Revised Common Lectionary (Semicontinuous)

Syndabekännelse och förlåtelse

32 ^(A) En vishetspsalm^[a] av David.

Minnesstenar sätts upp

4 När hela folket hade kommit över Jordan sade Herren till Josua: ^2 (A) ”Välj ut tolv män bland folket, en man från varje stam, ³ och befall dem och säg: Ta här ur Jordan tolv stenar från stället där prästerna stod stadigt med sina fötter, och bär med dem över och lägg ner dem på den plats där ni ska slå läger i natt.”

⁴ Då kallade Josua till sig de tolv män som han hade utsett bland Israels barn, en man från varje stam. ⁵ Och Josua sade till dem: ”Gå framför Herren er Guds ark och gå ut mitt i Jordan. Var och en av er ska lyfta upp en sten på axeln, efter antalet av Israels stammar, ^6 (B) så att detta blir ett minnesmärke bland er. När era barn i framtiden frågar: Vad betyder dessa stenar? ^7 (C) ska ni svara dem: De betyder att Jordans vatten här skars av i sitt lopp framför Herrens förbundsark. När den fördes över Jordan skars Jordans vatten av. Så ska dessa stenar vara ett minnesmärke^[a] för Israels barn till evig tid.”

⁸ Israels barn gjorde som Josua befallde dem. De tog tolv stenar ur Jordan, så som Herren hade sagt till Josua, efter antalet av Israels stammar. Och de tog med dem till lägret och lade ner dem där. ⁹ Dessutom reste Josua tolv stenar mitt i Jordan på den plats där prästerna som bar förbundsarken hade stått med sina fötter, och stenarna finns där än i dag. ¹⁰ Prästerna som bar arken stod kvar mitt i Jordan tills allt som Herren hade befallt Josua att säga till folket var utfört, allt i enlighet med vad Mose hade befallt Josua. Och folket skyndade sig över.

¹¹ När allt folket var färdiga och hade kommit över, gick också Herrens ark och prästerna över och tog plats framför folket^[b]. ^12 (D) Och Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse stam gick beväpnade i spetsen för Israels barn, så som Mose hade befallt dem. ¹³ Omkring 40 000 män^[c], rustade för strid, gick över inför Herren för att strida på Jerikos hedmarker.

Tron och hoppet

^16 (A) Därför ger vi inte upp. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. ^17 (B) Vår nöd, som är kortvarig och väger lätt, bereder åt oss en väldig och överväldigande härlighet som väger tungt och varar för evigt. ^18 (C) Vi riktar inte blicken mot det synliga, utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.

5 ^(D) Vi vet att om vårt jordiska tält^[a] rivs ner så har vi en byggnad från Gud, en evig boning i himlen som inte är gjord av människohand. ^2 (E) Därför suckar vi i vårt tält och längtar att få iklä oss vår himmelska boning, ³ för när vi väl är klädda i den ska vi inte stå där nakna. ^4 (F) Ja, vi som bor i detta tält suckar tungt. Vi vill ju inte bli avklädda utan påklädda, så att det som är dödligt uppslukas av livet. ^5 (G) Och den som berett oss för just detta är Gud, som har gett oss Anden som en garant.