Book of Common Prayer
Klagan, bön om räddning
(Ps 71:1-3)
31 För körledaren. En psalm av David.
2 Till dig, Herre, tar jag min tillflykt,
låt mig aldrig komma på skam.
Befria mig i din rättfärdighet.
3 Lyssna till mig,
skynda dig att rädda mig.
Var en klippa för mig, en fästning,
en borg där jag finner frälsning.
4 Du är min klippa och min borg.
Led mig, vägled mig för ditt namns skull!
5 Frigör mig ur nätet som har gillrats åt mig.
Du är min fästning.
6 I dina händer överlämnar jag min ande,
för du befriar mig, Herre, du trofaste Gud.
7 Jag hatar dem som tillber avgudar.
Jag förtröstar på Herren.
8 Jag jublar av glädje för din nåd.
Du såg mitt lidande
och du såg min själs ångest.
9 Du överlämnade mig inte åt min fiende.
Du ledde mig ut i frihet.
10 Herre, var nådig mot mig, för jag är i nöd,
mina ögon är matta av sorg,
likaså min kropp och själ.
11 Mitt liv försvinner i ångest och mina år i suckan,
min styrka och min kropp håller på
att tyna bort på grund av min skuld.
12 För alla mina fienders skull hånas jag,
mina grannar förfärar sig[a] över mig,
och de som ser mig på gatan flyr från mig.
13 Jag är lika bortglömd som en död,
jag har blivit som en krossad kruka.
14 Jag hör mångas skvaller,
skräck finns på alla håll,
de går samman mot mig
för att röja mig ur vägen.
15 Men jag förtröstar på dig, Herre!
Jag säger: ”Du är min Gud.”
16 Mina tider ligger i dina händer,
rädda mig ur mina fienders hand,
från dem som förföljer mig.
17 Låt ditt ansikte lysa över din tjänare!
Rädda mig i din nåd!
18 Herre, låt mig inte komma på skam
när jag ropar till dig.
Låt i stället de gudlösa få skämmas
och lägga sig stilla i dödsriket,
19 där deras lögnaktiga läppar till sist har tystnat,
dessa fräcka, som högmodigt och föraktfullt
talar mot de rättfärdiga.
20 Stor är din godhet
som du har sparat åt dem som fruktar dig
och som du inför alla ger dem som tar sin tillflykt till dig.
21 Du gömmer dem hos dig,
skyddade mot människors sammansvärjning,
du förvarar dem i din hydda
i trygghet mot elaka tungor.
22 Välsignad vare Herren,
för han visade mig sin underbara nåd i en belägrad stad.
23 Förskräckt tänkte jag: ”Jag är bortstött från dig.”
Men du hörde mina böner,
när jag ropade till dig om hjälp.
24 Älska Herren, alla hans fromma.
Herren bevarar de trogna,
men dem som handlar i övermod straffar han strängt.
25 Var starka, fatta mod,
alla ni som hoppas på Herren.
En bön om räddning
35 Av David.
Herre, bekämpa dem som bekämpar mig!
Strid mot dem som strider mot mig!
2 Ta rustningen och skölden,
res dig och kom till min hjälp!
3 Lyft spjutet och lansen mot mina förföljare!
Säg till mig: ”Jag är din räddning!”
4 Låt dem som är ute efter mitt liv komma på skam och vanära!
Låt dem som planerar för min undergång få vända sig bort i skam!
5 Låt dem blåsa bort som agnar för vinden,
när Herrens ängel jagar bort dem.
6 Gör deras väg mörk och hal,
när Herrens ängel förföljer dem!
7 Utan orsak har de lagt ut ett nät för mig
och grävt en fallgrop åt mig.
8 Låt dem drabbas av undergång
utan att de vet om det,
fastna i sina egna nät som de lagt ut,
falla i sin egen grop, till sin undergång.
9 Men jag ska jubla i Herren
och glädja mig över hans räddning.
10 Med hela min kropp ropar jag:
”Herre, vem är som du?
Du räddar den svage från den starke
och den fattige och den nödställde från dem som plundrar dem.”
11 Falska vittnen kommer emot mig.
De frågar mig om sådant som jag inte vet något om.
12 De lönar mig med ont för gott,
jag är övergiven.
13 När de var sjuka, klädde jag mig i säcktyg,
jag ödmjukade mig själv med fasta,
men min bön återvände bara till mig.[a]
14 Som om det varit min vän eller bror
eller som i sorg efter en mor
gick jag sorgklädd och nerböjd.
15 Men nu när jag själv snubblade,
samlades de i skadeglädje.
De samlades mot mig för anfall
utan att jag visste något.
De hånar mig utan hejd.
16 De mobbar mig hånfullt,
liksom de gudlösa,
och gnisslar tänder mot mig.[b]
17 Herre, hur länge ska du se på?
Rädda mig från deras illgärningar,
mitt dyrbara liv från dessa lejon!
18 Jag ska då tacka dig inför den stora församlingen,
prisa dig inför folkhopen.
19 Låt inte dem glädjas
som utan orsak är mina fiender,
låt inte dem blinka med ögonen
som utan anledning har hatat mig.
20 Det de säger leder inte till fred,
och de tänker ut svekfulla planer mot de stilla i landet.
21 De gapar mot mig och säger:
”Haha, det var väl vad vi skulle se!”
22 Herre, du har sett detta.
Tig inte! Var inte långt borta från mig!
23 Vakna, stå upp till mitt försvar,
min Gud och Herre, skaffa mig rätt!
24 Skaffa mig rätt, i din rättfärdighet, Herre, min Gud,
låt dem inte få glädjas över mig.
25 Låt dem inte få säga: ”Ha, det gick som vi ville!”
Låt dem inte säga: ”Nu har vi slukat honom.”
26 Låt dem skämmas och förödmjukas
som gläder sig över min olycka,
låt dem klä sig i skam och förödmjukelse
som förhäver sig över mig!
27 Men låt alla dem få jubla av glädje
som gläder sig över min rätt,
låt dem ständigt säga:
”Stor är Herren, som vill sin tjänares välgång!”
28 Då ska jag vittna om din rättfärdighet,
lovprisa dig dagen lång.
26 En annan upprorsmakare var Salomos tjänare, Nevats son, Jerobeam från Sereda i Efraim. Hans mor hette Serua och var änka. 27 Detta är bakgrunden till hans uppror mot kungen: Salomo höll på att bygga upp Millo och reparerade murarna i sin far Davids stad. 28 Jerobeam var en duktig arbetare och när Salomo upptäckte hur bra denne unge man arbetade, gjorde han honom ansvarig för det arbete som Josefs stam skulle utföra.
29 En dag när Jerobeam var på väg från Jerusalem, träffade han profeten Achia från Shilo som var klädd i en alldeles ny mantel. De två var ensamma på fältet. 30 Achia tog då sin mantel och rev den i tolv delar 31 och sa till Jerobeam: ”Ta tio av de här bitarna, för Herren, Israels Gud, säger: ’Jag ska ta kungariket ur Salomos hand och ge dig tio av stammarna. 32 Men jag ska lämna kvar en stam åt honom för min tjänare Davids skull och för Jerusalems skull, den stad som jag har utvalt bland alla Israels stammar. 33 De har övergett mig och börjat tillbe Astarte, sidoniernas gudinna, Kemosh, Moabs gud, och Milkom, ammoniternas gud. De har inte vandrat på mina vägar och inte gjort vad som är rätt inför mig. De har inte följt mina lagar och föreskrifter så som hans far David gjorde.
34 Men jag ska inte ta hela riket från Salomo nu. För min tjänare Davids skull, honom som jag utvalde därför att han höll mina bud och lagar, ska jag låta Salomo regera under resten av sitt liv. 35 Men jag ska ta riket från hans son och ge dig tio stammar. 36 Hans son ska få behålla en stam, så att min tjänares Davids lampa kan fortsätta att brinna inför mig i Jerusalem, den stad som jag har utvalt åt mitt namn. 37 Jag ska låta dig regera över allt du önskar; du ska bli kung över Israel. 38 Om du lyder vad jag befaller dig och vandrar på mina vägar och gör vad som är rätt inför mig och håller mina stadgar och bud som min tjänare David gjorde, då ska jag vara med dig och jag ska bygga åt dig ett kungahus som består så som jag byggde åt David och jag ska ge Israel åt dig. 39 Jag ska förödmjuka Davids ättlingar, dock inte för alltid.’ ”
40 Salomo försökte döda Jerobeam, men han flydde till Shishak, kungen i Egypten. Där stannade Jerobeam tills Salomo var död.
Salomo dör
(2 Krön 9:29-31)
41 Salomos historia i övrigt, vad han gjorde och hans visdom finns nedtecknat i Salomos krönika.
42 Salomo regerade över hela Israel i Jerusalem i fyrtio år. 43 Sedan dog han och gick till vila hos sina fäder och begravdes i sin far Davids stad. Hans son Rehabeam blev kung efter honom.
Varning för falsk säkerhet
13 Ni som säger: ”Idag eller i morgon ska vi åka till den eller den staden, stanna där ett år och göra goda affärer”, 14 ni kan ju inte veta vad som ska hända i morgon, eller hur ert liv ska bli. Ni är en dimma som i ena stunden syns och nästa stund är borta.[a] 15 Ni borde i stället säga: ”Om Herren vill och vi får leva, ska vi göra det eller det.” 16 Men nu skryter ni med era egna planer, och allt sådant skryt är ont.
17 Den som vet om det goda han borde göra men inte gör det, han syndar.
Varning till rika människor
5 Ni som är rika, gråt och jämra er över den olycka som ska drabba er. 2 Er rikedom ska ruttna bort och era kläder ätas av mal. 3 Ert guld och silver ska förstöras av rost. Rosten ska vittna mot er och er kropp brännas upp som av eld. Ni har samlat på er rikedomar för den sista tiden. 4 Ni har undanhållit lönen för skördearbetarna på era åkrar. Nu ropar de, och skördearbetarnas rop har nått härskarornas[b] Herres öron.[c] 5 Ni har levt i lyx och överflöd här på jorden. Ni har ätit era hjärtan feta inför slakten.[d] 6 Ni har dömt och dödat den rättfärdige, han gjorde inte motstånd mot er.
22 De förde Jesus till den plats som kallas Golgota (vilket betyder Skalleplatsen). 23 Där gav man honom vin blandat med myrra,[a] men han ville inte ha det. 24 Sedan korsfäste de honom och delade hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem.
25 Klockan var runt nio på morgonen[b] när han korsfästes. 26 Ovanför honom hade man satt upp en skylt med texten: Judarnas kung, för att visa vad han anklagades för.
27 Samtidigt med Jesus blev också två brottslingar korsfästa, en på var sida om honom.[c] 29 Och de som gick förbi hånade Jesus och skakade på huvudet och sa: ”Se där ja! Var det inte du som skulle riva ner templet och bygga upp det igen på tre dagar? 30 Rädda dig själv nu och kliv ner från korset!”
31 Även översteprästerna och de skriftlärda gjorde sig lustiga över honom och sa till varandra:
”Han var bra på att rädda andra, men han kan inte rädda sig själv! 32 Skulle han vara Messias, Israels kung? Ja, om vi får se honom kliva ner från korset, då ska vi tro på honom!”
Också de som var korsfästa tillsammans med honom hånade honom.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.