Book of Common Prayer
Bön om skydd mot onda människor
140 För körledaren. En psalm av David.
2 Rädda mig, Herre,
från onda människor,
skydda mig från våldsmän
3 som gör onda planer i sina hjärtan
och vållar strid varje dag.
4 [a]De vässar sina tungor som ormar,
de har huggormsgift
bakom sina läppar.
Sela
5 Bevara mig, Herre,
från de gudlösas händer,
skydda mig från våldsmän
som planerar för att
få mina fötter på fall.
6 De stolta gillrar fällor
med rep för mig,
de lägger nät vid vägens kant,
de sätter snaror för mig.
Sela
7 [b]Jag säger till Herren:
Du är min Gud.
Lyssna, Herre,
till mitt rop om nåd!
8 Herre, min Herre,
min frälsnings styrka[c],
du skyddar mitt huvud
på stridens dag.
9 Herre, uppfyll inte
de gudlösas önskningar,
låt inte deras planer lyckas
så att de förhäver sig.
Sela
10 [d]Låt dem som omringar mig
själva drabbas
av sina läppars ondska.
11 [e]Låt glödande kol regna över dem,
låt dem kastas i eld,
i djup så att de aldrig
kommer upp.
12 Förtalare ska inte bestå i landet,
våldsmän ska jagas av olycka
med slag på slag.
13 [f]Jag vet att Herren ska ta sig an
den förtrycktes sak
och skipa rätt åt den fattige.
14 De rättfärdiga ska prisa ditt namn,
de ärliga ska bo inför ditt ansikte.
Bön i ensamhet och nöd
142 [a]En vishetspsalm av David. En bön när han var i grottan[b].
2 Med hög röst
ropar jag till Herren,
med hög röst
ber jag Herren om nåd.
3 [c]Jag utgjuter mitt bekymmer
för honom,
berättar om min nöd för honom.
4 [d]När min ande mattas i mig
är du den som känner min stig.
På vägen där jag går
har de lagt snaror för mig.
5 [e]Se på min högra sida,
där finns ingen
som känns vid mig.
Jag har ingen tillflykt mer,
ingen som frågar efter min själ.
6 [f]Jag ropar till dig, Herre,
jag säger: Du är min tillflykt,
min lott i de levandes land.
7 Lyssna till mitt rop,
för jag är i stor nöd.
Rädda mig från mina förföljare,
för de är starkare än jag.
8 [g]För min själ ut ur fängelset,
så att jag kan prisa ditt namn.
De rättfärdiga ska samlas
omkring mig
när du visar din godhet mot mig.
Bön om hjälp mot fiender
141 En psalm av David.
Herre, jag ropar till dig,
skynda till mig!
Lyssna till min röst
när jag ropar till dig.
2 [a]Låt min bön vara rökelse
inför dig,
mina lyfta händer ett aftonoffer.
3 [b]Herre, sätt en vakt för min mun,
bevaka mina läppars dörr.
4 [c]Låt inte mitt hjärta dras
till det som är ont[d],
till gudlösa gärningar
i lag med förbrytare.
Deras läckerheter vill jag inte äta.
5 [e]Om en rättfärdig slår mig
är det av kärlek,
straffar han mig
är det som olja på huvudet.
Mitt huvud ska inte avvisa det.
Men jag fortsätter att be
mot de ondas gärningar.
6 Deras ledare ska störtas ner
för klippan,
och då ska de förstå
att mina ord var goda.
7 Som när man plöjer
och river upp jorden,
så ligger våra ben utspridda
vid dödsrikets rand.[f]
Bön om räddning från undergång
143 [a]En psalm av David.
Herre, hör min bön,
lyssna till mitt rop om nåd!
Svara mig i din trofasthet,
i din rättfärdighet.
2 [b]Gå inte till doms med din tjänare,
för ingen levande är rättfärdig
inför dig.
3 [c]Fienden jagar min själ,
han trampar mitt liv till marken,
han lägger mig i mörker
likt dem som länge varit döda.
4 [d]Min ande mattas i mig,
mitt hjärta stelnar i mitt bröst.
5 [e]Jag minns dagar som gått,
jag begrundar alla dina gärningar
och tänker på dina händers verk.
6 [f]Jag sträcker mina händer mot dig,
min själ är som törstig jord
inför dig. Sela
7 [g]Herre, skynda att svara mig,
min ande förgås!
Dölj inte ditt ansikte för mig,
då blir jag som de
som går ner i graven.
8 [h]Låt mig möta din nåd på morgonen,
för jag litar på dig.
Visa mig den väg jag ska gå,
för jag lyfter min själ till dig.
9 Rädda mig från mina fiender,
Herre,
hos dig söker jag skydd.
10 [i]Lär mig att göra din vilja,
för du är min Gud.
Låt din gode Ande leda mig[j]
på jämn mark.
11 Herre, ge mig liv
för ditt namns skull,
rädda min själ ur nöden
i din rättfärdighet.
12 [k]Förinta mina fiender i din nåd,
förgör alla som plågar min själ,
för jag är din tjänare.
Jobs andra prövning
2 (A) En dag kom Guds söner och trädde fram inför Herren. Även Åklagaren var med bland dem och trädde fram inför Herren. 2 Då frågade Herren Åklagaren: ”Varifrån kommer du?” Åklagaren svarade: ”Från en färd över jorden där jag vandrat omkring.” 3 Herren sade till Åklagaren: ”Lade du märke till min tjänare Job? På jorden finns ingen som är så from och rättsinnig, ingen som så fruktar Gud och undviker det onda. Han står fortfarande fast i sin fromhet fastän du uppeggade mig mot honom för att förgöra honom utan skäl.”
4 Åklagaren svarade Herren: ”Hud för hud. Allt man äger ger man ju för att rädda sitt liv. 5 (B) Men räck ut din hand och rör vid hans kött och ben. Helt säkert kommer han då att förbanna dig rakt i ansiktet.” 6 (C) Herren sade till Åklagaren: ”Nåväl, han är i din hand. Men du måste skona hans liv.”
7 Och Åklagaren gick bort från Herrens ansikte och slog Job med svåra bölder, från fotsulan ända till hjässan. 8 (D) Job tog då en lerskärva att skrapa sig med, där han satt mitt i askan.
9 Då sade hans hustru till honom: ”Står du fortfarande fast i din fromhet? Förbanna Gud och dö.” 10 (E) Men han svarade henne: ”Du talar som en dåraktig kvinna skulle tala. Om vi tar emot det goda av Gud, ska vi då inte också ta emot det onda?”
Under allt detta syndade inte Job med sina läppar.
Jobs tre vänner
11 (F) När tre av Jobs vänner fick höra om alla olyckor som hade drabbat honom, kom de var och en från sin ort: Elifas[a] från Teman[b], Bildad från Shua[c] och Sofar från Naama[d]. De enades om att gå och visa sitt deltagande och trösta honom.
12 (G) Men när de på avstånd fick se honom och inte kunde känna igen honom, brast de i gråt och rev sönder sina mantlar och kastade stoft[e] mot himlen över sina huvuden. 13 (H) Sedan satt de med honom på marken i sju dagar och sju nätter utan att någon av dem sade ett ord till honom, eftersom de såg att hans plåga var mycket stor.
Saulus omvändelse
9 (A) Saulus, som fortfarande andades hot och mordlust mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen 2 och bad att få med sig brev till synagogorna i Damaskus. Om han kunde finna några som tillhörde Vägen[a], män eller kvinnor, skulle han få fängsla dem och föra dem till Jerusalem.
3 (B) Men när han på sin resa närmade sig Damaskus, strålade plötsligt ett ljus från himlen omkring honom. 4 Han föll till marken och hörde en röst som sade till honom: "Saul! Saul! Varför förföljer du mig?" 5 (C) Då frågade han: "Vem är du, Herre?" Rösten svarade: "Jag är Jesus, den du förföljer. 6 Men res dig och gå in till staden, så ska du få veta vad du måste göra." 7 (D) Männen som reste med honom stod där förstummade. De hörde ljudet men såg ingen.
8 Saulus reste sig upp från marken, och när han öppnade sina ögon kunde han inte se. Då tog de honom i handen och ledde honom in i Damaskus. 9 Under tre dagar såg han ingenting, och han varken åt eller drack.
27 (A) Arbeta inte för den mat som tar slut, utan för den mat som består och ger evigt liv och som Människosonen ska ge er. På honom har Gud Fadern satt sitt sigill[a]." 28 De frågade honom: "Vad ska vi göra för att utföra Guds verk?" 29 (B) Jesus svarade: "Detta är Guds verk: att ni tror på den som han har sänt."
30 (C) Då sade de till honom: "Vad gör du då för tecken, så att vi kan se det och tro på dig? Vad kan du göra? 31 (D) Våra fäder fick äta manna i öknen, som det står skrivet: Han gav dem bröd från himlen att äta."[b] 32 Jesus sade till dem: "Jag säger er sanningen: Det var inte Mose som gav er brödet från himlen, det är min Far som ger er det sanna brödet från himlen. 33 Guds bröd är det[c] som kommer ner från himlen och ger världen liv." 34 Då sade de till honom: "Herre, ge oss alltid det brödet!"
35 (E) Jesus svarade: "Jag är livets bröd. Den som kommer till mig ska aldrig hungra, och den som tror på mig ska aldrig någonsin törsta. 36 Men som jag sagt er: Ni har sett mig och tror ändå inte. 37 (F) Alla som Fadern ger mig kommer till mig, och den som kommer till mig ska jag aldrig visa bort. 38 (G) Jag har inte kommit ner från himlen för att göra min egen vilja, utan hans vilja som har sänt mig. 39 (H) Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte ska förlora någon enda av alla dem som han har gett mig, utan låta dem uppstå på den yttersta dagen. 40 (I) Ja, detta är min Fars vilja: att var och en som ser Sonen och tror på honom ska ha evigt liv, och jag ska låta honom uppstå på den yttersta dagen."
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation