Book of Common Prayer
Herre, hjälp mig!
70 Herre, befria mig! Skynda dig och kom till min hjälp!
2-4 Låt förvirring drabba dem som försöker döda mig. Avslöja dem och låt dessa skadeglada människor stå där med skammen. Låt dem inte lyckas!
5 Men alla som vänder sig till Herren ska jubla över hans frälsning. De ska ständigt säga: Herren är stor!
6 Jag är fattig och svag, men ändå tänker Herren på mig just nu! Min Gud, du är min hjälpare. Du är min Frälsare! Skynda till min hjälp! Vänta inte längre!
Gammal och orkeslös, men Gud hjälper
1-2 Herre, hos dig söker jag skydd. Låt mig inte gå under! Rädda mig från mina fiender, för du är rättfärdig! Kom till min hjälp! Lyssna till min bön och rädda mig.
3 Var mitt skydd, en stark klippa, dit jag alltid får komma och där jag är skyddad för alla anfall. Du har ju bestämt dig för att rädda mig.
4 Befria mig, Gud, från dessa orättfärdiga och grymma människor som håller mig i sina klor.
5 Herre, du är mitt enda hopp. Jag har trott på dig sedan jag var ung.
6 Ja, du har varit med mig sedan jag föddes och du har alltid hjälpt mig. Därför vill jag prisa dig så länge jag lever.
7 Många som såg min nöd och mitt lidande måste ha tänkt: Gud har förkastat honom. Men du har bevisat din stora makt att beskydda.
8 Dag för dag vill jag prisa och ära dig, Gud, för allt vad du gjort.
9 Ställ mig inte åt sidan nu på ålderns höst. Överge mig inte nu när mina krafter avtar.
10 Mina fiender kommer tillsammans och viskar:
11 Gud har övergett honom! Nu kan vi verkligen komma åt honom. Det finns ingen som kan hjälpa honom längre!
12 Gud, varför är du så långt borta? Kom snart till min hjälp och förgör dem!
13 Med alla medel kämpar de mot mig. Men låt dem bli besegrade, och stå där med skam och vanära.
14 Jag hoppas fortfarande att du ska hjälpa mig. Då ska jag prisa dig ännu mer.
15 Jag kan inte räkna alla de gånger du räddat mig från faror. Varje dag ska jag berätta för alla om hur god du är.
16 För alla ska jag berätta om Herrens, min Guds, kraft. Bara han är rättfärdig och god.
17 Gud, du har varit min lärare från min tidigaste barndom. Jag har alltid vittnat för andra om allt underbart du gör.
18 Överge mig inte nu när jag är gammal och gråhårig. Ge mig tid att berätta för kommande generationer om alla dina fantastiska under.
19 Herre, din kraft och godhet når upp till himlen. Du har visat din storhet. Var finns det en sådan Gud som du?
20 Du har ställt mig inför prövningar och lidande, men du har ändå hållit mig vid liv och bevarat mig från en säker död.
21 Du ska ge mig större ära och anseende än någonsin tidigare. Det är min tröst.
22 Jag vill upphöja dig med musik och berätta om alla dina löften, du Israels helige.
23 Jag vill ropa och jubla av glädje, för du har räddat mig.
24 Dag för dag vill jag berätta för andra om din rättfärdighet och godhet. Alla som har försökt dra olycka över mig har blivit besegrade och kommit på skam.
Gud, ditt tempel ligger i ruiner
74 Gud, varför har du förkastat oss för evigt? Varför är du vred på oss som lever som får på dina egna ängar?
2 Kom ihåg att vi är ditt folk, som du i gamla tider befriade från slaveri och gjorde till din egendom! Du utvalde Jerusalem som ditt hem på jorden!
3 Vandra genom de fruktansvärda ruinerna i staden och se hur fienden har ödelagt ditt tempel!
4 Där har de vrålat ut sitt segerrop och ställt upp sina avgudar som tecken på sin seger.
5-6 Allt ligger i spillror och liknar en skog som skövlats. De kom med sina hammare och yxor och vandaliserade och slog sönder de dyrbara träpanelerna.
7 De satte eld på templet, så att det brann ner till grunden. Ditt tempel, Herre, där vi tillbad dig!
8 Låt oss utplåna varje spår av Gud, sa de, och gick genom hela landet och brände ner alla gudstjänsthus där vi hade tillbett dig.
9-10 Det finns inget kvar som visar att vi är ditt folk. Profeterna är borta. Vem kan säga när allt detta kommer att sluta? Hur länge, Gud, kommer du att tillåta våra fiender att håna dig? Ska de för all framtid få dra ditt namn i smutsen?
11 Varför griper du inte in? Varför står du med händerna i kors? Nej, höj din starka hand och visa din makt!
12 Gud, sedan urminnes tid har du varit vår kung. Du har ofta räddat landet.
13-14 Med din styrka delade du Röda havet. Du krossade sjöodjurets huvud, och dess kropp gav du som mat åt ökenstammarna!
15 På din befallning rann källorna upp för att ge vatten åt ditt folk, för att sedan låta starka strömmar torka ut.
16 Du skapade dag och natt, och månen, stjärnorna och solen tillhör dig.
17 Hela världen är i dina händer. Du skapade också sommaren och vintern.
18 Men se, Herre, hur fienderna hånskrattar åt dig. Se hur oförskämda de är då de hädar ditt namn.
19 Herre, fräls oss! Utlämna inte ditt folk åt dessa rovdjur, för du vet hur hjälplösa vi är.
20 Kom ihåg ditt löfte! Landet är fyllt av mörker, och våldet breder ut sig till varje hörn.
21 Herre, låt inte ditt nertrampade folk ständigt förolämpas! Ge de fattiga och behövande orsak att prisa ditt namn!
22 Res dig, Gud, och försvara oss inför våra fiender. Kom ihåg de förolämpningar dessa upprorsmakare har vräkt ur sig mot dig dag efter dag.
23 Ha inte överseende med dina fienders skrik och smädelser som bara blir värre och värre.
Abraham begraver Sara
1-2 När Sara var 127 år gammal, dog hon i Kanaans land. Där sörjde och grät Abraham över henne.
3 Därefter reste han sig från den döda och sa till Hets män:
4 Jag är gäst i ett främmande land och har inte någon plats att begrava min hustru på. Sälj ett stycke mark till mig för detta ändamål.
5-6 Männen svarade: Naturligtvis ska vi göra det, för du är en ärad Guds hövding ibland oss. Det är en förmån för oss att låta dig få välja ut den bästa av våra gravar, så att du kan begrava henne där.
7 Då böjde sig Abraham djupt inför dem och sa:
8 Eftersom ni ser på den här saken på det sättet, så var snälla och fråga Efron, Sohars son,
9 om han vill sälja grottan i Makpela, som ligger vid slutet av hans åker. Jag ska naturligtvis betala fullt pris för den, det pris som ni kommer överens om, och på så sätt ska platsen alltid vara vår familjegrav.
10 Efron satt där bland alla de andra, och nu svarade han Abraham medan de hörde på och inför stadens alla invånare:
11 Abraham, hör på mig! Jag ska ge dig grottan och åkern utan någon betalning. I folkets närvaro ger jag den härmed till dig. Gå och begrav din hustru.
12 Abraham bugade sig än en gång inför Hets män
13 och svarade Efron medan alla lyssnade: Nej, låt mig köpa den av dig. Låt mig få betala det fulla priset för åkern, och sedan ska jag begrava min hustru.
14-15 Landet är värt 400 silverstycken, sa Efron, men vad betyder väl en sådan summa vänner emellan? Gå du och begrav din hustru.
16 Då betalade Abraham det pris Efron hade föreslagit - 400 silverstycken, som man offentligt hade kommit överens om.
17-18 Detta är landet han köpte: Efrons åker i Makpela, nära Mamre, och grottan i änden på åkern, och alla träden på åkern. Detta blev hans egendom, genom den överenskommelse som träffades vid stadsporten i närvaro av Hets män.
19-20 Och Abraham begravde Sara i grottan vid åkern som kontraktsenligt hade överlåtits av Hets män till honom som begravningsplats.
32 Behöver jag säga något mer? Det skulle ta alltför lång tid att berätta om Gideon, Barak, Simson, Jefta, David och Samuel och alla profeterna.
33 De trodde allihop på Gud, och därför besegrade de nationer och kungariken, och regerade med kärlek och rättvisa och fick se Guds löften uppfyllas. De tvingade ihop lejons käftar,
34 släckte den brinnande ugnens lågor och undgick att bli dödade med svärd. En del fick styrka på nytt efter att ha varit sjuka och svaga. Andra fick väldiga krafter och utmärkte sig i krig och fick hela arméer att vända om och fly.
35 Och en del kvinnor fick genom tron tillbaka sina nära och kära från döden.Andra blev torterade till döds. De föredrog att dö framför att vända sig bort från Gud och bli frisläppta, för de visste att de en gång skulle uppstå till ett bättre liv.
36 Man hånskrattade åt somliga och piskade dem blodiga. På andra satte man bojor eller låste in dem i fängelsehålor.
37-38 En del stenade man till döds och andra sågade man itu eller dödade med svärd. En del gick klädda i hudar från får och getter. De vandrade genom öknar och över berg och gömde sig i grottor och hålor. De var hungriga och sjuka och illa behandlade, alltför goda för den här världen.
39 Och ingen av dessa trosmänniskor fick ta emot allt som Gud hade lovat dem, fastän de trodde på Gud.
40 Gud ville nämligen att de skulle vänta och få del av den ännu bättre belöning som väntar oss.
Guds fostran bevisar hans kärlek
12 Låt tanken på alla dessa trons hjältar sporra oss så som en idrottsman sporras av sin publik. Och låt oss göra oss av med allt som hindrar oss och håller oss tillbaka, framför allt synden som vill gripa tag i oss och få oss att falla. Låt oss löpa med uthållighet i det lopp vi har framför oss.
2 Se på Jesus, som både har visat oss trons väg och vill hjälpa oss att nå målet. Han var villig att dö en skamlig död på korset, eftersom han visste vilken glädje han skulle vinna efteråt. Nu sitter han på hedersplatsen vid Guds tron.
Många överger Jesus
60 Till och med lärjungarna sa: Det här står vi inte ut med att höra. Vad menar han egentligen?
61 Jesus visste inom sig att lärjungarna opponerade sig och därför sa han till dem: Stöter det här er?
62 Vad ska ni då tänka när ni ser mig, Människosonen, återvända till himlen?
63 Bara Guds ande kan skapa evigt liv. Ni själva kan inte göra det. Men de ord som jag har talat till er kommer från Guds ande och därför ger de er liv.
64 Men en del av er tror mig inte. Jesus visste nämligen från början vilka som inte trodde, och han visste vem som skulle förråda honom.
65 Och han anmärkte: Detta är vad jag menade när jag sa att ingen kommer till mig om inte Fadern drar honom till mig.
66 När han hade sagt detta om att äta hans kropp och dricka hans blod, drog sig många lärjungar bort från honom och ville inte längre ha något med honom att göra.
67 Då vände sig Jesus till de tolv och frågade: Tänker ni också gå er väg?
68 Petrus svarade: Herre, till vem skulle vi gå? Bara du kan tala de ord som ger evigt liv,
69 och vi tror och vet att du är Guds helige Son.
70 Då sa Jesus: Jag har valt ut er tolv och ändå är en av er en djävul.
71 (Han talade om Judas, Simon Iskariots son, den lärjunge som skulle förråda honom.)
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®