Revised Common Lectionary (Complementary)

Gud straffar och räddar sitt folk

^1-3 Mitt folk, lyssna till min undervisning! Öppna era öron för vad jag säger, för jag ska berätta för er händelser ur vår historia, om sådant som vi har sett och hört från tidigare generationer.

⁴ Jag ska uppenbara dessa sanningar för er, så att ni kan beskriva Herrens väldiga gärningar för era barn och berätta för dem om de mäktiga under han utförde.

⁵ Han gav sina lagar till Israels folk och Jakobs efterföljare, och befallde våra förfäder att undervisa sina barn,

⁶ så att de i sin tur kunde undervisa sina barn. På så sätt har hans lagar hållits levande från generation till generation.

⁷ Och därmed har varje generation fått möjlighet att följa dessa lagar och sätta sitt hopp till Gud och inte glömma alla hans fantastiska under.

⁸ Ja, de skulle inte vara lika opålitliga som sina förfäder, som vände sig bort från Gud i upproriskhet, och gick sin egen väg.

¹⁷ Ändå fortsatte de med sitt uppror och syndade mot Gud, som är över alla gudar.

¹⁸ De utmanade Gud och krävde annan mat än den Gud gav dem.

^19-20 Med misstro frågade de: Kan Gud verkligen duka ett bord åt oss i öknen?

²¹ Men Herren hörde dem och blev vred. Hans vredes eld brann mot Israel

²² därför att de inte trodde på honom eller räknade med hans hjälp.

²³ Trots detta befallde han att himlen skulle öppnas. Han öppnade himlens fönster

²⁴ och lät manna regna ner som mat. Han gav dem bröd från himlen!

²⁵ Ja, de åt änglarnas mat, och han gav dem mer än de orkade äta.

²⁶ Med sin väldiga kraft lät han vinden blåsa från både öster och söder.

²⁷ Han lät fåglar regna ner, så många att de blev till ett tjockt lager på marken. Ja, de var lika många som sanden i havet.

²⁸ Till och med mitt bland tälten föll fåglarna till marken,

²⁹ och folket åt så mycket de ville. Han gav dem vad de bad om,

² Där började folket än en gång klaga på Mose och Aron.

³ Tänk, om vi ändå hade varit kvar i Egypten, sa de. Tänk om Herren hade låtit oss dö där, för där hade vi ju tillräckligt med mat! Nu har ni fört oss ut i öknen, där vi kommer att dö av svält.

⁴ Då sa Herren till Mose: Jag ska låta mat regna ner från himlen till er. Var och en kan gå ut varje dag och samla in så mycket som han behöver. Och jag ska pröva dem för att se om de följer mina instruktioner eller inte.

⁵ Säg till dem att samla dubbelt så mycket på den sjätte dagen i varje vecka!

⁶ Mose och Aron kallade samman allt folket och meddelade dem: I kväll ska ni bli klara över att det var Herren som förde er ut ur Egypten.

^7-9 I morgon ska ni få se ännu mer av hans härlighet, för vilka är vi att ni skulle klaga på oss? Herren ska ge er kött att äta i kväll, och i morgon ska ni få bröd. Kom nu fram inför Herren och lyssna till hans svar på er jämmer.

¹⁰ Aron talade sedan till folket, och när de vände sig mot öknen uppenbarade sig plötsligt Herren för dem i molnet, som ledde dem.

^11-12 Och Herren sa till Mose: Jag har hört deras klagan. Säg till dem: 'I kväll ska ni få kött och i morgon ska ni mättas med bröd, och så ska ni veta att jag är Herren, er Gud.'

¹³ Den kvällen kom en stor mängd vaktlar över lägret, och på morgonen var öknen runt lägerplatsen våt av dagg.

¹⁴ Och när daggen lite senare försvann, lämnade den kvar något som liknade rimfrost på marken.

¹⁵ När Israels folk såg detta, frågade de: Vad är det här? Mose förklarade: Det är den mat som Herren har gett er att äta.

³¹ Och folket kallade maten manna, som betyder: Vad är det? Mannat var vitt som korianderfrö och smakade som bröd med honung.

³² Mose berättade också för folket att Herren bett dem att bevara en portion manna så att kommande generationer skulle få se det.

³³ Därför sa han till Aron att skaffa en kruka och hälla upp några liter manna i den och placera det på en helig plats.

³⁴ Aron gjorde så, precis enligt Herrens order till Mose, och han ställde mannat bredvid arken i tabernaklet.

³⁵ Under fyrtio år åt Israels barn manna, ända tills de kom in i Kanaans land, där det fanns säd att äta.

Jesus ger mat åt fyra tusen

³² Sedan kallade Jesus på sina lärjungar och sa: Jag har nöd för dessa människor. De har varit här hos mig i tre dagar och har inget kvar att äta. Jag vill inte skicka iväg dem hungriga, för då kanske de svimmar av utmattning längs vägen.

³³ Lärjungarna svarade: Men var ska vi få tag på tillräckligt med mat åt dem här i öknen?

³⁴ Då frågade Jesus: Hur mycket mat har ni? Sju brödstycken och några små fiskar, svarade de.

³⁵ Då bad Jesus människorna att slå sig ner på marken.

³⁶ Han tog de sju brödstyckena och fiskarna och tackade Gud för dem och delade dem i stycken och gav dem till lärjungarna, som i sin tur räckte dem till folket.

^37-38 Och alla åt tills de blev mätta - fyra tusen män förutom kvinnor och barn. Och när man samlade upp det som blev över, blev det sju fulla korgar.

³⁹ Sedan lät Jesus människorna gå hem, men själv steg han i en båt och for över sjön till Magadan.