Book of Common Prayer
En gudfruktig kung
101 (A) En psalm av David.
Om nåd och rätt vill jag sjunga,
dig, Herre, vill jag prisa.
2 Jag vill ge akt på[a]
den fullkomliga vägen[b].
När kommer du till mig?
Jag vill vandra med rent hjärta
i mitt hus.
3 Jag vänder inte mitt öga
till det som är fördärvligt[c].
Trolöshet hatar jag,
det får inte finnas hos mig.
4 Det falska hjärtat
ska bort från mig,
det onda vill jag inte veta av.
5 (B) Den som baktalar sin nästa
ska jag förgöra,
stolta ögon och högmodigt hjärta
tål jag inte.
6 (C) Mina ögon söker de trofasta i landet,
de ska bo hos mig.
Den som vandrar på
den fullkomliga vägen,
han ska tjäna mig.
7 Den som begår svek
får inte bo i mitt hus,
den som talar lögn
ska inte bestå inför mina ögon.
8 (D) Varje morgon ska jag förgöra
alla gudlösa i landet
och utrota alla förbrytare
ur Herrens stad.
Bön mot obarmhärtiga motståndare
109 [a]För körledaren. En psalm av David.
Min lovsångs Gud,
var inte tyst,
2 [b]för de öppnar sin gudlösa mun,
sin falska mun mot mig.
De talar mot mig
med lögnaktig tunga.
3 Med hatiska ord
omringar de mig,
de strider mot mig utan orsak.
4 Som svar på min kärlek
anklagar de mig,
men jag ber.
5 [c]De lönar gott med ont
och min kärlek med hat.
6 [d]Sätt en gudlös över honom,
låt en åklagare[e]
stå på hans högra sida.[f]
7 [g]När han ställs inför rätta,
låt honom dömas skyldig
och hans bön bli till synd.
8 [h]Låt hans dagar bli få
och en annan ta över hans ämbete.
9 [i]Låt hans barn bli faderlösa
och hans hustru änka.
10 [j]Låt hans barn irra runt och tigga
och söka sitt bröd
långt från sina ödelagda hem.
11 Låt ockraren
få grepp om allt han äger
och främlingar
plundra hans egendom.
12 Låt ingen visa barmhärtighet
mot honom
och ingen förbarma sig
över hans faderlösa.
13 [k]Låt hans ättlingar bli utrotade
och hans namn utplånat
i nästa släktled.
14 [l]Låt hans fäders skuld
bli ihågkommen inför Herren
och hans mors synd inte utplånas,
15 [m]låt dem alltid finnas inför Herren
och låt minnet av dem utrotas
från jorden.
16 Han hade ju ingen tanke
på att vara barmhärtig,
utan jagade den som var svag,
fattig och bedrövad i hjärtat
för att döda honom.
17 Han älskade förbannelse
och den drabbade honom,
han ville inte ha välsignelse
och den flydde från honom.
18 Han bar förbannelse som sin dräkt,
och den trängde in
som vatten i hans inre
och som olja i hans ben.
19 Låt den bli som hans mantel
att svepa sig i,
som ett bälte att ständigt
spänna om sig.
20 Detta är mina anklagares lön
från Herren,
till dem som talar ont mot min själ.
21 [n]Men du, Herre min Herre,
hjälp mig för ditt namns skull!
Din nåd är god, rädda mig,
22 för jag är svag och fattig,
mitt hjärta är genomborrat
i mitt inre.
23 [o]Jag försvinner som skuggan
om kvällen,
jag skakas bort som en gräshoppa.
24 Mina knän vacklar av fasta,
min kropp tappar sitt hull.
25 [p]Jag har blivit till åtlöje för dem,
de ser mig och skakar på huvudet.
26 Hjälp mig, Herre min Gud!
Fräls mig efter din nåd,
27 så att de förstår att det är din hand,
att du, Herre, har gjort det.
28 De förbannar, men du välsignar.
De reser sig men måste skämmas,
och din tjänare gläds.
29 [q]Låt mina anklagare
bli klädda i vanära
och svepta i sin skam
som i en mantel.
30 [r]Jag vill tacka Herren
om och om igen med min mun
och prisa honom bland de många,
עAjin
121 Jag har gjort vad som är rätt
och rättfärdigt.
Utlämna mig inte
åt mina förtryckare!
122 Gå i god för din tjänare
och låt det gå honom väl.
Låt inte de fräcka förtrycka mig!
123 Mina ögon längtar
efter din frälsning,
efter din rättfärdighets ord.
124 Handla med din tjänare
efter din nåd
och lär mig dina stadgar.
125 [a]Jag är din tjänare,
ge mig förstånd
så att jag lär känna dina vittnesbörd.
126 [b]Tiden är inne för Herren
att handla,
de har upphävt din undervisning.
127 [c]Därför älskar jag dina bud
mer än guld, än renaste guld.
128 Därför ger jag
alla dina befallningar rätt.[d]
Jag hatar lögnens alla vägar.
פPe
129 Underbara är dina vittnesbörd,
därför tar min själ vara på dem.
130 [e]När dina ord öppnas, ger de ljus
och förstånd åt enkla människor.
131 Jag öppnar min mun och flämtar,
för jag längtar efter dina bud.
132 Vänd dig till mig
och förbarma dig över mig,
så som du gör med dem
som älskar ditt namn.
133 [f]Gör mina steg fasta
genom ditt ord,
låt ingen ondska
få makt över mig.
134 Befria mig från människors
förtryck!
Jag vill hålla fast vid
dina befallningar.
135 [g]Låt ditt ansikte lysa
över din tjänare
och lär mig dina stadgar.
136 Strömmar av tårar
rinner från mina ögon,
för de tar inte vara på
din undervisning.
צTsade
137 [h]Herre, du är rättfärdig
och dina domar är rätta.
138 Du har gett dina vittnesbörd
i rättfärdighet och stor trofasthet.
139 [i]Jag förtärs av brinnande iver,
för mina fiender glömmer dina ord.
140 [j]Ditt ord är fullkomligt rent,
din tjänare älskar det.
141 Jag är ringa[k] och föraktad,
men jag glömmer inte
dina befallningar.
142 Din rättfärdighet
är en evig rättfärdighet,
din undervisning är sanning.
143 Nöd och ångest griper mig,
men dina bud är min glädje.
144 Dina vittnesbörd
är rättfärdiga för evigt.
Ge mig förstånd så att jag får leva.
15 (A) Manoa sade till Herrens ängel: ”Låt oss få hålla dig kvar, så tillagar vi en killing åt dig.” 16 Men Herrens ängel svarade Manoa: ”Även om du håller mig kvar kommer jag inte att äta av din mat. Men om du vill ordna ett brännoffer, så offra det åt Herren.” Manoa hade nämligen inte förstått att det var Herrens ängel. 17 (B) Manoa sade till Herrens ängel: ”Vad är ditt namn? Vi vill ära dig när det du har sagt går i uppfyllelse.” 18 (C) Herrens ängel sade till honom: ”Varför frågar du efter mitt namn? Mitt namn är Underbar[a].”
19 (D) Manoa tog killingen och matoffret och offrade det på klippan åt Herren. Då lät han något underbart ske inför ögonen på Manoa och hans hustru. 20 När lågan steg från altaret mot himlen, steg Herrens ängel upp i lågan från altaret. Manoa och hans hustru såg det, och de föll ner till jorden på sitt ansikte. 21 Sedan visade sig Herrens ängel inte mer för Manoa och hans hustru. Och Manoa förstod att det var Herrens ängel. 22 (E) Manoa sade till sin hustru: ”Nu måste vi dö, eftersom vi har sett Gud.” 23 Men hans hustru svarade honom: ”Om Herren hade velat döda oss skulle han inte ha tagit emot brännoffer och matoffer från vår hand, och inte låtit oss se allt detta eller höra något sådant.”
24 Sedan födde hans hustru en son och gav honom namnet Simson[b]. Pojken växte upp, och Herren välsignade honom.
Sju församlingstjänare utses
6 (A) Vid den tiden, när antalet lärjungar växte, började de grekisktalande judarna klaga på de hebreisktalande över att deras änkor blev bortglömda vid den dagliga matutdelningen.[a] 2 Då kallade de tolv samman alla lärjungarna och sade: "Det är inte bra om vi försummar Guds ord för att göra tjänst vid borden. 3 (B) Nej, bröder, utse sju män bland er som har gott anseende och är fyllda av Ande och vishet, så ger vi dem den uppgiften. 4 Själva ska vi ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst."
5 (C) Alla de församlade gillade förslaget. De valde Stefanus, en man fylld av tro och den helige Ande, och dessutom Filippus, Prokorus, Nikanor, Timon, Parmenas och Nikolaus, en proselyt från Antiokia. 6 (D) Man förde fram dem inför apostlarna, som bad och lade händerna på dem.
7 (E) Och Guds ord hade framgång och antalet lärjungar i Jerusalem växte kraftigt. Även en stor grupp präster började lyda tron.
Stefanus grips
8 (F) Stefanus var fylld av nåd och kraft och gjorde stora tecken och under bland folket. 9 Då kom det fram några från synagogan som kallades "De frigivnas[b]" – folk från Kyrene, Alexandria, Kilikien och Asien[c] – och började diskutera med Stefanus. 10 Men de kunde inte stå emot den vishet och den Ande som här talade.
11 Då intalade de några män att säga: "Vi har hört honom predika hädiska ord mot Mose och Gud!" 12 De hetsade upp folket och de äldste och de skriftlärda och kom sedan och grep honom och förde honom inför Stora rådet. 13 Sedan skickade de fram falska vittnen som sade: "Den där mannen slutar inte att predika mot denna heliga plats och mot lagen! 14 Vi har hört honom säga att Jesus från Nasaret ska bryta ner denna plats och ändra på de seder som Mose har gett oss." 15 Alla som satt i rådet fäste blicken på honom, och de såg att hans ansikte var som en ängels.
Jesus och den samariska kvinnan
4 När Jesus fick veta att fariseerna hade hört att han fick fler lärjungar och döpte fler än Johannes – 2 även om det inte var Jesus själv som döpte, utan hans lärjungar – 3 lämnade han Judeen och vände tillbaka mot Galileen. 4 Han måste då ta vägen genom Samarien[a], 5 (A) och han kom till en samarisk stad som heter Sykar,[b] nära den mark som Jakob gav till sin son Josef.[c] 6 Där fanns Jakobs brunn[d]. Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig där vid brunnen. Det var omkring sjätte timmen[e].
7 Då kom en samarisk kvinna för att hämta vatten. Jesus sade till henne: "Ge mig lite att dricka." 8 Hans lärjungar hade gått bort till staden för att köpa mat. 9 Den samariska kvinnan sade till honom: "Hur kan du som är jude be mig, en samarisk kvinna, om något att dricka?" Judarna umgås nämligen inte med samarierna[f].
10 (B) Jesus svarade henne: "Om du kände till Guds gåva och vem det är som ber dig: Ge mig lite att dricka, då skulle du ha bett honom, och han hade gett dig levande vatten[g]." 11 Hon sade: "Herre, du har ingen kruka och brunnen är djup. Så varifrån får du det levande vattnet? 12 (C) Är du större än vår far Jakob? Han gav oss brunnen och drack ur den själv, likaså hans söner och hans boskap."
13 Jesus svarade henne: "Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. 14 (D) Men den som dricker av det vatten jag ger honom ska aldrig någonsin törsta. Det vatten jag ger blir en källa i honom med vatten som flödar fram till evigt liv." 15 Kvinnan sade till honom: "Herre, ge mig det vattnet, så att jag slipper bli törstig och gå hit och hämta vatten."
16 Han sade: "Gå och hämta din man och kom hit." 17 Kvinnan svarade: "Jag har ingen man." Jesus sade: "Det stämmer som du säger att du inte har någon man. 18 Fem män[h] har du haft, och den du har nu är inte din man. Det du säger är sant."
19 (E) Kvinnan sade: "Herre, jag förstår att du är en profet. 20 Våra fäder har tillbett på det här berget[i], men ni säger att platsen där man ska tillbe finns i Jerusalem." 21 Jesus svarade: "Tro mig, kvinna, det kommer en tid när det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni ska tillbe Fadern. 22 (F) Ni tillber vad ni inte känner. Vi tillber vad vi känner, eftersom frälsningen kommer från judarna. 23 Men det kommer en tid, och den är redan här, när sanna tillbedjare ska tillbe Fadern i ande och sanning. Sådana tillbedjare vill Fadern ha. 24 (G) Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning." 25 (H) Kvinnan sade till honom: "Jag vet att Messias ska komma, han som kallas Kristus. När han kommer ska han berätta allt för oss." 26 (I) Jesus sade till henne: "Det Är Jag[j], den som talar med dig."
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation