Book of Common Prayer
Lova Herren och lyssna till vad han sagt
95 Kom, låt oss sjunga högt till Herrens ära! Stäm upp en glädjefull lovsång till vår mäktige räddare!
2 Kom till honom fyllda av tacksamhet! Låt oss sjunga lovsånger till honom,
3 för Herren är den störste bland alla gudar.
4 De djupaste dalar och de högsta berg, håller han i sin hand. Allt är hans.
5 Han skapade havet och hans händer har format landet. De är också hans.
6 Kom, knäböj inför Herren, vår skapare,
7 för han är vår Gud! Vi är hans får och han är vår herde. O, att du idag bara ville lyssna till honom när han kallar på dig, och komma till honom!
8 Förhärda inte era hjärtan, som Israel gjorde i öknen vid Meriba och Massa.
9 Där tvivlade era förfäder på Gud, fast de hade sett så många av hans under. De prövade hans tålamod hårt.
10 I fyrtio år såg jag på dem med avsmak, säger Herren Gud. De var ett folk vars hjärtan och tankar var långt borta ifrån mig. De vägrade att följa mina lagar.
11 Därför svor jag i min vrede att de aldrig skulle få komma in i det utlovade landet, till den viloplats som jag hade förberett åt dem.
Övergiven, men inte besegrad
1-2 Herre, jag söker skydd hos dig. Låt aldrig mina fiender besegra mig! Befria mig, för du är Gud och gör alltid det som är rätt.
3 Skynda dig att svara när jag ropar till dig! Böj dig djupt ner och hör den bön som jag viskar fram! Låt mig vara säker som i en borg på ett högt berg, räddad undan mina fiender.
4 Ja, du är mitt skydd och min borg. Led mig ut ur denna fara för ditt namns skull!
5 Dra mig ur fällorna som mina fiender i hemlighet har gillrat åt mig. Du är min enda tillflykt.
6-7 I dina händer överlämnar jag min ande för du har räddat mig, Gud, och du håller dina löften. Jag tillber bara dig och jag hatar alla som tillber avgudar.
8 Jag jublar av glädje för jag vet att du älskar mig. Du vet om mina svårigheter och ser min själ som är i nöd.
9 Du har hindrat mina fiender från att gripa mig. Nu är jag fri, och jag kan gå dit jag vill.
10-11 Herre, förbarma dig över mig i mina svårigheter! Mina ögon är röda av gråt. Min hälsa har brutits ner, och jag håller på att tyna bort av plågor. Under sorger och bekymmer rinner mitt liv iväg. Mina synder har sugit musten ur mig och mina leder är förlamade.
12 Alla mina fiender föraktar mig, och mina grannar och vänner gör det ännu mer. De är rädda för att möta mig och vänder bort blicken när jag går förbi dem.
13 Jag är lika bortglömd som en död man, ja, jag är som en sprucken kruka som kastas bort.
14 Jag märker vad de säger bakom min rygg. De vill skrämma mig och de går tillsammans för att röja mig ur vägen.
15-16 Men jag litar på dig, Herre! Jag håller fast vid att endast du är min Gud. Mitt liv ligger i dina händer hur än framtiden blir för mig.
17 Låt din nåd lysa över din tjänare! Rädda mig, för du är så god!
18 Skäm inte ut mig, Herre, genom att inte svara när jag ropar till dig om hjälp. Låt i stället de ogudaktiga människorna få skämmas över det som de litar på! Låt dem ligga stilla i sina gravar,
19 där deras lögnaktiga läppar till sist har tystnat, dessa fräcka människor, som har anklagat oskyldiga människor för att göra vad som är ont.
20 Vilken godhet du visar dem som öppet ärar dig. Den vilar över dem som litar på dig och fruktar dig.
21 Göm och skydda dina kära med din närvaro. Låt dem vara trygga i dina händer, trygga för människor som svurit sig samman mot dem.
22 Välsignad vare Herren, för han visade mig sin eviga kärlek när jag befann mig i en belägrad stad. Där fick jag erfara hans underbara kärlek.
23 Förskräckt tänkte jag att Herren redan hade övergett mig. Men du hörde när jag ropade till dig om hjälp.
24 Älska Herren, alla ni som tjänar honom. Alla dem som håller sig till honom beskyddar han, men alla som vänder sig bort från honom straffar han strängt.
25 Därför, var inte rädda, ni alla som litar på Herren.
Falska anklagelser
35 Herre, bekämpa dem som bekämpar mig! Förklara krig mot dem som anfaller mig!
2 Sätt på dig rustningen och grip tag i din sköld.
3 Lyft spjutet till mitt försvar och ställ dig i vägen för mina förföljare! Säg till mig: Jag är din räddning!
4 Förolämpa alla som försöker att döda mig! Slå dem tillbaka, och gör dem förvirrade!
5 Låt dem blåsa bort som löv för vinden, när Herrens ängel jagar bort dem.
6 Gör deras väg mörk och slipprig, när Herrens ängel förföljer dem!
7 Fastän jag inte hade gjort något ont, lade de ut en fälla för mig och grävde en fallgrop på min väg.
8 Låt dem drabbas av undergång utan att de vet om det. De ska fastna i sina egna fällor och dö.
9 Men jag ska jubla och glädja mig i Herren när han griper in och räddar mig.
10 Ur djupet av mitt inre stiger lovsången upp till honom. Finns det någon som han i himlen eller på jorden? Vem kan som Herren skydda den svage och hjälplöse? Och vem skyddar den fattige och den som lider nöd från dem som vill beröva dem det lilla de har?
11 Dessa falska människor vittnar emot mig. De anklagar mig för sådant som jag inte ens har hört talas om.
12 Jag försöker att behandla dem väl, men vad tjänar det till. Se hur illa de gör mig! Jag är förtvivlad!
13 När de var sjuka, klagade jag inför Herren och jag klädde mig i sorgkläder. Jag bad att han skulle göra dem friska. Jag vägrade till och med att äta. Jag bad allvarligt för dem, men Gud svarade mig inte.
14 Jag sörjde, som om det varit min mor eller en vän eller min bror som varit sjuk och nära döden.
15 Men nu när jag själv har hamnat i svårigheter, då är de skadeglada. När de träffas, pratar de och skvallrar om mig. Och jag känner inte ens allesammans,
16 för de har slagit sig ihop med en massa främlingar som gör allt för att skada och förbanna mig.
17 Herre, hur länge ska du stå där overksam och se på? Gör något och rädda mig! Jag har bara ett liv, och dessa uppretade lejon är ute efter att ta det!
18 Rädda mig, så ska jag tacka dig inför hela ditt folk, ja, inför alla ska jag lova dig!
19 Låt inte dem som slåss mot mig segra utan orsak! Låt dem inte glädjas över mitt fall, utan låt dem dö!
20 Det som de säger leder inte till fred. Nej, de tänker bara på att kunna anklaga vanliga hederliga människor.
21 De beskyller mig för att ha handlat fel! De skriker: Vi har nog sett vad du har gjort.
22 Herre, du har också sett det. Tig inte! Överge mig inte nu!
23 Grip in, Herre, min Gud och försvara mig!
24 Eftersom du är en rättvis domare ska du förklara mig icke skyldig.
25 Låt inte mina fiender få glädja sig över mig i mina svårigheter. Låt dem inte få säga till varandra: Nu är vi av med honom, det blev som vi ville.
26 Låt dem skämmas! Låt dem som trotsar mig och som gläder sig över mina olyckor, själva drabbas av olyckor som tar ifrån dem allt vad de äger och har! Avslöja dem!
27 Men låt alla dem som önskar mig framgång få jubla av glädje och säga: Stor är Herren, som vill att alla som tjänar honom ska leva i frid!
28 Då ska jag berätta för alla om hur stor och hur god du är. Ja, jag ska prisa dig dagen lång.
Var och en ska dömas för sin egen synd
18 Sedan kom Herrens budskap till mig igen:
2 Varför använder folk det här ordspråket om Israels land: 'Barnen straffas för föräldrarnas synder'?
3 Så sant jag lever, säger Herren Gud, ska ni inte längre använda det ordspråket i Israel,
4 för det är jag som ska döma alla, både föräldrar och barn. Min regel är att var och en ska dö för sin egen synd.
25 Ändå säger ni: 'Herren är inte rättvis!' Lyssna nu, ni Israels folk! Är det jag som är orättvis eller är det ni?
26 När en rättfärdig människa upphör att vara rättfärdig och i stället börjar synda och dör i sin synd, så är det på grund av det onda hon har gjort.
27 Och om en ogudaktig människa vänder om från sin ondska och lyder lagen och gör det som är rätt, så blir hon räddad.
28 Därför att hon har tänkt över situationen och bestämt sig för att vända om från sina synder och leva ett gudfruktigt liv ska hon verkligen få leva.
29 Och ändå fortsätter ni, Israels folk, att säga: 'Herren är orättvis!' Men det är ni som är orättvisa och inte jag.
30 Jag kommer att döma var och en av er i Israel och straffa eller belöna var och en efter hans gärningar.
31 Vänd därför om från era synder medan det ännu är tid. Kasta dem bakom er och ta emot ett nytt hjärta och en ny ande. Varför ska ni dö, ni Israels folk?
32 Jag vill inte se er dö, säger Herren Gud. Vänd om, vänd om, så ska ni få leva!
Var glada och positiva
4 Kära kristna bröder, jag älskar er och längtar efter att få träffa er, för ni är min glädje och belöningen för allt mitt arbete. Mina älskade vänner, fortsätt att vara trogna Herren.
2 Så vill jag be Euodia och Syntyche om en sak. Försök nu att med Herrens hjälp sluta upp att gräla med varandra. Bli vänner igen!
3 Och jag ber dig, min käre medarbetare, att hjälpa dessa kvinnor, för de har arbetat sida vid sida med mig och förkunnat de goda nyheterna för andra. De har också arbetat tillsammans med Clemens och mina övriga medarbetare som har sina namn skrivna i livets bok.
4 Var alltid fyllda av glädje i Herren! Jag säger det om igen: Var glada!
5 Låt alla se att ni är osjälviska och omtänksamma i allt ni gör! Kom ihåg att Herren kommer snart!
6 Oroa er inte för någonting, utan be till Gud om allt. Tala om för honom vad ni behöver, och glöm inte att tacka honom.
7 Då kommer Guds frid, som är långt underbarare än vad vi kan förstå, att ge era tankar och ert sinne ro och skydd genom tron på Jesus Kristus.
8 Låt mig säga en sak till innan jag slutar detta brev. Inrikta era tankar på det som är sant, gott och rätt. Tänk på det som är rent och värt att älska, och se på det fina och goda hos andra människor. Tänk på allt som ärar Gud och var glad över det.
9 Fortsätt att i praktisk handling omsätta allt vad ni har lärt av mig och sett mig göra. Då ska fridens Gud vara med er.
9 Min bön gäller inte världen, utan dessa människor som du har gett mig därför att de tillhör dig.
10 Och allesammans tillhör dig, eftersom de är mina, för du har gett dem tillbaka till mig tillsammans med allt annat som är ditt. De kommer att visa världen vem jag är.
11 Nu lämnar jag världen och kommer till dig, men de blir kvar. Helige Far, bevara dem, alla dessa som du har gett mig, så att de blir förenade på samma sätt som vi är.
12 Så länge som jag varit hos dem har jag bevarat alla dem du gav mig i din gemenskap. Jag har skyddat dem, så att ingen av dem har gått förlorad, utom fördärvets son, precis som Skriften har förutsagt.
13 Och nu återvänder jag till dig. Medan jag varit hos dem har jag gett dem ditt ord, för att de skulle bli fyllda av min glädje.
14 Jag har gett dem ditt ord. Och världen hatar dem, därför att de inte passar in i den, liksom inte heller jag gör det.
15 Jag ber inte att du ska ta bort dem från världen, utan att i stället tryggt bevara dem från Satans makt.
16 De tillhör inte denna världen mer än vad jag gör.
17 Bevara dem rena och heliga och undervisa dem i sanningens ord.
18 Som du sände mig i världen, så sänder jag dem i världen.
19 Och jag ger mitt liv för dem så att också deras liv tillhör dig.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®