det onda som han gör. Han var en mördare från början och hatar sanningen. Det finns inte ett dyft sanning i honom. När han ljuger är det fullständigt naturligt för han är lögnens far.
45 Och när jag säger er sanningen är det därför helt naturligt att ni inte tror mig.
46 Vem av er kan anklaga mig för en enda synd? Ingen! Och när jag säger er sanningen varför tror ni mig inte?
47 Var och en som har Gud till far lyssnar med glädje till Guds ord. Eftersom ni inte gör det bevisar det att ni inte är hans barn.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®