Revised Common Lectionary (Complementary)

Vilken Gud vi har

Den här sången skrevs av David när Herren hade befriat honom från Saul och från många fiender.^1-2 Herre, vad jag älskar dig, för du har gjort mig stark!

³ Herren är min borg, och i den är jag trygg. Ingen kan förfölja mig in i den och döda mig. Herren är min klippa, där jag kan gömma mig. Han är min Frälsare, ett berg där ingen kan nå mig, ett torn där jag är säker. Han är min sköld, min kraft och min styrka.

⁴ När jag ropar till honom om hjälp, då vet jag att han räddar mig från alla mina fiender. Därför prisar jag dig, Herre!

⁵ Döden band mig, och en flod av ogudaktighet sköljde över mig.

⁶ Fångad och till synes hjälplös kämpade jag för att komma loss ur dödens grepp.

⁷ I min förtvivlan ropade jag till Herren om hjälp, och han hörde mig i sitt tempel. Mitt nödrop nådde hans öron.

⁸ Då darrade jorden, och bergen bävade för Herren var vred och upprörd.

⁹ Rök vällde fram ur hans näsborrar och ur hans mun sprutade ut flammande eldslågor och glödande kol.

¹⁰ Tjocka, mörka moln sänkte sig ner till jorden och Herren kom ner i dem.

¹¹ Han satt på keruberna, och med vindens vingar skyndade han sig snabbt till min hjälp.

¹² Han svepte in sig i mörker och dolde sin närvaro i tjocka regnmoln.

¹³ Plötsligt syntes hans närvaros ljus genom molnen. Det blixtrade och kraftiga hagel föll.

¹⁴ Herren dundrade i himlen. Gud, som är över alla gudar, lät sin stämma höras. Och vilka hagelstormar och vilken eld!

¹⁵ Han sköt sina fruktade pilar och jagade alla fiender på flykten.

¹⁶ Herre, på din befallning blev havet torrlagt, och jordens grund blev synlig.

¹⁷ Från himlen sträckte han ner sin hand och drog mig upp ur det djupa vattnet. Han hjälpte mig ur mina svårigheter.

¹⁸ Han räddade mig från dessa fiender, som hatar mig. Jag var ju fullständigt hjälplös i deras händer.

¹⁹ De anföll mig just den dag då jag var som svagast, men Herren beskyddade mig.

Gud räddar Lot

19 När de två änglarna samma kväll kom till staden Sodoms port, satt Lot där. Han såg dem och reste sig upp för att möta dem och välkomna dem.

² Mina herrar, sa han. Kom till mitt hem och gästa oss över natten! Om ni önskar kan ni resa vidare redan tidigt i morgon.Nej tack, svarade de. Vi kan sova här ute på gatan.

³ Men Lot var så angelägen att de slutligen gick med honom hem, och han bjöd dem på mat och nybakat, osyrat bröd.

⁴ När de gjorde sig färdiga för att gå och lägga sig efter måltiden kom män, både yngre och äldre, från alla håll i staden och omringade huset.

⁵ De skrek till Lot: För ut de där männen till oss, så att vi kan våldta dem.

⁶ Lot gick då ut för att tala med dem och stängde dörren efter sig.

⁷ Han tiggde och bad dem att inte göra något så ont.

⁸ Hör här, sa han. Jag har två döttrar, som är oskulder. Ni kan ta dem och göra vad ni vill med dem, men lämna dessa män i fred, för de står under mitt beskydd.

⁹ Flytta på dig, skrek de. Vem tror du att du är? Vi lät den här karln bosätta sig här, och nu försöker han tala om för oss vad vi ska göra! Vi kommer att behandla dig mycket värre än vad vi tänker göra med dessa båda andra. De gick fram till Lot och började bryta sönder dörren.

¹⁰ Men de två männen i huset sträckte sig ut efter Lot, drog in honom och låste dörren

¹¹ och förblindade tillfälligt Sodoms män, så att de inte kunde hitta dörren.

¹² Vilka släktingar har du här i staden? frågade männen Lot. Försök att få ut dem härifrån allihop, mågar, söner, döttrar eller vad de än är.

¹³ Vi ska nämligen utplåna staden fullständigt. Stanken från den här platsen har nått himlen, och Gud har skickat oss hit för att förgöra den.

¹⁴ Då rusade Lot ut för att berätta detta för sina döttrars män: Skynda er, skynda er ut ur staden, för Herren tänker förgöra den! Men de unga männen bara tittade på honom, som om han hade förlorat förståndet.

¹⁵ Vid gryningen nästa morgon blev änglarna allt mer angelägna: Skynda dig, sa de till Lot. Ta din fru och dina döttrar som är här och ge dig av medan du kan, för annars kommer du att förgås när staden förstörs.

¹⁶ När Lot fortfarande tvekade, tog änglarna honom och hans fru och döttrar vid handen och förde dem i säkerhet utanför staden, för Herren var barmhärtig mot dem.

¹⁷ Fly för era liv, sa änglarna till honom. Och se er inte tillbaka. Fly till bergen! Stanna inte här nere på slätten, för då kommer ni att dö.

^18-20 Nej, mina herrar, tiggde Lot, eftersom ni har varit så vänliga mot mig och räddat mitt liv, och eftersom ni har visat mig så stor barmhärtighet, så låt mig istället för att fly till bergen få fly till den där lilla staden därborta, för jag anar olyckor i bergen. Ser ni inte att den ligger nära och att den är liten? Låt mig få gå dit i stället. Ni ser väl hur liten den är! På så sätt kommer mitt liv att räddas.

²¹ Ängeln sa: Jag accepterar ditt förslag. Vi ska inte förstöra den lilla staden.

²² Men skynda dig dit, för jag kan inte göra något förrän du är där. (Från och med den dagen har staden kallats Soar, som betyder liten stad.)

²³ Solen var redan på väg upp, när Lot nådde fram till staden.

²⁴ Då lät Herren eld och flammande svavel regna ner från himlen över Sodom och Gomorra.

²⁵ Han förstörde dem helt och hållet tillsammans med de andra städerna och byarna på slätten och utplånade allt liv, människor, växter och djur.

²⁶ Men Lots hustru såg sig om och blev förvandlad till en saltpelare.

²⁷ Samma morgon var Abraham uppe tidigt och skyndade sig ut till platsen där han hade stått inför Herren.

²⁸ Han såg ut över slätten mot Sodom och Gomorra och såg rökpelare och flammor stiga upp från städerna som från en ugn.

²⁹ Men Gud hade hört Abrahams bön och fört Lot i säkerhet och räddat honom ur den förödelse som kommit över städerna.

¹⁴ Var Gud orättvis? Naturligtvis inte!

¹⁵ För Gud hade sagt till Mose: Om jag vill vara god mot någon, så är jag det. Och jag ska förbarma mig över vem jag vill.

¹⁶ Därför ges Guds välsignelser inte bara för att någon bestämmer sig för att få del av dem, eller arbetar intensivt för att få dem. De ges därför att Gud visar sin kärlek mot vem han vill.

¹⁷ Egyptens kung Farao är ett exempel på detta. Gud sa till honom att han hade gett honom makt för att visa sin väldiga kraft genom honom, så att hela världen skulle höra om Guds härliga namn.

¹⁸ Gud är alltså god mot somliga, bara därför att han vill vara det, och han gör så att somliga vägrar att lyssna till honom.

¹⁹ Varför anklagar då Gud dem för att de inte lyssnar? Har de inte gjort just vad han lett dem till att göra?

²⁰ Nej, säg inte det! Vem är du som kritiserar Gud? Ska föremålet säga till den som har tillverkat det: Varför har du gjort mig så här?

²¹ När en människa tillverkar en kruka av lera, har hon då inte rätt att av samma lera göra en vacker kruka att ställa blommor i och en annan att slänga skräp i?

²² Har inte Gud all rätt att visa sin vrede och makt mot dessa som bara duger till att kastas bort och som han har haft tålamod med så länge?

^23-24 Och har han inte rätt att välja andra, sådana som oss, som är gjorda för att fyllas av hans härlighets rikedomar - vare sig vi är judar eller inte. Har han inte rätt att vara kärleksfull mot oss, så att alla kan se hur stor hans härlighet är?

²⁵ Gud säger ju genom profeten Hosea att han ska söka sig andra barn som inte kommer från den judiska familjen, och han ska älska dem, även om ingen har älskat dem förut.

²⁶ Om alla som inte är judar har han förut sagt: Ni är inte mitt folk. De ska nu kallas den levande Gudens söner.

²⁷ Profeten Jesaja utropade om judarna att även om de kunde räknas i miljoner, så skulle bara ett litet antal bli räddade.

²⁸ För Herren kommer att verkställa sin dom över jorden, snabbt och en gång för alla.

²⁹ Och Jesaja säger på ett annat ställe, att om det inte var för Guds barmhärtighets skull, så skulle alla judar förintas, varenda en, precis som alla förintades i städerna Sodom och Gomorra.