Book of Common Prayer
Längtan efter Gud, förtröstan på honom
63 En psalm av David, när han var i Juda öken.
2 Gud, min Gud, dig söker jag!
Min själ törstar efter dig,
min kropp längtar efter dig
i detta förtorkade och plågade land,
där inget vatten finns.
3 Jag har sett dig i din helgedom,
jag har sett din makt och härlighet.
4 Din nåd betyder mer än livet.
Jag vill prisa dig!
5 Så länge jag lever vill jag prisa dig
och i ditt namn lyfta mina händer.
6 Min själ mättas som av rikaste rätter.
Därför lovsjunger jag dig med jublande läppar.
7 På min bädd kommer jag ihåg dig,
i nattens timmar tänker jag på dig.
8 Eftersom du är min hjälp,
jublar jag under dina vingars skugga.
9 Jag klamrar mig fast vid dig,
och din starka arm skyddar mig.
10 De som står efter mitt liv förgås,
de kommer att fara ner i jordens djup.
11 De kommer att överlämnas åt svärdet
och bli uppätna av schakaler.
12 Men kungen ska glädja sig i Gud,
och var och en som svär vid honom ska prisa sig lycklig,
medan lögnarna tystas ner.
Lovprisning för Herrens godhet
103 Av David.
Lova[a] Herren, min själ!
Hela mitt innersta ska prisa hans heliga namn.
2 Lova Herren, min själ,
och glöm inte allt det goda han har gjort.
3 Han förlåter mig alla mina synder.
Han helar mig från alla sjukdomar.
4 Han räddar mig från graven.
Han kröner mig med nåd och barmhärtighet.
5 Han fyller mitt liv med allt som är gott,
och jag blir ung igen som en örn.
6 Herren handlar rättfärdigt
och skaffar de förtryckta rättvisa.
7 Han lät Mose få veta hans förehavanden,
och Israels folk hans gärningar.
8 Herren är barmhärtig och nådig,
sen till vrede och rik på nåd.
9 Han går inte ständigt till rätta,
hans vrede varar inte för evigt.
10 Han handlar inte med oss som våra synder förtjänar,
han lönar oss inte efter våra missgärningar.
11 Så hög som himlen är över jorden
så stor är hans nåd mot dem som fruktar honom.
12 Så långt bort som öster är från väster
kastar han våra överträdelser från oss.
13 Som en far förbarmar sig över barnen
så förbarmar sig Herren över dem som fruktar honom.
14 För han vet hur vi är skapade,
han minns att vi bara är stoft.
15 Människans dagar är som gräset,
hon blomstrar som en blomma på ängen;
16 när vinden drar fram över den är den borta,
och dess plats kommer inte ihåg den mer.
17 Men Herrens nåd varar från evighet till evighet
mot dem som fruktar honom,
och hans rättfärdighet till kommande generationer,
18 till dem som håller hans förbund
och tänker på hans befallningar och följer dem.
19 Herren har rest sin tron i himlen,
och han regerar över allt.
20 Lova Herren, ni hans änglar, ni mäktiga,
som lyder och utför hans befallningar.
21 Lova Herren, alla hans härskaror
som tjänar honom och gör hans vilja.
22 Lova Herren, alla hans verk,
överallt där han härskar.
Lova Herren, min själ!
21 Vid sin ankomst till Jerusalem mönstrade Rehabeam Juda och Benjamins arméer, 180 000 utvalda soldater, för att strida mot Israel och återfå kungamakten åt Salomos son Rehabeam. 22 Men Guds ord kom till gudsmannen Shemaja:
23 ”Säg till kung Rehabeam av Juda, Salomos son, och till alla i Juda och Benjamin och det övriga folket: 24 ’Så säger Herren: ”Ni ska inte dra ut och strida mot era bröder, Israels folk! Vänd tillbaka hem, var och en till sitt, för det som har hänt kommer från mig!” ’ ”
Då lydde de Herrens ord och återvände till sitt, så som Herren befallt.
Jerobeam leder Israel in i avguderi
(2 Krön 11:1-4)
25 Jerobeam befäste Shekem i Efraims bergsbygd och slog sig ner där. Senare gick han och byggde upp Penuel. 26 Jerobeam tänkte för sig själv att riket nu skulle kunna komma tillbaka till Davids ättlingar 27 och att, om folket fortsatte att offra i Herrens hus i Jerusalem, de skulle kunna vända tillbaka till sin herre Rehabeam, kungen av Juda. De skulle till och med kunna döda honom för att sedan vända tillbaka till Rehabeam.
28 Jerobeam lät då på uppmaning av sina rådgivare tillverka två kalvar av guld och sa till folket: ”Det blir alldeles för besvärligt för er att gå upp till Jerusalem. Här är dina gudar, Israel, som ledde dig ut ur Egypten!”
29 En av dessa guldkalvar ställdes i Betel och den andra i Dan. 30 Dessa förledde folket att synda. Man reste till och med ända upp till Dan för att tillbe den kalv som fanns där. 31 Jerobeam byggde också upp tempel på offerhöjderna och avskilde präster bland folket, även sådana som inte var leviter. 32 Jerobeam instiftade en högtid på femtonde dagen i åttonde månaden i Betel, motsvarande högtiden i Juda. Jerobeam offrade själv till kalvarna som han låtit göra. Och det var där i Betel som han avskilde präster för offerplatserna som han låtit göra. 33 På femtonde dagen i åttonde månaden som han själv valt, offrade han på altaret som han byggt i Betel. Så instiftade han en högtid för israeliterna och gick upp till altaret för att offra.
18 Sedan kallade de in Petrus och Johannes igen och befallde dem att aldrig mer tala eller undervisa i namnet Jesus. 19 Men Petrus och Johannes svarade: ”Tänk efter själva, om det är rätt inför Gud att lyda er istället för honom? 20 Nej, vi kan inte låta bli att berätta om allt det som vi har sett och hört.”
21 Då hotade rådet dem än en gång men släppte dem sedan. De visste inte hur de skulle straffa dem för alla hyllade Gud för det som hade skett. 22 Mannen som hade blivit botad genom detta tecken var nämligen över fyrtio år gammal.
De troende ber om frimodighet
23 Så snart Petrus och Johannes blev fria, sökte de upp de sina och berättade allt vad översteprästerna och folkets ledare hade sagt. 24 Och när de andra hörde dem, började alla gemensamt ropa högt till Gud och sa:
”Herre, du som har skapat himlen och jorden och haven och allt som finns i dem![a] 25 Du lät den heliga Anden tala genom vår förfader David, din tjänare:
’Varför gör folken uppror?
Varför smider de meningslösa planer?
26 Jordens kungar reser sig;
makthavarna samlas mot Herren
och mot hans Smorde.’[b]
27 De slog sig verkligen samman i den här staden mot din heliga tjänare Jesus som du har smort. Herodes och Pontius Pilatus, de andra folken och Israels folk, 28 de har gjort vad du i din makt och med din vilja hade förutbestämt. 29 Herre, se nu hur de hotar oss! Så hjälp nu dina tjänare att frimodigt förkunna ditt budskap! 30 Visa din makt och bota de sjuka, låt tecken och under ske genom din heliga tjänare Jesus namn!”
31 När de hade slutat be, skakade platsen där de var samlade och alla fylldes av den heliga Anden och förkunnade Guds budskap frimodigt.
31 Då tog judarna än en gång upp stenar för att kasta på honom. 32 Men Jesus sa till dem: ”Jag har låtit er se många goda gärningar från Fadern. För vilken av dem tänker ni stena mig?”
33 Judarna svarade: ”Det är inte för någon god gärning vi vill stena dig, utan för att du hädar. Du, som är en människa, gör dig själv till Gud.”
34 Då sa Jesus: ”Står det inte i er egen lag att Gud sa: ’Jag säger att ni är gudar[a]’? 35 Man kallar alltså dem som fick ta emot Guds ord för gudar, och Skriften kan inte göras om intet. 36 Hur kan ni säga om honom som Fadern har helgat och sänt till världen att det är hädelse när jag säger: ’Jag är Guds Son’? 37 Om jag inte gör min Faders gärningar, då behöver ni inte tro på mig. 38 Men om jag gör dem, så tro åtminstone på dem, även om ni inte kan tro på mig. Då ska ni veta och inse att Fadern är i mig och jag i honom.”
39 De försökte då gripa honom igen, men han kom undan. 40 Sedan gick Jesus än en gång iväg till den plats på andra sidan Jordan där Johannes döparen först hade döpt, och han stannade där. 41 Det var många som kom till honom. Och de sa: ”Johannes gjorde inga tecken, men allt han sa om Jesus var sant.” 42 Många började där tro på honom.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.