Book of Common Prayer
Förtröstan på Gud i farans stund
56 För körledaren, efter ”Den stilla, avlägsna duvan”. Av David, miktam, när filistéerna grep honom i Gat.[a]
2 Gud, var nådig mot mig!
Jag är hela tiden förföljd och förtryckt.
3 Mina fiender förföljer mig dagen lång,
många strider mot mig i högmod.
4 Men när jag är rädd,
förtröstar jag på dig.
5 På Gud, vars ord jag prisar,
på Gud förtröstar jag,
jag är inte rädd.
Vad kan dödliga göra mig?
6 De försöker alltid förvränga vad jag säger.
Alla deras planer går ut på att skada mig.
7 De gör en konspiration och lägger sig på lur,
de vaktar på mina steg och vill ta mitt liv.
8 Skulle de slippa undan med sin orätt?
Slå ner folken i din vrede, Gud!
9 Du har hållit räkning på hur jag har irrat omkring.
Samla alla mina tårar i din säck,
du har ju antecknat dem i din bok.
10 Mina fiender ska vända när jag ropar till dig.
Därför vet jag att Gud är på min sida.
11 På Gud, vars ord jag prisar,
på Herren, vars ord jag prisar,
12 på Gud förtröstar jag.
Jag är inte rädd,
för vad kan människor göra mig?
13 Gud, jag har gett dig löften,
och jag vill ge dig tackoffer.
14 För du har räddat mig undan döden och mina steg från fall.
Därför får jag vandra inför Gud i livets ljus.
Bön om hjälp, tacksägelse
(Ps 108:2-6)
57 För körledaren, ”Fördärva inte”. Miktam,[b] av David, när han på sin flykt från Saul var i grottan.
2 Var nådig, Gud, var nådig mot mig!
För till dig tar jag min tillflykt,
under dina vingars skugga tar jag min tillflykt
tills faran är över.
3 Jag vill ropa till Gud, den Högste,
till Gud, som gör allt för mig.[c]
4 Han sänder sin hjälp från himlen och räddar mig.
Han tillrättavisar mina förföljare. Séla
Gud sänder sin nåd och trofasthet.
5 Jag befinner mig bland lejonen,
jag ligger bland dem som sprutar ut eld,
människor vilkas tänder är spjut och pilar
och vilkas tungor är skarpa svärd.
6 Gud, du är upphöjd över himlen!
Visa din höghet över hela jorden!
7 De lägger ut nät för mina fötter,
och jag böjs ner.
De gräver en grop där jag ska gå,
men de faller själva ner i den. Séla
8 Mitt hjärta är orubbligt, Gud,
mitt hjärta är orubbligt.
Jag vill sjunga och spela.
9 Vakna upp, min ära[d]!
Vakna upp, harpa och lyra!
Jag vill väcka morgonrodnaden.
10 Herre, jag vill prisa dig bland folken,
inför alla människor vill jag sjunga lovsång till dig.
11 Din nåd är stor,
ända upp till himlen når den,
din trofasthet upp till skyarna.
12 Gud, du är upphöjd över himlen!
Visa din höghet över hela jorden!
Gud dömer
58 För körledaren, ”Fördärva inte”. Av David. Miktam.
2 Talar ni verkligen rättfärdigt, ni ledare[e]?
Dömer ni rätt, ni människobarn?
3 Nej, innerst inne smider ni onda planer,
och med era händer förbereder ni våld i landet.
4 De gudlösa har gått vilse sedan de föddes,
sedan sin födelse har lögnarna irrat omkring.
5 De har gift som är som ormgift.
De är som en döv kobra som tillsluter sina öron,
6 som inte lyssnar till ormtjusaren,
hur skicklig denne än är med sina besvärjelser.
7 Krossa tänderna i deras mun, Gud,
bryt käkarna på dessa unga lejon, Herre!
8 Låt dem försvinna likt vatten som rinner bort,
och när någon skjuter sina pilar, låt dem vara odugliga.[f]
9 Liksom snigeln som tynar bort medan den tar sig framåt,
och som ett dödfött barn,
låt dem aldrig få se solen.
10 Innan era grytor känner hettan av törnen,
gröna eller torra,
ska de onda svepas bort.
11 Den rättfärdige ska glädja sig när han ser hämnden.
Han ska vada i de gudlösas blod.
12 Då ska man säga:
”Den rättfärdige får sin lön,
och det finns en Gud som dömer på jorden.”
Bön om beskydd när det onda hotar
64 För körledaren. En psalm av David.
2 Hör mig, Gud, när jag klagar!
Bevara mitt liv när fienden hotar.
3 Göm mig för de ondas hop,
för skocken av dem som gör orätt.
4 De vässar sina tungor som svärd.
De avlossar sina grymma ord som pilar,
5 för att från sina bakhåll skjuta på den oskyldige.
Plötsligt och utan fruktan skjuter de.
6 De eggar varandra i sin onda plan.
De talar om att i hemlighet sätta ut fällor.
”Ingen kommer att se dem,” säger de.
7 De tänker ut onda planer
och säger: ”Vi har planerat det perfekt!”
Outgrundligt är människans innersta.
8 Men Gud själv skjuter dem med pil,
plötsligt slås de ner.
9 Deras egen tunga bringar dem på fall,
och alla som ser dem skakar på huvudet.
10 Alla människor blir rädda,
de förkunnar Guds verk
och inser vad han har gjort.
11 Den rättfärdige gläder sig i Herren
och tar sin tillflykt till honom.
Alla rättsinniga prisar honom.
Lovsång till Guds godhet
65 För körledaren. En psalm av David, en sång.
2 Gud, i stillhet lovprisas du i Sion,
till dig uppfylls löftet.
3 Du hör bön,
till dig kommer alla människor.
4 Mina syndiga ord är mig övermäktiga.
Du försonar våra överträdelser.
5 Lycklig är den som du har utvalt
till att komma nära dig och bo i dina förgårdar.
Vi fylls av det goda från ditt hus,
det heliga i ditt tempel.
6 Med väldiga gärningar svarar du oss i rättfärdighet,
Gud, du vår räddare,
du som är en tillflykt för hela jorden och de avlägsna haven,
7 du som befäster bergen med makt,
rustad med styrka,
8 du som stillar havens och vågornas brus
och folkens larm.
9 De som bor långt bort fruktar för dina tecken.
Från öster till väster framkallar du jubel.
10 Du tar hand om jorden och vattnar den,
du gör den bördig, rik.
Guds flod är full av vatten.
Du förbereder sådden,
för så har du ordnat det.
11 Du vattnar fårorna, jämnar de upplöjda fälten,
låter regnskurar mjuka upp jorden,
och du välsignar dess växt.
12 Du kröner året med det goda,
och dina vagnar fylls av överflöd.
13 Betesmarkerna i ödemarken grönskar,
höjderna klär sig i glädjerop.
14 Ängarna fylls av fårhjordar,
och dalarna täcks av säd.
Man sjunger och ropar av glädje.
Achav tar Navots vingård
21 En tid därefter hände följande: Navot, en man från Jisreel, hade en vingård i utkanten av staden, inte långt från Samarias kung Achavs palats. 2 Achav talade till Navot: ”Låt mig få din vingård! Jag vill ha den till trädgård, eftersom den ligger så nära mitt palats.” Han erbjöd Navot en bättre vingård eller bra betalt, vilket han önskade.
3 Men Navot svarade Achav: ”Herren förbjude att jag skulle ge dig mitt fädernearv.”
4 Achav gick tillbaka hem missmodig och arg, eftersom Navot från Jisreel talat om för honom att han inte ville ge bort sitt fädernearv. Han vägrade att äta och gick och lade sig med ansiktet mot väggen.
5 Hans hustru Isebel kom in och frågade: ”Vad är det som har fått dig på så dåligt humör? Varför äter du inte?”
6 Han svarade: ”Jag talade med Navot från Jisreel och bad honom sälja sin vingård till mig, eller byta den mot annan mark, men han vägrade att ge mig sin vingård.”
7 ”Är det så här du agerar som kung i Israel?” frågade Isebel. ”Ät nu, och bekymra dig inte för den här saken! Jag ska ordna så att du får jisreeliten Navots vingård!”
8 Hon skrev brev i Achavs namn, satte hans sigill på dem och skickade dem till de äldste och förnämsta i staden, där Navot bodde. 9 I breven stod det:
”Utlys fasta. Låt Navot sitta på en hedersam plats. 10 Skaffa fram två onda män, placera dem mittemot Navot och låt dem anklaga honom för att ha förbannat Gud och kungen. För sedan bort Navot och stena honom.”
11 De äldste och förnämsta i Navots stad följde Isebels instruktioner och gjorde som hon skrivit i sina brev till dem. 12 De utlyste en fasta och placerade Navot på en framskjuten plats. 13 Två onda män anklagade honom för att ha förbannat Gud och kungen, och man förde Navot ut ur staden och stenade honom till döds. 14 Sedan sände de ett meddelande till Isebel om att Navot var stenad till döds.
15 När Isebel fick höra nyheten, sa hon till Achav: ”Nu kan du ta den där vingården, som jisreeliten Navot vägrade att sälja till dig. Han är inte längre i livet. Han är död.”
16 Då Achav hörde att Navot var död gick han ner till vingården för att ta den i besittning.
Hälsning
1 Från Paulus, som genom Guds vilja är kallad att vara apostel[a] åt Kristus[b] Jesus, och från vår bror Sosthenes.
2 Till Guds församling i Korinth, till dem som helgats i Kristus Jesus och kallats att vara heliga, tillsammans med alla dem överallt som åkallar vår Herre Jesus Kristus namn, hans, som är både deras och vår Herre.
3 Nåd och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Paulus tackar Gud för församlingens tro
4 Jag tackar alltid min Gud för att han har gett er sin nåd i Kristus Jesus. 5 Tack vare honom har ni utrustats med all rikedom i både tal och kunskap, 6 eftersom vittnesbördet om Kristus har fått ett så stadigt fäste hos er. 7 Därför saknas det inget i era olika nådegåvor medan ni väntar på att vår Herre Jesus Kristus ska visa sig igen. 8 Han ska också hjälpa er att hålla fast vid er tro ända till slutet, så att ni är utan skuld på vår Herre Jesus Kristus dag. 9 Gud är trofast, han som har kallat er till gemenskap med sin Son Jesus Kristus, vår Herre.
Splittring i församlingen
10 Men nu uppmanar jag er, syskon, att för vår Herre Jesus Kristus skull, se till att ni är eniga och inte delar upp er i olika grupperingar. Var eniga i ert sätt att tänka och resonera. 11 Jag har nämligen hört ifrån dem som bor i Chloes hus att ni har börjat bråka, mina syskon. 12 Jag menar att var och en av er säger: ”Jag följer Paulus”, eller ”Jag följer Apollos[c]”, eller ”Jag följer Kefas[d]”, eller ”Jag följer Kristus”. 13 Inte kan väl Kristus delas upp? Det var väl inte Paulus som korsfästes för er skull? Och ni döptes väl inte i Paulus namn? 14 Jag är tacksam för att jag inte har döpt några andra än Crispus och Gaius bland er. 15 Därför kan ingen säga att ni har döpts i mitt namn. 16 Jo, jag har faktiskt döpt Stefanas och hans familj också. Men några andra vet jag inte att jag har döpt. 17 Kristus sände mig ju inte för att döpa, utan för att förkunna evangelium, men inte med någon vältalig vishet, som skulle ta bort kraften i budskapet om Kristus kors.
Guds vishet är dårskap för den som inte tror
18 Budskapet om korset är dårskap för dem som går förlorade. Men för oss som räddas är det Guds kraft. 19 Det står skrivet:
”Jag ska förgöra de visas vishet
och de förståndigas förstånd ska jag sätta åt sidan.” [e]
Jesus prövas av djävulen
(Mark 1:12-13; Luk 4:1-13)
4 Sedan fördes Jesus ut i ödemarken av Anden för att djävulen skulle pröva honom. 2 Under fyrtio dagar och fyrtio nätter åt han ingenting, och han blev till slut hungrig. 3 Då kom frestaren fram till honom och sa: ”Säg till de här stenarna att bli bröd, om du nu är Guds Son!”
4 Men Jesus svarade: ”Det står skrivet: ’Människan lever inte bara av bröd, utan av alla de ord som utgår ur Guds mun.[a]’ ”
5 Sedan tog djävulen honom med till den heliga staden och ställde honom högst upp på tempelmuren 6 och sa: ”Kasta dig ner, om du nu är Guds Son! Det står ju skrivet:
’Han ger sina änglar befallning om dig.
Med sina händer ska de bära dig,
så att du inte stöter din fot mot någon sten.[b]’ ”
7 Men Jesus svarade honom: ”Det står också skrivet: ’Sätt inte Herren, din Gud, på prov.[c]’ ”
8 Därefter tog djävulen med honom upp till toppen av ett mycket högt berg och lät honom se alla riken i världen och deras härlighet. 9 ”Allt detta ska jag ge dig”, sa han, ”om du bara faller ner och tillber mig.”
10 ”Försvinn, Satan”, svarade Jesus honom. ”Det står ju skrivet: ’Det är Herren, din Gud, du ska tillbe, och bara honom du ska tjäna.[d]’ ”
11 Då lät djävulen honom vara, och änglar kom till Jesus för att betjäna honom.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.