Book of Common Prayer
Länge leve fredskungen
72 Gud, hjälp kungen att i ditt ställe döma med rättvisa. Låt din rättfärdighet också bli hans.
2 Hjälp honom att regera opartiskt över ditt folk, och ge de rättslösa sin rätt.
3 När han regerar ska fred och välstånd råda i landet.
4 Han ska försvara de fattiga och behövande och krossa deras förtryckare.
5 Han ska regera så länge jorden består, och så länge som människan finns.
6 Hans sätt att styra landet ska vara som ett uppfriskande vårregn, som med sina skurar vattnar jorden!
7 Godhet och rättvisa ska blomstra under hans regering och fred och välstånd ska råda till tidens slut.
8 Hans välde ska sträcka sig från hav till hav, från floden Eufrat till jordens ändar.
9 Folken som bor i öknen ska böja sig för honom och hans fiender ska kasta sig ner med ansiktet mot marken.
10 Kungarna runt Medelhavet, de som kommer från Tarsis och öarna, och kungarna från Arabien och Etiopien, ska alla komma med sina gåvor.
11 Ja, kungar ska komma från alla håll och alla ska de buga sig för honom! Ja, alla folk ska tjäna honom!
12 Han tar hand om hjälplösa och fattiga när de ropar till honom.
13 Han känner medlidande med svaga och behövande, och bevarar dem från en säker död.
14 Han räddar dem undan våld och förtryck, för deras liv är dyrbara för honom.
15 Länge leve kungen! Han ska få guld från Arabien, och man ska alltid be för honom. Hans folk ska alltid välsigna honom.
16 Låt det bli rika skördar i hela landet. Låt skördarna på bergssluttningarna bli lika frodiga som Libanons skogar. Låt våra städer bli lika fyllda av människor som ängarna är fyllda med gräs.
17 Kungens namn ska man aldrig glömma. Så länge solen finns till ska människor tala om honom, och alla ska bli välsignade av honom, ja, alla folk kommer att prisa honom.
18 Välsignad vare Herren Gud, Israels Gud, han som själv gör allt detta underbara!
19 Välsignat vare hans namn i evighet! Hela jorden ska fyllas av hans härlighet! Amen, ja, amen!
20 (Här slutar bönerna av David, Isais son.)
73 Herre, min Skapare, du har gett mig livet. Ge mig nu insikt så att jag förstår dina lagar!
74 Alla som bekänner och litar på dig ska välkomna mig, eftersom jag också litar på ditt ord.
75-77 Herre, jag vet att dina beslut är rätta och att ditt straff bara gjorde mig gott. Trösta mig nu med din nåd, precis som du har lovat. Förbarma dig och hjälp mig, så att jag får leva. Din lag är ju min stora glädje.
78 Låt dessa oförskämda människor få skämmas, för de har varit orättvisa mot mig med alla sina lögner. Jag däremot vill tänka på dina befallningar.
79 Låt alla andra som ärar och litar på dig komma till mig för att samtala om dina lagar!
80 Hjälp mig att helt och fullt lyda alla dina bud. Då behöver jag aldrig skämmas över mig själv.
81 Jag längtar efter din frälsning, och jag väntar på den hjälp som du har lovat mig.
82 Otåligt längtar jag efter att få se hur dina löften infrias. Och jag frågar: När ska du trösta mig och hjälpa mig?
83 Jag känner mig gammal och utsliten och till ingen nytta. Men fortfarande klamrar jag mig fast vid dina lagar och lyder dem.
84 Hur länge måste jag vänta innan du straffar dem som förföljer mig?
85-86 Dessa fräcka och oförskämda människor, som är likgiltiga inför din sanning och dina lagar. De har grävt gropar för att jag ska falla i dem. De förföljer mig med sina lögner. Hjälp mig, för du älskar bara sanningen!
87 De hade så när tagit livet av mig, och ändå vägrade jag att ge upp och bryta mot dina bud.
88 Visa nåd mot mig och låt mig få leva, så att jag kan fortsätta att lyda dig!
89 Ditt ord, Herre, står fast i himlen för evigt.
90-91 Din trofasthet består från generation till generation, precis som jorden som du har skapat. Allt består ännu i dag, och tjänar dina syften.
92 Jag skulle ha dött för längesedan i mitt elände, om inte dina lagar hade varit min största glädje.
93 Jag tänker aldrig lägga dem åt sidan, för du har använt dem till att ge mig min glädje och min hälsa tillbaka.
94 Jag tillhör dig! Fräls mig, för jag har försökt leva efter dina befallningar.
95 Även om besinningslösa människor gömmer sig längs vägen för att döda mig, ska jag i stillhet tänka på dina löften.
96 Allt har sin begränsning, men för ditt ord finns inga gränser.
Gud prövar Abraham
22 En tid senare prövade Gud Abrahams tro och lydnad. Abraham! ropade Gud.Ja, Herre, svarade han.
2 Tag med dig din ende son, Isak, som du älskar så mycket, och gå till Moria land och offra honom där som ett brännoffer på det berg som jag ska visa dig!
3 Följande morgon steg Abraham upp tidigt, högg ved till elden på altaret, sadlade sin åsna, tog med sig sonen Isak och två unga tjänare och började gå mot den plats som Gud hade sagt till honom.
4 På resans tredje dag såg Abraham målet på avstånd.
5 Stanna här med åsnan, sa Abraham till de unga männen, så ska jag och pojken gå vidare och tillbe, och sedan kommer vi tillbaka.
6 Abraham lade veden till brännoffret på Isaks axlar, medan han själv bar kniven och flintan för att få eld. Tillsammans fortsatte de vidare.
7 Far, frågade Isak, vi har ved och vi har flinta att göra upp eld med, men var är lammet till offret?
8 Gud ska ordna det, min son, svarade Abraham, medan de gick vidare.
9 När de kom fram till platsen som Gud hade visat Abraham byggde han ett altare, och på det lade han i ordning veden till elden. Sedan band han Isak och lade honom på altaret över veden.
10 Så höjde Abraham kniven för att döda sin son och offra honom.
11 I det ögonblicket ropade Guds ängel från himlen: Abraham! Abraham!Ja, Herre! svarade han.
12 Lägg bort kniven! Skada inte pojken på något sätt, för jag vet att Gud betyder mest i ditt liv. Du har inte undanhållit något från mig, inte ens din älskade son.
13 Då lade Abraham märke till en bagge, som hade fastnat med hornen i en buske. Han tog baggen och offrade den som ett brännoffer på altaret i stället för sin son.
14 Abraham kallade platsen 'Herren utser
15 Sedan kallade Guds ängel än en gång på Abraham från himlen.
16 Jag, Herren, har svurit vid mig själv att eftersom du har varit lydig och inte ens undanhållit din älskade son från mig,
17 ska jag välsigna dig med så rikliga välsignelser att du inte kan räkna dem, och jag ska mångdubbla dina efterkommande till tusentals miljoner, lika omöjliga att räkna som stjärnorna ovanför dig på himlen och som sanden på havsstranden. Dina efterkommande kommer att besegra sina fiender
18 och bli en välsignelse för alla folk, och detta ska ske därför att du har varit lydig mot mig.
23 Moses föräldrar trodde på Gud. När de såg att Gud hade gett dem ett ovanligt vackert barn, litade de på att Gud skulle rädda honom från den död som kung Farao gett befallning om, och de gömde honom under tre månader och lät sig inte skrämmas.
24-25 Mose trodde på Gud och när han blivit vuxen tackade han nej till att bli behandlad som kungens dotterson. I stället för att njuta av syndens kortvariga nöjen, valde han att dela den förföljelse som drabbade Guds folk.
26 Precis som Kristus för ett tag avstod från Guds härlighet och valde att lida för att befria oss, föredrog Mose att befria sitt folk före att äga alla Egyptens skatter. Han såg fram emot den stora lön som han visste att Gud skulle ge honom.
27 Mose trodde på Gud också när han lämnade Egyptens land, och var inte rädd för Faraos vrede. Mose gav aldrig upp eftersom han såg att Gud var med honom.
28 Påskfirandet är också ett resultat av hans tro. Han var övertygad om att Gud skulle kunna rädda sitt folk och befallde dem därför att slakta ett lamm och att stryka blodet på dörrposterna till sina hus för att dödsängeln inte skulle gå in i deras hem och döda den äldste sonen som han gjorde i de egyptiska hemmen.
29 Israels folk trodde på Gud och gick rakt igenom Röda havet, som om det varit torr mark. Men när egyptierna som förföljde dem försökte göra samma sak, drunknade de allesammans.
30 Israels folk trodde på Gud också när Jerikos murar föll, sedan de hade vandrat runt dem i sju dagar som Gud hade befallt.
31 Den prostituerade flickan Rahav trodde på Gud och hans kraft och visade det när hon vänligt tog emot spejarna i sitt hem. Därför blev hon inte dödad tillsammans med alla de andra i staden, när de vägrade att lyda Gud.
52 Då började judarna diskutera med varandra om vad han menade: Hur kan den här mannen ge oss sin kropp, så att vi kan äta av den? frågade de.
53 Jesus sa då om igen: Jag försäkrar er: Om ni inte äter Människosonens kropp och dricker hans blod så kan ni inte ha evigt liv i er.
54 Men var och en som äter min kropp och dricker mitt blod har evigt liv, och jag kommer att uppväcka honom på den yttersta dagen.
55 För min kropp ger den näring som är nödvändig för att leva, och mitt blod är en livgivande dryck.
56 Var och en som äter min kropp och dricker mitt blod är i mig och jag i honom.
57 Min Far har sänt mig, och jag lever därför att han lever. På samma sätt kommer de att leva som söker sin föda hos mig.
58 Jag är brödet från himlen. Alla som äter detta bröd ska leva i evighet och kommer inte att dö som era förfäder gjorde, även om de också åt bröd från himlen.
59 Denna predikan höll han i synagogan i Kafarnaum.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®