Book of Common Prayer
Messias lidande
69 (A) För körledaren, till "Liljorna".
Av David.
2 (B) Fräls mig, Gud!
Vattnet når mig till halsen.
3 (C) Jag har sjunkit i djupaste dy
utan fotfäste,
jag är ute på djupt vatten
och strömmen sköljer över mig.
4 (D) Jag har ropat mig trött,
min strupe är hes,
min blick är matt
av väntan på Gud.
5 (E) De som hatar mig utan anledning
är fler än håren på mitt huvud.
Många vill förgöra mig,
de är mina fiender utan orsak.
Vad jag inte har stulit
måste jag ersätta.
6 Gud, du känner min dårskap,
min skuld är inte dold för dig.
7 Herre, Gud Sebaot,
låt inte dem som hoppas på dig
få skämmas för min skull,
låt inte dem som söker dig
få vanära för min skull,
du Israels Gud.
8 (F) För din skull får jag utstå hån,
vanära täcker mitt ansikte.
9 (G) Jag har blivit en främling
för mina bröder,
främmande för min mors barn.
10 (H) Brinnande iver för ditt hus
har förtärt mig,
dina smädares smädelser
föll över mig.[a]
11 Jag grät i min själ[b] och fastade,
men det blev jag hånad för.
12 Jag klädde mig i sorgdräkt,
men jag blev ett ordspråk för dem.
13 (I) De som sitter i porten
pratar om mig,
drinkare gör visor om mig.
14 (J) Men jag bär min bön
till dig, Herre, i nådens tid.
Gud, svara mig i din stora godhet,
i din frälsande trofasthet!
15 Rädda mig ur dyn
så att jag inte sjunker,
rädda mig
från dem som hatar mig
och från de djupa vattnen.
16 Låt inte vattenströmmarna
skölja över mig,
låt inte djupet sluka mig,
låt inte brunnens gap
slå igen över mig.
17 Svara mig, Herre,
för din nåd är god!
Vänd dig till mig
i din stora barmhärtighet.
18 (K) Dölj inte ditt ansikte för din tjänare,
för jag är i nöd.
Skynda dig, svara mig!
19 Kom till min själ, återlös den,
friköp mig från mina fiender.
20 Du känner den skymf,
skam och vanära jag får utstå.
Du ser alla mina ovänner.
21 Förakt har krossat mitt hjärta,
jag är sjuk.
Jag hoppades på medlidande
men fick inget,
på tröstare men fann ingen.
22 (L) De gav mig galla att äta
och ättika[c] att dricka i min törst.
23 (M) Låt deras bord framför dem
bli en snara, ett straff och en fälla[d].
24 Låt deras ögon förmörkas
så att de inte ser,
låt deras ben ständigt vackla.[e]
25 Ös din vrede över dem,
låt din glödande harm
hinna upp dem.
26 (N) Låt deras gård bli öde,
låt ingen bo i deras tält,[f]
27 (O) för de förföljer den du har slagit
och pratar om plågan[g]
hos den du har sårat.
28 (P) Lägg skuld till deras skuld,
låt dem inte få del
av din rättfärdighet.
29 (Q) Låt dem utplånas
ur de levandes bok,
låt dem inte bli skrivna
bland de rättfärdiga.
30 Men jag är plågad och lider.
Gud, låt din frälsning skydda mig!
31 Jag vill prisa Guds namn med sång
och upphöja honom
med tacksägelse.
32 (R) Det ska glädja Herren
mer än tjurar och oxar
med horn och klövar.
33 (S) De ödmjuka ska se det och glädjas.
Ni som söker Gud,
era hjärtan ska leva,
34 (T) för Herren lyssnar till de fattiga
och föraktar inte sina fångna.
TREDJE BOKEN
Undran över de gudlösas framgång
73 (A) En psalm av Asaf.
Gud är verkligen god mot Israel,
mot dem som har rena hjärtan.
2 Men jag var nära att snava
med mina fötter,
mina steg var nära att slinta,
3 (B) för jag greps av avund
mot de högmodiga
när jag såg de gudlösas framgång.
4 De är fria från plågor
fram till sin död,
deras kroppar är välnärda.
5 De drabbas inte av mänsklig nöd,
de plågas inte
som andra människor.
6 Därför är högmod deras halsband
och våld den dräkt de sveper sig i.
7 (C) Deras ögon kikar fram[a] ur fetman,
deras hjärtans fantasier
har ingen gräns.
8 De hånar och hotar med ondska,
överlägset hotar de med förtryck.
9 De öppnar sin mun mot himlen
och deras tunga far fram på jorden.
10 Därför vänder sig folket till dem,
de suger i sig vatten i mängd.
11 (D) De säger:
"Hur skulle Gud kunna veta?
Den Högste har väl ingen vetskap?"
12 (E) Sådana är de gudlösa,
ständigt trygga
med växande rikedom.
13 (F) Förgäves höll jag mitt hjärta rent
och tvådde mina händer i oskuld!
14 Jag var plågad hela dagen
och tuktad varje morgon –
15 men hade jag sagt:
"Så tänker jag tala",
då hade jag svikit dina barns släkte.
16 Jag funderade
och försökte förstå det,
men det var för svårt för mig,
17 tills jag kom in i Guds helgedom
och insåg deras öde.
18 (G) Du ställer dem på det hala,
du störtar dem i fördärvet.
19 (H) Hur plötsligt ska de inte gå under!
De förgås och får ett fruktansvärt
slut.
20 (I) Så som en dröm är borta
när man vaknar
ska du, Herre, förakta dem
som skuggbilder när du griper in.
21 När mitt hjärta var bittert
och det stack i mitt inre,
22 då var jag oförnuftig
och förstod ingenting,
jag var som ett djur inför dig.
23 Men jag är alltid hos dig,
du håller mig i min högra hand.
24 (J) Du leder mig med ditt råd
och tar sedan emot mig med ära.
25 Vem har jag i himlen utom dig?
Och har jag dig,
söker jag inget på jorden.
26 (K) När min kropp och mitt hjärta
ger upp,
är Gud mitt hjärtas klippa
och min lott för evigt.
27 De som är fjärran från dig går under,
du förgör alla som är otrogna
mot dig.
28 Men för mig är det gott
att vara nära Gud.
Jag tar min tillflykt
till Herren, Gud,
för att förkunna
alla dina gärningar.
Deboras och Baraks segersång
5 (A) Den dagen sjöng Debora och Barak, Abinoams son, denna sång:
2 När härförare anför i Israel,
när folket villigt offrar sig
– lova Herren!
3 Hör, ni kungar! Lyssna, ni furstar!
Jag vill sjunga, sjunga till Herren,
jag vill lovsjunga Herren,
Israels Gud.
4 (B) Herre, när du drog ut från Seir,
när du gick fram från Edoms land,
då bävade jorden,
då strömmade det från himlen,
då strömmade vatten från molnen.
5 Bergen skalv inför Herrens ansikte,
Sinai inför Herrens, Israels Guds,
ansikte.
6 (C) I Shamgars dagar, Anats sons,
i Jaels dagar låg vägarna öde.
Vandrarna måste gå omvägar.
7 (D) Inga ledare[a] fanns, inga i Israel
förrän jag, Debora, trädde fram,
trädde fram som en moder i Israel.
8 (E) Man valde sig nya gudar,
då nådde striden ända till portarna.
Men varken sköld eller spjut
fanns att se
bland Israels fyrtiotusen.
9 Mitt hjärta tillhör Israels furstar
och dem bland folket
som villigt offrade sig.
Lova Herren!
10 Ni som rider på vita åsnor,
ni som sitter hemma på mattor
och ni som vandrar på vägen,
sjung![b]
11 När man sjungande
delar byte mellan vattenhoarna
lovprisar man Herrens
rättfärdiga gärningar,
hans styres rättfärdiga gärningar
i Israel.
Då drog Herrens folk ner
till portarna.
12 Vakna, vakna, Debora!
Vakna, vakna, sjung din sång!
Res dig, Barak! Ta dig fångar,
du Abinoams son!
13 Då satte folkets överlevare
de tappra till anförare,
Herren satte mig
till anförare över hjältarna.
14 (F) Från Efraim kom män
med rötter i Amalek.
Benjamin följde dig
med dina skaror.
Från Makir kom furstar ner
och från Sebulon
män med ledarstav.
15 Furstarna i Isaskar
slöt sig till Debora,
och liksom Isaskar
gjorde också Barak,
ner i dalen skyndade man
i hans spår.
Bland Rubens ätter
höll man stora rådslag.
16 Varför satt du kvar bland dina fållor
och lyssnade till flöjtspel
vid hjordarna?
Bland Rubens ätter
hade man stora överläggningar.
17 (G) Gilead stannade
på andra sidan Jordan.
Och Dan,
varför dröjde han vid skeppen?
Asher satt kvar vid havets strand,
vid sina vikar stannade han.
18 Men Sebulon var ett folk
som föraktade döden,
likaså Naftali på slagfältets höjder.
Anden utgjuts på pingstdagen
2 (A) När pingstdagen[a] kom var de alla samlade. 2 (B) Då hördes plötsligt från himlen ett dån som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. 3 (C) Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. 4 (D) Alla uppfylldes av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala.
5 I Jerusalem bodde fromma judiska män från alla folk under himlen. 6 När dånet hördes samlades folkskaran, och alla var skakade eftersom var och en hörde sitt eget språk talas. 7 Häpna och förundrade frågade de: "Är de inte galileer, alla de som talar? 8 Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål? 9 Vi är parter, meder och elamiter, vi bor i Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, i Pontus och Asien[b], 10 i Frygien och Pamfylien, i Egypten och i trakterna kring Kyrene i Libyen, vi är inflyttade från Rom, 11 vi är judar och proselyter[c], kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på våra egna språk om Guds väldiga gärningar!" 12 De var alla häpna och förvirrade och frågade varandra: "Vad kan det här betyda?"
13 Men andra sade hånfullt: "De har druckit sig fulla på sött vin."
Petrus pingstpredikan
14 Då steg Petrus fram tillsammans med de elva, höjde sin röst och talade till dem: "Judiska män och Jerusalems alla invånare! Detta ska ni veta, lyssna till mina ord: 15 Det är inte som ni tror att de är berusade. Det är ju bara tredje timmen [d]på morgonen! 16 (E) Nej, det är detta som är sagt genom profeten Joel:
17 (F) Och det ska ske i de sista dagarna,[e]
säger Gud,
att jag utgjuter av min Ande
över allt kött.
Era söner och era döttrar ska profetera,
era unga ska se syner
och era gamla ska ha drömmar.
18 Ja, över mina tjänare och tjänarinnor
ska jag i de dagarna
utgjuta av min Ande,
och de ska profetera.
19 Och jag ska göra under uppe på himlen
och tecken nere på jorden,
blod, eld och moln av rök.
20 (G) Solen ska vändas i mörker
och månen i blod
innan Herrens dag kommer,
den stora och strålande.
21 (H) Och det ska ske att var och en
som åkallar Herrens namn
ska bli frälst.
Jesus uppstår ur graven
28 (A) Efter sabbaten, i gryningen den första veckodagen[a], gick Maria Magdalena och den andra Maria för att se på graven.
2 Då blev det en kraftig jordbävning, för en Herrens ängel kom ner från himlen. Han gick fram och rullade bort stenen och satte sig på den. 3 Hans gestalt var som blixten, och hans kläder var vita som snö. 4 Vakterna skakade av skräck för honom och blev som döda.
5 (B) Men ängeln sade till kvinnorna: "Var inte rädda! Jag vet att ni söker Jesus, den korsfäste. 6 (C) Han är inte här, han har uppstått som han har sagt! Kom och se platsen där han låg. 7 (D) Och gå genast och säg till hans lärjungar att han har uppstått från de döda. Se, han går före er till Galileen. Där ska ni få se honom. Nu har jag sagt er det."
8 De skyndade då genast i väg från graven. Med bävan och stor glädje sprang de för att berätta det för hans lärjungar.
9 (E) Plötsligt mötte Jesus dem och hälsade dem[b]. De kom fram och höll om hans fötter och tillbad honom. 10 (F) Då sade Jesus till dem: "Var inte rädda! Gå och säg till mina bröder att de ska gå till Galileen. Där ska de få se mig."
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation