Revised Common Lectionary (Semicontinuous)

Josef ger sig till känna för sina bröder

45 Nu kunde Josef inte behärska sina känslor längre inför alla de närvarande. ”Gå ut härifrån allesammans”, ropade han till sina tjänare. Ingen av dem var närvarande när han sedan gav sig till känna för sina bröder, ² och han brast ut i gråt och grät så högt att egypterna hörde det, även farao och hans hov fick veta det.

³ ”Jag är Josef”, sa han till sina bröder. ”Lever verkligen min far fortfarande?” Men hans bröder kunde inte svara honom. De var helt skräckslagna.

⁴ ”Kom fram hit”, sa han. De kom närmare, och än en gång sa han: ”Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten! ⁵ Men sörj nu inte över att ni sålde mig hit. Ni behöver inte anklaga er själva. Gud skickade hit mig i förväg för att rädda era liv. ⁶ Dessa två år av svält kommer att följas av fem år till, då man varken kommer att plöja eller skörda. ⁷ Gud har skickat mig hit för att hålla er och era familjer vid liv, till räddning för många.

⁸ Ja, det var Gud som skickade mig hit och inte ni. Han har gjort mig till rådgivare åt farao, ledare för hela hans förvaltning och härskare över hela Egyptens land.

⁹ Skynda er nu hem till min far! Säg till honom: så här säger din son Josef: Gud har satt mig som härskare över hela Egyptens land. Kom hit till mig omedelbart! ¹⁰ Du ska få bo i Goshens land, så att du är nära mig med alla dina barn, barnbarn, dina djur och allt annat du äger. ¹¹ Jag ska ta hand om dig här, eftersom det fortfarande återstår fem års hungersnöd. Varken du eller din familj eller någon av de dina ska lida någon brist. ¹² Nu har ni ju själva sett, och min bror Benjamin också, att det verkligen är jag, Josef, som talar till er. ¹³ Berätta för vår far om min höga ställning här i Egypten och om allt ni har sett. Skynda er hem och hämta vår far!”

¹⁴ Josef föll sin bror Benjamin om halsen och grät, och Benjamin grät i hans famn. ¹⁵ Josef kysste och omfamnade alla sina bröder och grät. Sedan samtalade han och bröderna med varandra.

Vänskapens glädje

133 En vallfartssång. Av David.

Har Gud övergett Israels folk?

11 Så nu frågar jag: har då Gud stött bort sitt folk helt och hållet? Nej, inte alls! Jag är ju själv israelit, en ättling till Abraham och av Benjamins stam.

² Gud har inte stött bort dem som han en gång utsåg till sitt eget folk. Vet ni inte vad det står i Skriften om Elia? Han anklagade Israel inför Gud:

²⁹ Gud ångrar inte sina gåvor och sin kallelse. ³⁰ Förut var ni olydiga mot Gud, men har nu fått förbarmande genom deras olydnad. ³¹ Nu har de blivit olydiga, för att även de ska få barmhärtighet genom den barmhärtighet som ni får. ³² Gud lät alla människor bli fångade i sin egen olydnad, för att han skulle kunna visa förbarmande mot alla.

¹⁰ Sedan kallade Jesus till sig folket och sa: ”Hör på och försök att förstå: ¹¹ Människan blir inte oren av det som kommer in i munnen. Det är det som går ut ur munnen, som gör människan oren.”

¹² Då gick hans lärjungar fram till honom och sa: ”Vet du att du retade upp fariseerna genom det du sa?”

¹³ Jesus svarade: ”Varje planta, som inte har planterats av min Fader i himlen, ska ryckas upp med roten, ¹⁴ så bry er inte om fariseerna. De är blinda ledare som leder andra blinda, och om en blind leder en blind, så faller båda i gropen.”

¹⁵ Då bad Petrus att Jesus skulle förklara liknelsen för dem.

¹⁶ ”Förstår inte ni heller?” frågade han. ¹⁷ ”Inser ni inte att det som kommer in i en människa bara passerar genom magen och kommer ut på avträdet? ¹⁸ Men det som går ut ur munnen kommer från hjärtat, och det är det som gör människan oren. ¹⁹ Ifrån hjärtat kommer ju onda tankar, mord, otrohet i äktenskapet, sexuell omoral, stöld, lögn och förtal, ²⁰ och det är sådant som gör människan oren. Men ingen blir oren av att äta utan att först ha tvättat händerna.”

En icke-judisk kvinnas tro

(Mark 7:24-30)

²¹ Jesus lämnade sedan Galileen och drog sig undan till området kring Tyros och Sidon.^[a]

²² En kanaaneisk kvinna från trakten kom då till honom och ropade: ”Herre, Davids Son, förbarma dig över mig! Min dotter är besatt av en ond ande och den plågar henne ständigt.” ²³ Men Jesus gav henne inte ett ord till svar. Hans lärjungar kom därför till honom och sa: ”Skicka iväg henne, hon förföljer oss ju med sina rop.” ²⁴ Han sa då till kvinnan: ”Jag har sänts bara till Israels förlorade får.”^{[b] 25} Men kvinnan kom närmare och föll ner för honom och sa: ”Herre, hjälp mig!” ²⁶ Jesus svarade: ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” ²⁷ ”Det är sant, Herre”, sa hon, ”men till och med hundarna äter de smulor som faller från deras herrars bord.” ²⁸ ”Kvinna”, sa Jesus till henne, ”din tro är stark. Du ska få det du ber om.” Och i samma stund blev hennes dotter botad.