^3 (A) Men Saulus försökte utplåna församlingen. Han gick in i hus efter hus och släpade ut både män och kvinnor och satte dem i fängelse.

⁴ Jag förföljde den Vägen ända till döds och grep både män och kvinnor och satte dem i fängelse. ⁵ Det kan översteprästen och hela Stora rådet intyga. Av dem fick jag med mig brev till bröderna^[a] i Damaskus, och jag reste dit för att gripa även dem som fanns där och föra dem till Jerusalem där de skulle få sitt straff.

^6 (A) Men när jag var på väg och närmade mig Damaskus mitt på dagen, strålade plötsligt ett starkt ljus från himlen omkring mig. ⁷ Jag föll till marken och hörde en röst som sade till mig: Saul! Saul! Varför förföljer du mig? ⁸ Jag frågade: Vem är du, Herre? Han svarade: Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer. ⁹ De som var med mig såg ljuset men uppfattade inte rösten^[b] som talade till mig. ¹⁰ Jag frågade: Vad ska jag göra, Herre? Herren sade till mig: Res dig och gå in till Damaskus! Där ska du få veta allt som det är bestämt att du ska göra.

¹¹ Men efter strålglansen från ljuset kunde jag inte se, så mina följeslagare tog min hand och ledde mig så att jag kom till Damaskus. ^12 (B) En viss Ananias, en from och lagtrogen man som alla judar i staden talade väl om, ¹³ kom till mig och ställde sig vid min sida och sade: Saul, min broder, du får tillbaka din syn! I samma ögonblick kunde jag se honom.^[c]

^14 (C) Då sade Ananias: Våra fäders Gud har utvalt dig till att lära känna hans vilja och att se den Rättfärdige och höra rösten från hans mun. ¹⁵ Du ska vara hans vittne inför alla människor och vittna om vad du har sett och hört. ^16 (D) Och nu, vad väntar du på? Res dig och låt dig döpas och tvättas ren från dina synder och åkalla hans namn.

^17 (E) När jag sedan hade återvänt till Jerusalem och bad i templet, kom jag i hänryckning. ¹⁸ Jag såg honom, och han sade till mig: Skynda dig och lämna Jerusalem fort, för här kommer de inte att ta emot ditt vittnesbörd om mig. ¹⁹ Jag sade: Herre, de vet ju att jag i den ena synagogan efter den andra lät fängsla och piska dem som trodde på dig. ^20 (F) Och när ditt vittne^[d] Stefanus blod blev utgjutet, stod jag själv där och samtyckte och vaktade mantlarna åt dem som mördade honom. ^21 (G) Då sade han till mig: Gå, för jag ska sända dig långt bort till hedningarna."

Paulus hos befälhavaren

^22 (H) Så långt hade de lyssnat på honom, men nu ropade de högt: "Bort från jorden med den människan! Han borde inte få leva!" ²³ De skrek, slet av sig mantlarna och kastade upp damm i luften.

²⁴ Befälhavaren beordrade då att Paulus skulle föras in i fästningen och förhöras under piskrapp^[e], så att man fick veta varför de skrek så mot honom. ^25 (I) När de hade sträckt ut honom för piskan^[f], sade Paulus till officeren som stod där: "Får ni piska en romersk medborgare^[g] som inte ens är dömd för något?"

²⁶ Så snart officeren hörde det, gick han till befälhavaren och berättade det och sade: "Vad är det du tänker göra? Den här mannen är romersk medborgare!" ²⁷ Då gick befälhavaren dit och frågade honom: "Säg mig, är du verkligen romersk medborgare?" Paulus svarade: "Ja." ²⁸ Befälhavaren sade: "Jag fick betala^[h] en stor summa pengar för det medborgarskapet." Paulus svarade: "Men jag är född med det^[i]." ²⁹ De som skulle förhöra honom drog sig genast undan. Även befälhavaren blev förskräckt när han förstod att det var en romersk medborgare som han hade belagt med bojor.

³⁰ Nästa dag ville han få klart besked om vad judarna anklagade Paulus för. Han lät därför ta av honom bojorna och befallde att översteprästerna och hela Stora rådet skulle samlas. Sedan förde han ner Paulus och ställde honom inför dem.

^9 (A) Själv såg jag det som min plikt att göra allt för att bekämpa Jesu nasaréns namn, ¹⁰ och det gjorde jag också i Jerusalem. Många av de heliga satte jag i fängelse med fullmakt från översteprästerna, och när man ville avrätta dem röstade jag för det. ¹¹ Överallt i synagogorna straffade jag dem gång på gång och tvingade dem att häda. I mitt vilda raseri förföljde jag dem ända till utländska städer.

¹² När jag så var på väg till Damaskus med fullmakt och uppdrag från översteprästerna, ¹³ fick jag under resan, kung Agrippa, mitt på dagen se ett ljus från himlen. Det var starkare än solen och strålade omkring mig och mina följeslagare. ¹⁴ Vi föll alla till marken, och jag hörde en röst som sade till mig på hebreiska: Saul! Saul! Varför förföljer du mig? Det blir hårt för dig att sparka mot udden^[a].

¹⁵ Jag sade: Vem är du, Herre? Och Herren svarade: Jag är Jesus, den som du förföljer. ^16 (B) Men res dig och stå på dina ben! Jag har visat mig för dig för att utse dig till tjänare och vittne, både till det du har sett och till det jag ska visa dig. ¹⁷ Och jag ska rädda dig från ditt eget folk och från hedningarna. Jag sänder dig till dem ^18 (C) för att öppna deras ögon, för att vända dem från mörker till ljus och från Satans makt till Gud, så att de får syndernas förlåtelse och en plats bland dem som helgats genom tron på mig.

^19 (D) Därför, kung Agrippa, har jag inte varit olydig mot den himmelska synen. ^20 (E) Jag har predikat, först i Damaskus och sedan i Jerusalem och hela Judeen och även ute bland hedningarna, att de ska ångra sig och omvända sig till Gud och göra gärningar som hör till omvändelsen.

^21 (F) Det var därför som judarna grep mig i templet och försökte döda mig. ^22 (G) Men med Guds hjälp står jag än i dag som vittne inför både små och stora. Och jag säger inget annat än vad profeterna och Mose har sagt skulle ske: ^23 (H) att Messias skulle lida, och att han som den förste som uppstått från de döda skulle förkunna ljuset både för vårt folk och för hedningarna."

^24 (I) När han sade detta i sitt försvarstal ropade Festus: "Du är galen, Paulus! Din stora lärdom driver dig till vanvett." ²⁵ Men Paulus svarade: "Jag är inte galen, högt ärade Festus. Det jag säger är sant och förnuftigt. ^26 (J) Kungen känner ju till allt detta, och därför talar jag också öppet och rakt till honom. Jag tror inte att något av detta är obekant för honom. Det är ju inte i någon avkrok det har hänt. ²⁷ Tror du på profeterna, kung Agrippa? Jag vet att du tror." ²⁸ Agrippa svarade Paulus: "Snart övertalar du väl mig att bli kristen!" ^29 (K) Paulus svarade: "Snart eller längre fram, inför Gud önskar jag att inte bara du utan alla som hör mig i dag blir som jag, bortsett från de här bojorna."

³⁰ Kungen reste sig nu tillsammans med ståthållaren och Berenike och de andra som satt där, ^31 (L) och när de hade kommit ut sade de till varandra: "Den mannen gör inte något som förtjänar död eller fängelse." ^32 (M) Och Agrippa sade till Festus: "Den mannen hade kunnat friges, om han inte hade vädjat till kejsaren."

^13 (A) Ni har ju hört hur jag betedde mig förr inom judendomen, hur våldsamt jag förföljde Guds församling och försökte utrota den. ^14 (B) Jag gick längre i judendom än många jämnåriga i mitt folk och ivrade än mer fanatiskt för mina fäders stadgar^[a].

^15 (C) Men han som utvalde mig redan i moderlivet och som kallade mig genom sin nåd ^16 (D) beslöt att uppenbara sin Son i mig^[b], för att jag skulle förkunna evangeliet om honom bland hedningarna. Då rådfrågade jag inte genast människor av kött och blod. ¹⁷ Jag gick inte upp till Jerusalem, till dem som var apostlar före mig, utan jag begav mig till Arabien^[c] och återvände sedan till Damaskus.

^18 (E) Först tre år senare kom jag upp till Jerusalem för att lära känna Kefas^[d], och jag stannade hos honom i femton dagar. ^19 (F) Någon annan av apostlarna träffade jag inte, bara Jakob, Herrens bror^[e]. ^20 (G) Detta skriver jag till er inför Gud, jag ljuger inte. ^21 (H) Sedan reste jag i väg till Syriens och Kilikiens område^[f]. ²² Personligen var jag okänd för Kristi församlingar i Judeen, ^23 (I) de hade bara hört sägas: "Han som förr förföljde oss förkunnar nu den tro han tidigare ville utrota." ²⁴ Och de prisade Gud för min skull.

^13 (A) jag som förr var en hädare, förföljare och våldsman. Men jag mötte barmhärtighet därför att jag i min otro inte visste vad jag gjorde.