Book of Common Prayer
Besvikelse och förtvivlan över en väns svek
55 För körledaren, till stränginstrument. Maskil. Av David.
2 Lyssna till min bön, Gud!
Göm dig inte när jag vädjar till dig!
3 Lyssna till mig och svara mig!
Mina tankar plågar mig,
jag har ingen ro,
4 för fienden väsnas och de gudlösa pressar mig.
De drar olycka över mig,
och i vrede anfaller de mig.
5 Mitt inre fylls av ångest,
dödsångesten griper mig.
6 Fruktan och fasa gastkramar mig.
Jag darrar och är rädd,
skräcken överväldigar mig.
7 Jag sa: ”Tänk om jag hade vingar som duvan,
så att jag kunde flyga bort och finna en viloplats.
8 Jag skulle flyga långt bort
till öknen och stanna där.” Séla
9 Jag skulle skynda mig att söka skydd
undan detta oväder och denna storm.
10 Herre, förvirra de gudlösa,
låt dem gräla sinsemellan,
för jag ser våld och strid i staden.
11 Dag och natt går de omkring den på dess murar.
Olycka och ofärd har förskansat sig därinne.
12 Våldet har tagit överhanden,
och förtryck och svek lämnar aldrig dess torg.
13 Om det hade varit en fiende som hånat mig,
hade jag kunnat stå ut med det.
Om det hade varit en ovän som satt sig upp mot mig,
kunde jag ha gömt mig för honom.
14 Men det var du, min jämlike,
min vän, min förtrogne.
15 Vi gick i underbar gemenskap
i folkskaran till Guds hus.
16 Låt döden utan varning ta dem,
låt dem fara levande ner i dödsriket,
för ondskan bor i och mitt ibland dem.
17 Men jag vill ropa till Gud,
och Herren ska rädda mig.
18 Både morgon, middag och kväll suckar jag och klagar högt inför honom,
och han ska lyssna till mig.
19 Han befriar mig och ger mig frid,
när fienderna anfaller mig,
hur många mina motståndare än är.
20 Gud ska höra mig och förödmjuka dem,
han som har regerat i evigheter, séla,
dessa som aldrig ändrar sig
och som inte fruktar Gud.
21 Han gav sig på dem som levde i fred med honom,
han våldförde sig på sitt förbund.[a]
22 Hans ord var hala som smör,
men hans hjärta var fyllt av stridslust.
Hans tal var lenare än olja
och ändå ett draget svärd.
23 Lämna din börda till Herren!
Han ska ta hand om dig.
Han låter aldrig den rättfärdige vackla.
24 Men du, Gud, ska störta ner dem i fördärvets djup.
De blodtörstiga och svekfulla uppnår inte ens hälften av människans livslängd.
Men jag förtröstar på dig.
Tacksamhet för bönesvar
138 Av David.
Jag vill prisa dig av hela mitt hjärta.
Jag vill lova dig med sång inför gudarna.
2 Jag böjer mig ner, mot ditt heliga tempel,
och prisar ditt namn
för din nåd och trofasthet.
För du har upphöjt ditt namn och ditt ord över allting.
3 När jag ropade till dig svarade du mig,
du styrkte mig och gav mig ny kraft.
4 Alla kungar på jorden ska prisa dig, Herre,
när de får höra dina ord.
5 De ska sjunga om Herrens vägar,
för Herrens härlighet är stor.
6 Herren är den högste, men han ser till de låga.
De stolta genomskådar han redan på långt håll.
7 När jag måste gå igenom nöd,
håller du mig vid liv.
Du sträcker ut din hand mot mina fienders vrede,
och med din mäktiga hand räddar du mig.
8 Herren kommer att fullborda sitt verk för mig.
Herre, din nåd varar för evigt.
Överge inte dina händers verk.
Guds allvetande och allestädes närvaro
139 För körledaren. En psalm av David.
Herre, du rannsakar mig och vet allt om mig.
2 Du vet om jag sitter eller står.
Även om du är långt borta från mig
vet du vad jag tänker.
3 Du granskar mig vare sig jag går eller ligger.
Du vet om allt som jag företar mig.
4 Redan innan jag har ett ord på min tunga
vet du, Herre, vad jag tänker säga.
5 Du omsluter mig på alla sidor,
och du håller din hand över mig.
6 Att veta detta är förunderligt för mig,
mycket större än vad jag någonsin kan förstå.
7 Vart skulle jag kunna gå för din Ande?
Vart skulle jag kunna fly för din närvaro?
8 Om jag far upp till himlen är du där,
och om jag bäddar åt mig i dödsriket, är du där.
9 Om jag kunde ta morgonrodnadens vingar,
eller gömma mig vid havets yttersta gräns,
10 kommer din hand att leda mig,
din starka hand att gripa mig.
11 Om jag bad mörkret att gömma mig
och ljuset omkring mig att bli natt,
12 så är inte mörkret mörkt för dig,
utan natten lyser som dagen, och mörkret är ljus.
13 Du skapade organen inne i min kropp,
du vävde samman mig i min mors livmoder.
14 Jag prisar dig för det förunderliga,
att jag är så underbart skapad!
Dina verk är förunderliga, det vet jag väl.
15 Mitt skelett var inte dolt för dig
när jag formades i det tysta,
när jag vävdes samman i jordens djup.
16 Du såg mig innan jag föddes.
I din bok blev varje bestämd dag i mitt liv inskriven
innan någon av dem började.[a]
17 Hur ofattbara är inte dina tankar för mig, Gud!
Hur enormt är inte deras antal!
18 Om jag försökte räkna dem
skulle de vara fler än sandkornen.
När jag vaknar,
är jag fortfarande hos dig.
19 Gud, om du ändå ville döda de gudlösa,
avlägsna de blodtörstiga från mig!
20 De som talar svekfullt om dig,
de som har missbrukat dina städer.[b]
21 Herre, skulle jag inte hata dem som hatar dig,
avsky dem som reser sig mot dig?
22 Jag hatar dem starkt,
de är mina fiender.
23 Granska mig, Gud!
Känn mitt innersta och pröva mig,
känn mina oroliga tankar!
9 Så säger härskarornas Herre: ”Handla med kraft, ni som i denna tid hör vad de profeter talat som var där när grunden till Herrens hus blev lagd, templet som skulle byggas upp. 10 Före den tiden fick varken människor eller djur någon lön, och ingen kunde komma eller gå tryggt för sina ovänner. Jag lät människorna drabba samman, alla mot varandra. 11 Men mot dem som är kvar av mitt folk är jag inte längre som jag var i det förgångna, säger härskarornas Herre.
12 Säden växer väl,[a] vinstocken ger sin frukt, jorden sin skörd och himlen sin dagg. Jag ska låta dem som är kvar av folket ärva allt detta. 13 Liksom ni har varit en förbannelse bland folken, Juda och Israel, så ska jag rädda er, och ni får bli till välsignelse. Var inte rädda! Handla med kraft!”
14 Så säger härskarornas Herre: ”Liksom jag planerade det onda över er, säger härskarornas Herre, och inte visade någon barmhärtighet när era förfäder provocerade min vrede, 15 så har jag nu gjort en plan för att göra gott mot Jerusalem och judéerna. Var inte rädda! 16 Så här ska ni göra: Tala sanning med varandra. Döm rättvist och fredligt i era portar. 17 Lägg inga onda planer mot varandra, och svär inte falska eder. Jag hatar allt sådant, säger Herren.”
Sex av sigillen bryts
6 Medan jag såg på bröt Lammet det första av de sju sigillen. Jag hörde en av de fyra levande varelserna säga med en röst som liknade åskan: ”Kom!” 2 Då fick jag se en vit häst. Ryttaren som satt på den hade en pilbåge, och man gav honom en segerkrans. Som en segrare red han sedan ut för att segra.
3 När Lammet bröt det andra sigillet, hörde jag nästa levande varelse säga: ”Kom!” 4 Då kom det fram en annan, en eldröd häst. Ryttaren på den hästen fick makt att ta bort freden från jorden så att människorna skulle döda varandra, och han fick ett långt svärd.
5 När Lammet bröt det tredje sigillet, hörde jag den tredje av de fyra levande varelserna säga: ”Kom!” Då fick jag se en svart häst. Ryttaren på den hästen höll en våg i handen, 6 och jag hörde något som lät som en röst bland de fyra varelserna säga: ”Ett kilo vete för en denar[a] och tre kilo korn för samma pris, men skada inte oljan och vinet.”
7 När Lammet bröt det fjärde sigillet, hörde jag den fjärde levande varelsen säga: ”Kom!” 8 Nu fick jag se en likblek häst. Ryttaren på den hästen hette Döden, och efter honom följde dödsriket[b]. De fick makt över en fjärdedel av jorden, så att de kunde döda människorna med svärd och svält och sjukdomar och vilda djur.
9 När Lammet bröt det femte sigillet, fick jag se under altaret de människoliv som hade dödats för Guds ord och för sitt vittnesbörd. 10 De ropade med hög röst: ”Herre, du som är helig och sann, hur länge ska det dröja innan du dömer människorna på jorden och straffar dem för att de dödade oss?” 11 Då fick var och en av dem vita dräkter, och de blev tillsagda att vara stilla ännu en kort tid, tills det fulla antalet av deras medtjänare, deras troende syskon, också hade blivit dödade.
12 Sedan såg jag Lammet bryta det sjätte sigillet. Då kom det en stor jordbävning, och solen blev svart som en sorgdräkt och månen blev som blod. 13 Himlens stjärnor föll till jorden som omogna frukter från ett fikonträd som skakas av kraftiga vindar. 14 Himlen veks undan, som om den rullats ihop som en bokrulle, och alla berg och öar flyttades från sina platser.
15 Jordens kungar och ledare och höga militärer, de rika och mäktiga, ja, alla människor, både slavar och fria, gömde sig i grottor och bland klippor i bergen, 16 och de sa till bergen och klipporna: ”Fall över oss och göm oss för honom som sitter på tronen och för Lammets vrede. 17 För nu har dagen kommit för deras stora vrede, och vem kan då överleva?”
Den slutliga domen
31 När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då ska han sätta sig på sin härlighets tron. 32 Alla folk ska samlas inför honom, och han ska dela in människorna i två grupper, som när en herde skiljer fåren från getterna. 33 Fåren ska han ställa på sin högra sida och getterna på sin vänstra.
34 Sedan ska Kungen säga till dem som står på hans högra sida: ’Kom alla ni som min Fader har välsignat. Gå in i det rike som ända från världens skapelse har gjorts i ordning åt er. 35 Jag var hungrig, och ni gav mig mat. Jag var törstig, och ni gav mig att dricka. Jag var en främling, och ni öppnade era hem för mig. 36 Jag var naken, och ni gav mig kläder. Jag var sjuk, och ni tog hand om mig. Jag var i fängelse, och ni besökte mig.’
37 Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig något att dricka? 38 När såg vi dig som främling och hjälpte dig, eller naken och gav dig kläder? 39 När såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’
40 Och Kungen ska svara dem: ’Sannerligen säger jag er: när ni gjorde detta för någon av mina minsta bröder[a], då gjorde ni det för mig.’
41 Efter det ska Kungen vända sig till dem som står på den vänstra sidan och säga: ’Gå bort från mig alla ni som är förbannade. Gå bort till den eviga eld som har gjorts i ordning åt djävulen och hans änglar. 42 Jag var hungrig, men ni gav mig ingen mat. Jag var törstig, men ni gav mig inget att dricka. 43 Jag var främling, men ni gav mig inget husrum. Jag var naken, men ni gav mig inga kläder. Jag var sjuk och i fängelse, men ni besökte mig inte.’
44 Då kommer de också att fråga: ’Herre, har vi någonsin sett att du var hungrig eller törstig, eller att du var en främling, eller att du var naken eller sjuk eller i fängelse utan att vi hjälpte dig?’
45 Och Kungen ska svara dem: ’Sannerligen säger jag er: vad ni inte gjorde för någon av mina minsta, det gjorde ni inte för mig.’
46 Och de ska gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv.”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.