Book of Common Prayer
זZajin
49 Tänk på ditt ord till din tjänare,
för du har gett mig hopp[a].
50 [b]Det är min tröst i mitt lidande
att ditt ord ger mig liv.
51 De fräcka hånar mig ständigt,
men jag viker inte
från din undervisning.
52 Jag tänker på dina domar
i forna tider, Herre,
och jag finner tröst.
53 Jag grips av glödande vrede
över de gudlösa,
de som överger din undervisning.
54 Dina stadgar är mina lovsånger
i huset där jag bor.
55 [c]I natten tänker jag
på ditt namn, Herre.
Jag följer din undervisning.
56 Det har förunnats mig
att ta[d] vara på dina befallningar.
חHeth
57 [e]Du är min lott, Herre.
Jag har lovat att hålla dina ord.
58 Av hela mitt hjärta
bönfaller jag dig:
förbarma dig över mig
enligt ditt ord!
59 Jag tänker över mina vägar
och vänder mina steg
till dina vittnesbörd.
60 Jag skyndar mig och dröjer inte
att hålla dina bud.
61 De gudlösas snaror omger mig,
men jag glömmer inte
din undervisning.
62 [f]Mitt i natten går jag upp
för att tacka dig
för dina rättfärdiga domar.
63 [g]Jag håller mig till alla
som vördar dig,
som följer dina befallningar.
64 [h]Din nåd, Herre, uppfyller jorden.
Lär mig dina stadgar!
טTeth
65 Du gör gott mot din tjänare, Herre,
enligt ditt ord.
66 Lär mig gott förstånd och kunskap[i],
för jag litar på dina bud.
67 Innan jag fick lida gick jag vilse,
men nu tar jag vara på ditt ord.
68 Du är god och gör det goda.
Lär mig dina stadgar!
69 De fräcka svärtar ner mig
med lögner,
men jag vill helhjärtat
hålla dina befallningar.
70 [j]Deras hjärtan är okänsliga
som fett,
men jag har min glädje
i din undervisning.
71 Det gjorde mig gott att få lida,
så att jag fick lära mig
dina stadgar.
72 [k]Din muns undervisning
är bättre för mig
än tusentals mynt av guld
och silver.
De rikas framgång är kort
49 För körledaren. En psalm av Koras söner.
2 Hör detta, alla folk!
Lyssna, alla som lever i världen,
3 både låg och hög,
rik som fattig.
4 Min mun ska tala vishet,
mitt hjärtas tanke
ska vara förstånd.
5 (A) Jag vänder mitt öra till visdomsord,
jag tyder min gåta
till harpans toner.
6 Varför vara rädd
under olyckans dagar
när mina förföljares[a] ondska
omger mig?
7 De litar till sina ägodelar
och stoltserar
med sin stora rikedom.
8 Men ingen kan köpa sin broder fri
eller ge Gud lösepenning
för honom.
9 Hans själs lösen är dyr,
den kan inte betalas till evig tid
10 så att han får leva för alltid
och aldrig se förgängelsen.
11 (B) Nej, man ser att de visa dör,
att både dårar och oförnuftiga
går under
och lämnar sin rikedom åt andra.
12 De tror att deras hus
ska bestå[b] för evigt,
deras boningar
från släkte till släkte.
De uppkallar sina marker
efter sina namn.
13 (C) Men människan i all sin härlighet
har inte bestånd[c],
hon liknar djuren som förgås.
14 Så går det dem
som litar till sig själva[d]
och deras efterföljare
som gillar deras ord. Sela
15 Som får drivs de ner i dödsriket,
döden blir deras herde[e].
De rättfärdiga ska råda över dem
när morgonen gryr.
Deras gestalt tynar bort i dödsriket,
de får ingen upphöjd boning.
16 (D) Men Gud ska friköpa min själ
från dödsrikets våld,
han ska ta emot mig. Sela
17 Bli inte imponerad när någon blir rik,
när hans hus växer i härlighet,
18 (E) för han får inget med sig i döden,
hans härlighet följer inte
med honom ner.
19 Även om han skattar sig lycklig
under livet
och får beröm när han gör det gott
för sig själv,
20 så går hans själ till sina fäder,
till dem som aldrig mer ser ljuset.
21 En människa som i all sin härlighet
inte har förstånd,
hon liknar djuren som förgås.
De gudlösas dårskap
53 [a]För körledaren, till mahalát[b]. En vishetspsalm av David.
2 (A) Dåren säger i sitt hjärta:
"Det finns ingen Gud."
Onda och vidriga
är deras gärningar,
ingen finns som gör det goda.
3 (B) Gud blickar ner från himlen
över människors barn
för att se om det finns
någon som förstår,
någon som söker Gud.
4 Men alla har avfallit,
alla är fördärvade.
Ingen finns som gör det goda,
inte en enda.
5 Förstår de ingenting,
alla dessa förbrytare
som äter mitt folk som bröd
och inte åkallar Gud?
6 Där grips de av skräck,
men det finns inget att frukta,
för Gud skingrar deras ben
när de belägrar dig[c].
Du får dem att skämmas,
för Gud har förkastat dem.
II. SION OCH FRÄLSNINGEN FRÅN SYNDEN (Kap 49-57)
Messias, Herrens tjänare
49 (A) Hör på mig, ni kustländer,
lyssna, ni folk
som bor i fjärran!
Herren kallade mig
redan i moderlivet,
han nämnde mitt namn
redan i min mors sköte.
2 (B) Han gjorde min mun
till ett skarpt svärd[a]
och gömde mig
i skuggan av sin hand.
Han gjorde mig till en vass pil
och dolde mig i sitt koger.
3 (C) Han sade till mig:
"Du är min tjänare, Israel,
genom dig
vill jag förhärliga mig."
4 Men jag tänkte:
"Förgäves har jag ansträngt mig,
utan nytta förbrukat min kraft.
Men min rätt är hos Herren
och min lön hos min Gud."
5 Och nu säger Herren,
han som från moderlivet
formade mig till sin tjänare
för att föra Jakob tillbaka till honom
så att Israel samlas hos honom,
för jag är ärad i Herrens ögon
och min Gud är min styrka –
6 (D) han säger: Det är för lite
att du bara är min tjänare
som upprättar Jakobs stammar
och för tillbaka de bevarade
av Israel.
Jag ska sätta dig
till ett ljus för hednafolken,
för att du ska bli min frälsning
ända till jordens yttersta gräns.[b]
7 (E) Så säger Herren,
Israels återlösare, hans Helige,
till honom som är föraktad
av varje själ,
till honom som är avskydd
av folken,
till honom som är
härskares tjänare:
Kungar ska se det och resa sig,
furstar ska se det och tillbe
eftersom Herren är trofast,
Israels Helige
som har utvalt dig.
8 (F) Så säger Herren:
Jag bönhör dig i nådens tid,
jag hjälper dig
på frälsningens dag.
Jag ska bevara dig
och göra dig till ett förbund
för folket,
för att upprätta landet
och fördela
de förödda arvslotterna,[c]
9 (G) för att säga till de fångna: "Kom ut",
och till dem som sitter i mörkret:
"Visa er!"
De ska finna bete längs vägarna,
betesmark på alla kala höjder.
10 (H) De ska varken hungra eller törsta,
ökenhettan och solen
ska inte skada dem,
för deras förbarmare ska leda dem
och föra dem till vattenkällor.[d]
11 Jag ska göra alla mina berg
till jämna vägar,
och mina banade vägar
ska byggas höga.
12 (I) Se, där kommer de fjärran ifrån,
några från norr
och andra från väster,
några från sineernas land[e].
Paulus tillrättavisar Kefas
11 Men när Kefas kom till Antiokia[a] gick jag öppet emot honom, eftersom han stod där dömd. 12 (A) Innan det kom några från Jakob[b] brukade han nämligen äta tillsammans med hedningarna, men när de hade kommit drog han sig undan och höll sig avskild av rädsla för de omskurna. 13 Även de andra judarna hycklade på samma sätt, så att till och med Barnabas drogs med i deras hyckleri.
14 (B) Men när jag såg att de inte var på rätt väg[c] efter evangeliets sanning, sade jag till Kefas inför alla: "Om du som är jude kan leva som hedning och inte som jude, varför tvingar du då hedningarna att leva som judar?"
Rättfärdig genom tro, inte gärningar
15 Vi är visserligen judar till födseln och inte hedniska syndare. 16 (C) Men vi vet att människan inte förklaras rättfärdig genom laggärningar utan genom tro på Jesus Kristus. Därför har också vi satt vår tro till Kristus Jesus, för att stå som rättfärdiga genom tro på Kristus[d] och inte genom laggärningar. Genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig.
17 Men om vi som söker rättfärdigheten i Kristus visar oss vara syndare, står Kristus då i syndens tjänst? Verkligen inte! 18 Bara om jag bygger upp igen det jag rev ner gör jag mig till överträdare. 19 (D) Jag har genom lagen dött bort från lagen för att leva för Gud. Jag är korsfäst med Kristus, 20 (E) och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son som har älskat mig och utgett sig för mig. 21 (F) Jag förkastar inte Guds nåd. För om rättfärdighet kunde nås genom lagen, då hade Kristus dött förgäves.
13 (A) och de drev ut många onda andar och smorde många sjuka med olja och botade dem.
Johannes Döparens död
14 (B) Jesu namn hade nu blivit känt, och kung Herodes[a] fick höra att folk sade att Johannes Döparen hade uppstått från de döda och att det var därför dessa krafter verkade i honom. 15 En del sade att han var Elia, och andra att han var en profet liksom någon av profeterna. 16 När Herodes hörde detta sade han: "Det är Johannes, han som jag halshögg. Han har uppstått."
17 (C) Herodes hade nämligen låtit gripa och binda Johannes och sätta honom i fängelse på grund av Herodias[b], hustru till hans bror Filippus. Herodes hade gift sig med henne, 18 men Johannes hade sagt till honom: "Det är inte tillåtet[c] att du har din brors hustru." 19 Herodias hatade honom och ville döda honom, men hon kunde inte 20 (D) eftersom Herodes hade respekt för Johannes. Han visste att Johannes var en rättfärdig och helig man, och skyddade honom. När han hörde honom blev han många gånger villrådig[d]. Ändå lyssnade han gärna på honom.
21 Så kom en dag ett lämpligt tillfälle, när Herodes firade sin födelsedag med en fest för sina stormän och befälhavare och de främsta i Galileen. 22 Då kom Herodias dotter in och dansade, och Herodes och hans bordsgäster blev så förtjusta att kungen sade till flickan: "Be mig om vad du vill, så ska du få det." 23 Han svor på det och sade till henne: "Vad du än ber om ska jag ge dig, ända till hälften av mitt rike."
24 Då gick hon ut och frågade sin mor: "Vad ska jag be om?" Hon svarade: "Johannes Döparens huvud." 25 Flickan skyndade genast in till kungen och bad: "Jag vill att du genast ger mig Johannes Döparens huvud på ett fat!" 26 Kungen blev djupt bedrövad, men för edens och gästernas skull ville han inte neka henne. 27 Han skickade genast i väg en bödel och befallde honom att hämta Johannes Döparens huvud. Denne gick då bort och halshögg honom i fängelset. 28 Och han bar fram hans huvud på ett fat och gav det åt flickan, och flickan gav det åt sin mor.
29 När Johannes lärjungar fick höra det, kom de och hämtade hans döda kropp och lade den i en grav.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation