Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
En bön om beskydd, tacksägelse för räddning
28 Av David.
Jag ropar till dig, Herre.
Min klippa, var inte stum mot mig.
Om du förblir tyst mot mig,
blir jag lik dem som går ner till graven.
2 Hör mina böner, när jag ropar till dig om hjälp
och sträcker mina händer mot det allra heligaste.
3 Släpa inte bort mig
tillsammans med de onda och de som gör orätt,
de som talar så vänligt till sina grannar
men går i onda tankar.
4 Löna dem efter deras handlingar
och efter deras onda gärningar.
Löna dem efter vad de gjort,
ge dem vad de förtjänar!
5 De bryr sig inte om Herrens gärningar,
om allt han har gjort.
Han ska riva ner dem
och inte bygga upp dem igen.
6 Välsignad är Herren,
för han har lyssnat till mina böner!
7 Herren är min styrka och min sköld.
Jag förtröstade på honom, och han hjälpte mig.
Glädjen bubblar nu i mitt hjärta,
och med min sång vill jag prisa honom.
8 Herren är sitt folks styrka
och en räddnings fästning för sin smorde.
9 Rädda ditt folk och välsigna din arvedel!
Led dem som en herde,
och bär dem för evigt!
Josef kastas i fängelse
39 Josef hade nu förts ner till Egypten. Potifar, faraos hovman och befälhavare för livgardet, en egypter, köpte honom av ismaeliterna som hade fört honom dit. 2 Herren var med Josef, allt han gjorde lyckades väl. Han var i sin egyptiske husbondes hus, 3 och denne förstod att Herren var med Josef och gav honom framgång i allt han företog sig. 4 Han såg med välvilja på Josef och gjorde honom till sin närmaste man. Josef fick ansvar för hela hushållet och över allt som Potifar ägde. 5 Från den dagen han gav Josef ansvaret för sitt hus och sin egendom, välsignade Herren egypterns hus på grund av Josef. Herren välsignade allt Potifar hade, såväl hemma som ute på markerna. 6 Josef fick ansvaret för allt hans husbonde ägde. Det enda Potifar själv behövde bry sig om var vad han skulle äta.
Josef var välbyggd och såg bra ut. 7 Efter en tid började Potifars hustru göra närmanden mot honom och föreslog att han skulle ligga med henne.
8 Josef vägrade och svarade: ”Min husbonde bekymrar sig inte för någonting i sitt hus utan har lämnat allt han äger i min vård. 9 Själv har han inte mer makt här än vad jag har. Han har inte undanhållit mig annat än dig, eftersom du är hans hustru. Hur skulle jag kunna göra något så ont som detta och synda mot Gud?”
10 Men hon fortsatte med sina förslag dag efter dag. Josef vägrade dock att lyssna till henne och ville varken ligga med henne eller ens vara nära henne.
11 En dag när han gick in i huset för att sköta sina sysslor, var ingen annan inne. 12 Då kom hon och grep tag i hans kläder och krävde att han skulle ligga med henne. Men han lämnade sin mantel i hennes hand och flydde ut. 13 När hon såg att han lämnade sin mantel och flydde, 14 ropade hon på husfolket och sa till dem:
”Se här! Han har tagit hit den där hebreiske slaven som bara vill roa sig med oss. Han kom och ville ligga med mig, men jag skrek högt, 15 och när han hörde mitt skrik, lämnade han sin mantel och sprang ut.”
16 Hon behöll hans mantel och när hans husbonde kom hem på kvällen, 17 berättade hon samma sak också för honom: ”Den där hebreiske slaven, som du har tagit hit, kom och ville roa sig med mig, 18 men jag ropade och skrek. Då lämnade han sin mantel och flydde.”
19 När husbonden hörde hustruns berättelse om hur hans slav hade uppfört sig mot henne, blev han rasande. 20 Husbonden grep Josef och spärrade in honom i det fängelse där kungen hade sina fångar. Så satt alltså Josef nu i fängelse. 21 Men Herren var med Josef också där och var god emot honom. Han gjorde fängelsechefen så välvilligt inställd mot Josef 22 att han gav Josef ansvaret för alla de andra fångarna liksom ansvaret för allt som gjordes där.
23 Fängelsechefen behövde inte bekymra sig över något av det som Josef tog hand om, för Herren var med honom och allt han gjorde lyckades väl.
14 Men vad innebär då detta? Är Gud orättvis? Nej, naturligtvis inte! 15 Han säger ju till Mose:
”Jag ska förbarma mig över vem jag vill,
och jag ska visa medlidande med vem jag vill.”[a]
16 Det beror inte på människans vilja eller strävan utan på Guds nåd.
17 I Skriften sägs det nämligen till farao:
”Jag har låtit dig uppstå just med avsikten
att jag ville visa min makt genom dig,
för att mitt namn skulle bli förkunnat överallt på jorden.”[b]
18 Gud förbarmar sig alltså över vem han vill, och han gör hjärtat hårt hos vem han vill.[c]
Gud är fri att välja sitt folk
19 Nu kanske någon säger: ”Varför anklagar han oss då? Vem kan sätta sig upp mot hans vilja?”
20 Men vem tror du att du är som försöker kritisera Gud? Inte kan väl det skapade säga till den som har skapat det: ”Varför gjorde du mig så här?” 21 Har inte en krukmakare rätt att av samma lerklump göra en vacker prydnadskruka och en annan för vardagsbruk? 22 Då har väl Gud rätt att visa sin vrede och sin makt, men ändå tills vidare ha tålamod med dem som är bestämda till att gå under? 23 Och kanske ville han göra sin härlighet känd för dem som han i förväg har bestämt ska få del av hans barmhärtighet och härlighet? 24 Till det har han även kallat oss, både judar och andra folk.
25 Det sägs så här genom Hosea:
”De som inte var mitt folk, ska jag nu kalla mitt folk,
och de som jag förut inte älskade, ska jag nu älska.”[d]
26 Och:
”Där det sades till dem:
’Ni är inte mitt folk’,
ska de kallas ’Den levande Gudens barn’.”[e]
27 Jesaja utropar om Israel:
”Även om israeliterna är talrika som havets sand,
ska bara en rest av dem bli räddad,
28 för Herren ska döma alla människor,
snabbt och en gång för alla.”[f]
29 Jesaja säger också på ett annat ställe:
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.