Book of Common Prayer
En betryckt ung mans bön
En bön när jag hade stora problem.1-2 Herre, hör min bön! Lyssna till mitt rop om hjälp!
3 Vänd dig inte bort från mig när olycka har drabbat mig. Lyssna och svara mig med detsamma,
4-5 för mina dagar försvinner som rök. Min hälsa vacklar, och febern bränner i min kropp. Mat smakar mig inte längre och jag har förlorat aptiten.
6 Jag har magrat. Jag är bara skinn och ben och jag jämrar mig högt.
7 Jag är som en gam långt ute i vildmarken, som en ensam uggla i öknen.
8 Jag ligger vaken och kan inte sova, ja, jag är lika ensam som en sparv som sitter övergiven på taket.
9 Mina fiender jagar mig dag efter dag. De svär över mig.
10-11 Därför att du är arg på mig måste jag äta aska i stället för bröd. Jag gråter ständigt och mina tårar blandar sig med det jag dricker. Du har stött bort mig.
12 Mitt liv försvinner lika hastigt som kvällens skuggor. Jag vissnar som gräset.
13 Men du, Herre, är kungars kung, och din berömmelse kommer att bestå i alla tider.
14 Jag vet att du ska gripa in och visa barmhärtighet mot Jerusalem. Nu är det dags att visa medlidande med staden. Nu är den tiden inne.
15 Ditt folk älskar till och med varje sten i stadens murar, trots att de ligger i ruiner.
16-17 Men Herren ska bygga upp dem på nytt för att visa hur stor han är. Då kommer folken att frukta honom och kungarna på jorden ska erkänna hans makt.
18 Han ska lyssna till de hjälplösas böner och till allt vad de ber om.
19 Jag skriver ner detta för att kommande generationer också ska kunna prisa Herren för allt han har gjort, ja, så att de som ännu inte är födda ska kunna prisa Herren.
20 Säg till dem att Gud från sitt tempel i himlen såg ner till oss här på jorden.
21 Han hörde folkets klagan, och de som var dödsdömda befriade han.
22-23 Därför ska folk från hela världen samlas i Jerusalem för att prisa honom. I hela staden kommer man då att sjunga lovsånger, och många folk och folkslag kommer för att tjäna honom.
24 Han har gjort mig kraftlös trots att jag är i mina bästa år. Han har gjort mig gammal i förtid.
25 Därför ropar jag till honom: Gud, du som lever i evighet! Låt mig inte dö nu när jag är ung.
26 Gud, för länge sedan lade du jordens grund och skapade himlen med dina händer.
27 Allt detta ska försvinna, men du består i evighet. Ja, allt kommer att falla sönder som gamla utslitna kläder, som du kastar bort och byter ut mot nya.
28 Men själv blir du aldrig gammal. Du lever i evighet, och dina år tar aldrig slut.
29 Dina tjänares barn ska tryggt leva vidare, generation efter generation, och du ska beskydda dem.
En lovsång för Guds godhet
107 Tacka Herren för att han är god mot oss, och för att hans kärlek aldrig upphör.
2 Har Herren befriat dig? Tala då om det! Berätta för andra att han har räddat dig ur dina fienders våld!
3 Han har fört de fångna tillbaka från jordens alla hörn,
4 alla dem som vandrade i öknen utan att finna vägen hem.
5 De var hungriga, törstiga och svaga.
6 Herre, hjälp oss, ropade de, när de inte såg någon utväg mer, och han förbarmade sig över dem!
7 Han förde dem till en plats där de kunde bo.
8 Tänk om dessa människor bara ville prisa Herren för hans kärlek och för allt underbart han gjort!
9 Han gav vatten till den törstige och den hungriges själ mättade han med sitt goda.
10 Vilka är det som sitter i mörker och dödsskugga, förkrossade av sorg och slaveri?
11 Det är de som gjort uppror mot Gud och inte lytt hans ord och föraktat honom som är en Gud över alla gudar.
12 Därför fick de slita ont och arbeta hårt. De föll till marken och ingen kunde hjälpa dem att resa sig.
13 Då ropade de till Herren i sina svårigheter, och han befriade dem!
14 Han ledde dem ut från mörkret och dödsskuggan, och bröt sönder deras bojor.
15 Tänk om dessa människor bara ville prisa Herren för hans godhet och för allt underbart han gjort.
16 Han slog in portarna av koppar och järnbommarna bröt han sönder.
17 Andra fick lida av följderna för sina synder och felsteg.
18 Deras aptit försvann och de höll på att svälta ihjäl.
19 Då ropade de till Herren i sin nöd, och han hjälpte dem och befriade dem.
20 Han sa bara ett ord och de blev botade, ja, de rycktes bort från dödens portar.
21 O, om dessa människor bara ville prisa Herren för hans kärlek och för allt underbart han gjort.
22 Må deras tack tjäna som offer! Må de sjunga om allt han gjort!
23 Åter andra seglade på haven med gods och varor.
24 Där upplevde de Guds makt och blev vittnen till det han gjorde.
25 Han kallade på stormvindarna, och vågorna började gå höga.
26 Fartygen reste sig mot skyn och störtade sedan mot djupen bland de virvlande vågorna. Sjömännen vred sig av skräck,
27 och de raglade som berusade för de såg inte längre någon utväg.
28 Då ropade de till Herren i sin nöd, och han räddade dem.
29 Han lugnade stormen och stillade vågorna.
30 De gladde sig över att det äntligen hade blivit lugnt, och Gud förde dem till den hamn dit de ville.
31 O, tänk om dessa människor bara ville prisa Herren för hans kärlek och för allt underbart han gjort!
32 Låt dem prisa honom och upphöja honom när folket samlas, och låt dem lova honom inför folkets ledare.
22-24 Men under natten steg han upp och väckte sina två hustrur och sina två bihustrur och elva barn och förde dem över floden Jordan vid Jabboks vadställe och återvände sedan till lägret. Han blev kvar där ensam, och en man brottades med honom till gryningen.
25 När denne märkte att han inte kunde vinna kampen, slog han till Jakob på höften så att den gick ur led.
26 Sedan sa han: Släpp mig, för det håller på att bli ljust. Men Jakob svarade: Jag tänker inte släppa dig förrän du välsignar mig.
27 Vad heter du? frågade mannen.Jakob, blev svaret.
28 Det heter du inte längre! sa mannen till honom. Du heter Israel, för du har kämpat med Gud och med människor och varit segerrik.
29 Vad heter du? frågade Jakob.Varför frågar du om mitt namn, sa mannen till honom. Och han välsignade honom där.
30 Jakob kallade platsen Peniel (Guds ansikte), för han sa: Jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och ändå är jag fortfarande vid liv.
31 I gryningen när solen gick upp haltade han därifrån på grund av höftskadan.
32 Det är därför som Israels folk än i dag inte äter höftmuskeln, där den är fästad vid höften.
Bröderna sluter fred
33 När Jakob såg Esau komma på avstånd med sina 400 män
2 ställde han upp sin familj på led, de två bihustrurna och deras barn först, sedan Lea och hennes barn och Rakel och Josef sist.
3 Sedan gick Jakob i förväg, och när han närmade sig brodern bugade han sig djupt inför honom sju gånger.
4 Då sprang Esau fram för att möta honom och omfamnade honom och kysste honom, och de grät båda.
5 Sedan såg Esau på kvinnorna och barnen och frågade: Vilka är dessa människor som du har med dig? Det är mina barn, svarade Jakob.
6 Då kom bihustrurna fram med sina barn och bugade sig djupt inför Esau.
7 Sedan kom Lea med sina barn och bugade sig, och slutligen kom Rakel och Josef och bugade sig för honom.
8 Och vem tillhör alla dessa hjordar, som jag mötte när jag kom? frågade Esau.Jakob svarade: Det är min gåva till dig för att du ska bli vänligt stämd!
9 Käre bror, jag har tillräckligt, skrattade Esau. Behåll du vad du har.
10 Nej, var snäll och ta emot gåvorna svarade Jakob, för vilken lättnad är det inte att se ditt vänliga leende! Jag var lika rädd för att möta dig, som om jag skulle närmat mig Gud!
11 Ta därför emot mina gåvor, för Gud har varit generös mot mig, och jag har tillräckligt. Jakob stod alltså på sig och slutligen accepterade Esau gåvorna.
12 Låt oss gå nu, sa Esau. Jag och mina män tänker följa dig och visa vägen.
13 Men Jakob svarade: Som du kan se är några av barnen små, och hjordarna har sina ungar, och om de drivs alltför hårt kommer de att dö.
14 Gå du före oss, så kommer vi efter i vår egen takt. Vi ses i Seir.
15 Esau sa: Låt mig åtminstone lämna kvar några av mina män, som kan hjälpa dig och vara dina vägvisare.Nej, sa Jakob. Vi klarar oss bra själva. Gör som jag föreslår.
16 Esau startade alltså återresan till Seir samma dag,
17 men Jakob och hans familj fortsatte till Suckot. Där byggde han sig ett läger med inhägnader för hjordarna och boskapen. (Det är därför som platsen kallas Suckot, som betyder hyddor.)
Vi är Guds barn
3 Se hur innerligt vår himmelske Far älskar oss. Han tillåter att vi kallas hans barn, och det är vi ju också. Tänk på vad det betyder! Men eftersom de flesta människor inte känner Gud, förstår de naturligtvis inte att vi är hans barn.
2 Ja, kära vänner, vi är redan Guds barn, här och nu, och vi kan inte ens föreställa oss hur det ska bli senare. Men vi vet att när han kommer, ska vi bli lika honom. Vi får se honom precis sådan som han är.
3 Alla som verkligen tror detta kommer att vara aktsamma om sin renhet, liksom Kristus är ren.
4 Men de som fortsätter att synda är emot Gud, för varje synd är emot Guds vilja.
5 Och ni vet att hans Son blev människa, för att han skulle kunna ta bort våra synder, och att det inte finns någon synd i honom.
6 Om vi håller oss nära honom och lyder honom, så syndar inte vi heller. Men de som fortsätter att synda borde inse att de egentligen aldrig har lärt känna honom och blivit hans.
7 Kära barn, låt inte någon lura er i fråga om detta! Om ni alltid gör vad som är gott, så är det därför att ni är goda, precis som han är god.
8 Men om ni fortsätter att synda, visar det att ni fortfarande tillhör Satan, som har syndat ända från början. Men Guds Son kom för att göra slut på djävulens gärningar.
9 Den person som har blivit född in i Guds familj kan inte fortsätta att synda, för Guds liv finns i honom. Det nya livet behärskar honom. Han har blivit född på nytt.
Vårt liv avslöjar oss
10 Nu kan vi alltså säga vem som är ett Guds barn och vem som tillhör Satan. Den som lever ett liv i synden och inte älskar sin bror visar att han inte tillhör Guds familj,
31 Då tog de judiska ledarna än en gång upp stenar för att döda honom.
32 Jesus sa: På Guds befallning har jag gjort många under för att hjälpa folket. För vilket av dem tänker ni döda mig?
33 De svarade: Inte för det goda du gjort, utan för att du hädar. Du, som är en vanlig människa har sagt att du är Gud.
34-36 I er egen lag står det att människorna är gudar, svarade han. Skriften, som inte kan vara osann, kallar ju de människor som Guds ord kom till för gudar. Kallar ni det då för hädelse när den Helige, som Fadern har sänt i världen, säger: Jag är Guds Son?
37 Tro mig inte om jag inte gör Guds under.
38 Men om jag gör dem, tro då på dem även om ni inte tror mig. Då kommer ni att bli övertygade om att Fadern är i mig och att jag är i Fadern.
39 Då försökte de gripa honom igen, men han gick sin väg och lämnade dem.
40 Sedan fortsatte han sin vandring och kom till den plats på andra sidan Jordan där Johannes först döpte.
41 Och många följde med honom dit.De sa till varandra: Johannes gjorde inga under, men allt vad han förutsagt om denne man har slagit in.
42 Och många blev övertygade om att Jesus var Messias.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®