Book of Common Prayer
En hyllning till Gud och ett tack för befrielse
30 En psalm, en sång av David vid tempelinvigningen.
2 Jag vill lova dig, Herre,
för du lyfte mig upp
och lät inte mina fiender triumfera över mig.
3 Herre, min Gud, jag bad till dig,
och du helade mig.
4 Herre, du förde mig upp ur dödsriket,
du räddade mig tillbaka till livet,
från att fara ner i graven.
5 Lovsjung Herren, ni hans fromma,
prisa hans heliga namn!
6 Hans vrede varar bara ett ögonblick
men hans nåd hela livet.
Gråten kan gästa om natten,
men när morgonen gryr kommer glädjen.
7 När jag levde i min trygghet sa jag till mig själv:
”Ingenting kan rubba mig.”
8 Herre, i din godhet ställde du mig på en fast berggrund.[a]
Men när du vände bort ditt ansikte från mig,
blev jag skräckslagen.
9 Jag ropade till dig, Herre,
jag bad Herren om nåd.
10 ”Vad vinner du genom att låta mig gå under, ner i graven?
Kan stoftet prisa dig?
Kan det berätta om din trofasthet?
11 Hör, Herre, var nådig mot mig,
Herre, bli min hjälpare!”
12 Då förvandlade du min klagan till dans.
Du tog av mig sorgdräkten och klädde mig i glädje.
13 Därför vill jag sjunga lovsånger och aldrig tystna.
Herre, min Gud, jag vill prisa dig i evighet!
Ångerpsalm; syndabekännelse och förlåtelse
32 Av David. Maskil[a].
Lycklig är den som har fått sin överträdelse förlåten,
den vars synd är utplånad.
2 Lycklig är den som Herren inte tillräknar synd
och vars ande är utan svek.
3 Så länge jag teg tynade jag bort
i min dagliga klagan.
4 Både dag och natt fanns din tunga hand över mig.
Min livskraft torkade bort som i hettan av en varm sommardag. Séla
5 Då bekände jag min synd för dig.
Jag dolde inte min skuld.
Jag sa: ”Jag vill bekänna mina överträdelser för Herren.”
Och du förlät mig min syndaskuld. Séla
6 Därför ska alla fromma be till dig,
när det går att finna dig.
När de stora vattnen stiger
kommer de inte att drabba dem.
7 Du är min tillflykt,
du bevarar mig för nöden,
du omger mig med befrielsens sånger. Séla
8 ”Jag vill vägleda och undervisa dig på den väg du ska gå.
Jag ska ge dig råd,
och jag ska följa dig med min blick.
9 Var därför inte som en häst eller mula utan förstånd,
som måste kontrolleras med tygel och betsel
för att den ska komma till dig.”
10 Många sorger drabbar gudlösa människor,
men den som förtröstar på Herren
ska omslutas av hans nåd.
11 Gläd er i Herren och jubla, ni rättfärdiga,
sjung av glädje, ni rättsinniga.
Andra boken
(42—72)
Klagopsalm, längtan efter Gud.[a]
42 För körledaren. Maskil[b]. Av Korachs ättlingar[c].
2 Som hjorten längtar efter vattenbäckar,
så längtar jag efter dig, min Gud.
3 Jag törstar efter Gud, den levande Guden.
När får jag komma och träda fram inför Gud?
4 Mina tårar är min mat dag och natt,
när man hela tiden frågar mig: ”Var är din Gud?”
5 Mina minnen kommer,
och jag utgjuter min själ.
Jag gick i folkhopen,
ledde processionen till Guds hus,
med glädjerop och tacksägelse i högtidsskaran.
6 Varför är jag så nedstämd,
varför så orolig inom mig?
Vänta på Gud!
Jag ska åter prisa honom,
min räddare och min Gud!
7 Ändå är jag nedstämd, min Gud,
och därför tänker jag på dig,
i Jordans land och på Hermons höjder,
på Misars berg.
8 Djup ropar till djup vid dånet av dina vattenfall.
Alla dina vågor och bränningar slår över mig.
9 Herren sänder om dagen sin nåd,
och om natten är hans lovsång hos mig,
en bön till den levande Guden.
10 Jag säger till Gud, min klippa:
”Varför har du övergett mig?
Varför måste jag gå sörjande,
förtryckt av fienden?”
11 Det är som om mina ben krossas
när mina fiender hånar mig,
när de ständigt frågar mig: ”Var är din Gud?”
12 Varför är jag så nedstämd,
varför så orolig inom mig?
Vänta på Gud!
Jag ska åter prisa honom,
min räddare och min Gud!
Fortsättning på föregående psalm
43 Gud, skaffa mig rätt,
försvara min sak mot ett hjärtlöst folk,
rädda mig från svekfulla och onda människor.
2 Du, Gud, är min fästning.
Varför har du förkastat mig?
Varför måste jag gå sörjande, förtryckt av fienden?
3 Sänd ditt ljus och din sanning!
Låt dem leda mig till ditt heliga berg, till din boning.
4 Jag vill gå till Guds altare,
till Gud, min glädje och fröjd.
Med min harpa vill jag prisa dig, Gud, min Gud.
5 Varför är jag så nedstämd,
varför så orolig inom mig?
Vänta på Gud!
Jag ska åter prisa honom,
min räddare och min Gud.
Ett delat rike
(1 Kung 12:1—2 Kung 17:41)
Uppror av stammarna i norr
Upproret mot Rehabeam
(2 Krön 10:1-19)
12 Rehabeam gick till Shekem, där alla israeliterna hade samlats för att göra honom till kung. 2 När Jerobeam, Nevats son, fick höra det – han var då i Egypten, dit han hade flytt undan kung Salomo – återvände han från Egypten. 3 Man skickade bud efter honom och han och hela det församlade Israel gick till Rehabeam och sa: 4 ”Din far gjorde vårt ok tungt. Gör nu arbetsbördan lättare för oss, det tunga ok din far lade på oss, så ska vi tjäna dig!” 5 Rehabeam svarade: ”Gå och kom tillbaka till mig om tre dagar!” Så gick folket sin väg.
6 Sedan rådgjorde kung Rehabeam med de äldre män som hade varit i tjänst hos hans far Salomo medan han levde. ”Vad råder ni mig att svara dessa människor?” frågade han.
7 ”Om du idag blir detta folks tjänare och ger dem ett välvilligt svar kommer de alltid att tjäna dig”, svarade de.
8 Men Rehabeam avfärdade de äldres råd och frågade de yngre männen som hade vuxit upp tillsammans med honom och som nu var i hans tjänst. 9 Han frågade dem: ”Vad råder ni mig att ge dessa människor för svar? De begär att jag ska lätta på det ok min far lade på dem.”
10 De unga männen som vuxit upp tillsammans med honom svarade: ”Du ska säga så här till dem som säger till dig att din far har lagt ett tungt ok på dem, men lätta du på det: ’Mitt lillfinger[a] är tjockare än min fars midja. 11 Min far lade på er ett tungt ok, men jag ska göra det ännu tyngre. Min far använde ris mot er, men jag ska använda skorpiongissel.’ ”
12 Efter tre dagar återvände Jerobeam och hela folket till Rehabeam som kungen hade sagt att de skulle göra. 13 Kungen gav då folket ett hårt svar och förkastade det råd som de äldre gett honom 14 och följde de unga männens råd och svarade: ”Min far gjorde ert ok tungt, men jag ska göra det ännu tyngre. Min far använde ris mot er, men jag ska använda skorpiongissel.”
15 Kungen lyssnade inte till folket. Herren styrde det så att det ord skulle gå i uppfyllelse som Herren hade uttalat till Jerobeam, Nevats son, genom Achia från Shilo.
16 När hela Israel insåg att kungen inte lyssnade på dem, svarade de:
”Vad har vi för del i David?
Vi delar inget med Jishajs son.
Dra hem, Israel!
Se om ditt hus själv, David!”
Så gick israeliterna hem. 17 Men Rehabeam regerade över de israeliter som bodde i Judas städer. 18 När kung Rehabeam skickade ut Adoram som var ansvarig för tvångsarbetena, stenade israeliterna honom till döds. Kung Rehabeam lyckades rädda sig i sin vagn och fly till Jerusalem. 19 Israel bröt med Davids ätt och de är skilda än idag.
20 När Israels folk fick höra att Jerobeam hade återvänt från Egypten, skickade de efter honom och kallade honom till ett möte med hela folket. Där gjorde de honom till kung över Israel. Det var bara Judas stam[b] som höll sig till Davids familj.
Herren Jesus kommer snart tillbaka
7 Syskon, vänta tåligt på att Herren ska komma tillbaka. Se hur jordbrukaren tåligt väntar på skörden och ser fram emot höstregn och vårregn. 8 Visa tålamod och styrk era hjärtan, ni också, för Herren kommer snart.
9 Klaga inte på varandra, syskon, så att ni inte blir dömda. Domaren står redan utanför dörren.
10 Syskon, ta profeterna som talat i Herrens namn till ert föredöme när det gäller att lida och visa tålamod. 11 Vi prisar ju dem lyckliga som har hållit ut. Ni har hört om Jobs uthållighet och sett hur Herren lät hans liv sluta. Herren är full av medlidande och barmhärtighet.[a]
12 Framför allt, mina syskon, svär inga eder, vare sig vid himlen eller vid jorden eller vid något annat. Säg bara ett enkelt ja eller nej, så att ni inte drabbas av domen.[b]
Rädda den som har kommit bort från Jesus
19 Mina syskon, om någon av er har kommit bort från sanningen och någon för honom tillbaka, 20 så ska ni veta att den som lyckas föra en syndare tillbaka från hans villoväg, han räddar den personen från döden och gör så att många synder blir förlåtna.
Jesus dör på korset
(Matt 27:45-56; Luk 23:44-49; Joh 19:28-30)
33 När klockan var tolv blev det mörkt över hela jorden, och mörkret varade ända fram till klockan tre. 34 Vid tretiden ropade Jesus med hög röst: ”Eloi, Eloi, lema sabachtani?” (det betyder: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?”)[a]
35 Några av dem som stod där i närheten hörde det och sa: ”Hör, han ropar på Elia!” 36 En av dem sprang bort och fyllde en svamp med surt vin, och satte den på en käpp och höll upp den så att han kunde dricka. ”Låt oss se om Elia kommer och tar ner honom!”, sa han.
37 Men Jesus ropade högt och slutade att andas[b]. 38 Då brast förhänget i templet[c] i två delar, uppifrån och ända ned.
39 När den romerska officeren, som stod framför honom, såg på vilket sätt Jesus gav upp andan, ropade han: ”Den mannen var verkligen Guds Son!”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.