Old/New Testament

Herrens ark förs in i templet

8 Därefter samlade Salomo de äldste i Israel och alla huvudmännen för stammarna, Israels barns familjeöverhuvuden, till sig i Jerusalem för att hämta upp Herrens förbundsark från Davids stad, det är Sion. ² Så samlades alla Israels män hos kung Salomo under högtiden i månaden Etanim, som är den sjunde månaden. ³ När alla de äldste i Israel hade kommit, lyfte prästerna upp arken. ⁴ De hämtade Herrens ark och uppenbarelsetältet dit upp tillsammans med alla heliga föremål som fanns i tältet. Prästerna och leviterna hämtade dem dit upp. ⁵ Och kung Salomo stod framför arken tillsammans med Israels hela menighet som hade samlats hos honom. Man offrade småboskap och nötboskap i sådan mängd att de inte kunde räknas eller uppskattas. ⁶ Prästerna bar in Herrens förbundsark till dess plats i husets kor, i det allra heligaste, till platsen under kerubernas vingar. ⁷ Ty keruberna bredde ut sina vingar över den plats där arken stod, så att arken och dess stänger upptill täcktes av keruberna. ⁸ Stängerna var så långa att deras ändar kunde ses från helgedomen framför koret, men de var inte synliga längre ut. De har blivit kvar där ända till denna dag. ⁹ I arken fanns ingenting annat än de två stentavlor som Mose hade lagt ner i den vid Horeb, när Herren slöt förbund med Israels barn, sedan de dragit ut ur Egyptens land.

¹⁰ Och det hände att när prästerna gick ut ur helgedomen, uppfylldes Herrens hus av molnet, ¹¹ så att prästerna inte kunde stå och göra tjänst på grund av molnet. Ty Herrens härlighet uppfyllde Herrens hus.

¹² Då sade Salomo:

Salomo talar till folket

¹⁴ Sedan vände sig kungen om och välsignade Israels hela församling, medan allt folket stod. ¹⁵ Han sade: "Välsignad vare Herren, Israels Gud, som med sin hand har fullbordat vad han med sin mun lovade min fader David, när han sade: ¹⁶ Från den dag då jag förde mitt folk Israel ut ur Egypten har jag inte i någon av Israels stammar utvalt en stad för att i den bygga ett hus där mitt namn skulle vara. Men David har jag utvalt till att råda över mitt folk Israel. ¹⁷ Min fader David hade i sinnet att bygga ett hus åt Herrens, Israels Guds, namn. ¹⁸ Men Herren sade till min fader David: Då du nu har i sinnet att bygga ett hus åt mitt namn, så gör du rätt i att ha detta i sinnet. ¹⁹ Men det är inte du som skall bygga huset, utan din son, han som skall utgå från dig, han skall bygga huset åt mitt namn.

²⁰ Och Herren har hållit det löfte han gav, för jag har kommit i min fader Davids ställe och sitter nu på Israels tron, så som Herren lovade, och jag har byggt huset åt Herrens, Israels Guds, namn. ²¹ Där har jag inrett ett rum för arken, och i den förvaras det förbund som Herren slöt med våra fäder, när han förde dem ut ur Egyptens land."

Salomos bön

²² Därefter trädde Salomo fram för Herrens altare inför hela Israels församling. Han räckte ut sina händer mot himlen ²³ och sade:

" Herre, Israels Gud, det finns ingen Gud som du, varken uppe i himlen eller nere på jorden, du som håller förbundet och bevarar nåd mot dina tjänare när de vandrar inför dig av hela sitt hjärta, ²⁴ du som har hållit vad du lovade din tjänare, min fader David. Ty vad du med din mun lovade, det fullbordade du med din hand, så som nu har skett. ²⁵ Håll nu, Herre, Israels Gud, vad du lovade din tjänare, min fader David, när du sade till honom: Det skall aldrig saknas en avkomling av dig inför mig på Israels tron, om dina barn ger akt på sin väg och vandrar inför mig, så som du har vandrat inför mig. ²⁶ Och nu, Israels Gud, låt det ord bli sant som du har talat till din tjänare, min fader David.

²⁷ Men kan då Gud verkligen bo på jorden? Se, himlarna och himlarnas himmel rymmer dig inte. Hur mycket mindre då detta hus som jag har byggt! ²⁸ Men vänd dig ändå till din tjänares bön och åkallan, Herre, min Gud, så att du hör det rop och den bön som din tjänare i dag sänder upp till dig ²⁹ och låter dina ögon natt och dag vara öppna mot detta hus, mot den plats om vilken du har sagt: Mitt namn skall vara där, så att du hör den bön som din tjänare ber, när han vänder sig mot denna plats. ³⁰ Ja, hör din tjänares och ditt folk Israels bön, när de vänder sig mot denna plats. Må du höra den på den plats där du bor, i himlen. Och när du hör, må du förlåta.

³¹ Om någon syndar mot sin nästa och man föreskriver honom en ed och låter honom svära den, och han kommer och svär eden inför ditt altare i detta hus, ³² må du då höra det i himlen och utföra ditt verk och skaffa dina tjänare rätt. Du skall förklara den skyldige skyldig och låta hans gärningar komma över hans huvud, men förklara den rättfärdige rättfärdig och låta honom få efter hans rättfärdighet.

³³ Om ditt folk Israel blir slaget inför en fiende, därför att de har syndat mot dig, men de vänder om till dig och prisar ditt namn och ber och ropar till dig om nåd i detta hus, ³⁴ må du då höra det i himlen och förlåta ditt folk Israels synd och låta dem komma tillbaka till det land som du har givit åt deras fäder.

³⁵ Om himlen stängs till och inget regn faller, därför att de har syndat mot dig, men de då ber, vända mot denna plats, och prisar ditt namn och vänder om från sin synd, eftersom du har ödmjukat dem, ³⁶ må du då höra det i himlen och förlåta dina tjänares och ditt folk Israels synd, och undervisa dem om den goda väg de skall vandra. Låt det då också regna över ditt land, det som du har givit åt ditt folk till arvedel.

³⁷ Om det blir hungersnöd i landet, om det blir pest, om det blir sot eller rost, om gräshoppor eller gräsmaskar kommer, om fienden tränger in i deras land och belägrar deras städer, ja, vilken plåga eller sjukdom som än kommer, ³⁸ om då någon, vem som helst, eller hela ditt folk Israel, ber och ropar till dig när de var för sig känner plågan i sitt hjärta och så räcker ut sina händer mot detta hus, ³⁹ må du då höra det i himlen där du bor och förlåta och utföra ditt verk, och ge var och en efter hans gärningar, eftersom du känner hans hjärta. Ty endast du känner alla människors hjärtan. ⁴⁰ Så skall de frukta dig, så länge de lever i det land som du har givit åt våra fäder.

⁴¹ Också om en främling, en som inte är av ditt folk Israel, kommer från något land långt borta, för ditt namns skull ⁴² - ty man skall också där höra talas om ditt stora namn och din starka hand och din uträckta arm - ja, om han kommer och ber, vänd mot detta hus, ⁴³ må du då höra det i himlen där du bor och göra allt vad främlingen ropar till dig om. Så skall alla folk på jorden lära känna ditt namn och frukta dig, såsom ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus, som jag har byggt, är uppkallat efter ditt namn.

⁴⁴ Om ditt folk drar ut till strid mot sin fiende på den väg du sänder dem och de ber till Herren, vända i riktning mot den stad som du har utvalt och mot det hus som jag har byggt åt ditt namn, ⁴⁵ må du då i himlen höra deras bön och åkallan och skaffa dem rätt.

⁴⁶ Om de syndar mot dig - och det finns ingen människa som inte syndar - och du blir vred på dem och ger dem i fiendens våld och man tar dem till fångar och för bort dem till fiendens land, långt bort eller nära, ⁴⁷ men de då kommer till besinning i det land där de är i fångenskap och vänder om och ropar till dig om nåd i det land där man håller dem fångna och säger: Vi har syndat och gjort illa, vi har varit ogudaktiga; ⁴⁸ om de då vänder om till dig av hela sitt hjärta och av hela sin själ i sina fienders land, dit man fört dem i fångenskap, och ber till dig, vända i riktning mot sitt land, det som du har givit åt deras fäder, och mot den stad som du har utvalt och mot det hus som jag har byggt åt ditt namn, ⁴⁹ må du då i himlen, där du bor, höra deras bön och deras rop om nåd och skaffa dem rätt. ⁵⁰ Förlåt ditt folk vad de har syndat mot dig, och förlåt alla de överträdelser som de har begått mot dig, och låt dem finna barmhärtighet hos dem som håller dem fångna, så att dessa förbarmar sig över dem. ⁵¹ Ty de är ju ditt folk och din arvedel, som du har fört ut ur Egypten, den smältugnen.

⁵² Låt dina ögon vara öppna och vända till din tjänares och ditt folk Israels rop om nåd, så att du hör dem, så ofta de ropar till dig. ⁵³ Ty du har själv avskilt dem till arvedel åt dig bland alla folk på jorden, så som du talade genom din tjänare Mose, när du förde våra fäder ut ur Egypten, Herre Herre."

⁵⁴ När Salomo hade slutat att med dessa ord be och åkalla Herren, steg han upp från Herrens altare, där han hade legat på knä med händerna lyfta mot himlen. ⁵⁵ Han steg fram och välsignade Israels hela församling med hög röst. Han sade: ⁵⁶ "Välsignad vare Herren, som har givit sitt folk Israel ro, alldeles som han har sagt! Ingenting har uteblivit av allt det goda som han lovade genom sin tjänare Mose. ⁵⁷ Må då Herren, vår Gud, vara med oss, så som han har varit med våra fäder. Må han inte överge oss eller lämna oss, ⁵⁸ utan vända våra hjärtan till sig, så att vi alltid går på hans vägar och håller fast vid de bud och stadgar och föreskrifter som han har givit våra fäder. ⁵⁹ Må dessa mina ord med vilka jag bönfallit inför Herren, vara nära Herren, vår Gud, dag och natt, så att han skaffar rätt åt sin tjänare och rätt åt sitt folk Israel dag efter dag, ⁶⁰ för att alla folk på jorden skall veta att Herren är Gud och ingen annan. ⁶¹ Låt era hjärtan vara hängivna Herren, vår Gud, så att ni alltid lever efter hans stadgar och håller hans bud, så som ni nu gör."

Templet invigs

⁶² Kungen och hela Israel offrade slaktoffer inför Herrens ansikte. ⁶³ Till det gemenskapsoffer som Salomo offrade åt Herren tog han 22 000 tjurar och 120 000 av småboskapen. Så invigdes Herrens hus av kungen och alla Israels barn. ⁶⁴ Samma dag helgade kungen den mellersta delen av förgården framför Herrens hus. Där offrade han brännoffret, matoffret och fettstyckena av gemenskapsoffret. Kopparaltaret som stod inför Herrens ansikte var nämligen för litet för att brännoffret, matoffret och fettstyckena av gemenskapsoffret skulle kunna rymmas där.

⁶⁵ Vid detta tillfälle firade Salomo högtiden och med honom hela Israel. Det var en stor församling, alltifrån det ställe där vägen går mot Hamat, ända till Egyptens bäck,^[a] som var inför Herrens, vår Guds, ansikte i sju dagar och åter sju dagar, tillsammans fjorton dagar. ⁶⁶ På åttonde dagen lät han folket gå, och de välsignade kungen. Sedan gick de hem, fyllda av glädje i sina hjärtan över allt det goda som Herren hade gjort mot sin tjänare David och mot sitt folk Israel.

Herren uppenbarar sig på nytt för Salomo

9 Sedan Salomo hade byggt färdigt Herrens hus och även kungshuset och allt annat han hade känt längtan och lust att utföra, ² visade sig Herren för Salomo en andra gång, så som han förut hade uppenbarat sig för honom i Gibeon. ³ Herren sade till honom: "Jag har hört den bön och begäran du har framburit till mig. Detta hus som du har byggt har jag helgat för att där fästa mitt namn för evig tid. Mina ögon och mitt hjärta skall för alltid vara där. ⁴ Om du vandrar inför mig, så som din fader David vandrade, med ärligt hjärta och i uppriktighet, så att du följer allt vad jag har befallt dig och håller fast vid mina stadgar och föreskrifter, ⁵ då skall jag låta din kungatron över Israel bestå för evigt, som jag lovade din fader David, när jag sade: Aldrig skall det på Israels tron saknas en avkomling av dig. ⁶ Men om ni och era barn vänder er bort från mig och överger mig och inte håller de bud och stadgar jag har förelagt er, utan går bort och tjänar andra gudar och tillber dem, ⁷ då skall jag utrota Israel ur det land som jag har givit dem. Det hus som jag har helgat åt mitt namn skall jag då förkasta från mitt ansikte. Och Israel skall bli ett ordspråk och en nidvisa bland alla folk. ⁸ Hur storslaget detta hus än är, skall var och en som då går förbi häpna och vissla. När man frågar: Varför har Herren gjort så mot detta land och mot detta hus? - ⁹ då skall man svara: Därför att de övergav Herren, sin Gud, som hade fört deras fäder ut ur Egyptens land, och höll sig till andra gudar och tillbad och tjänade dem, därför har Herren låtit allt detta onda komma över dem."

Betalningen till Hiram

¹⁰ Sedan Salomo i tjugo år hade byggt på de två husen, Herrens hus och kungshuset, ¹¹ gav kung Salomo tjugo städer i Galileen åt Hiram, kungen i Tyrus, som hade försett honom med cederträ, cypressträ och guld, så mycket han begärde. ¹² Men när Hiram från Tyrus begav sig ut för att se på de städer som Salomo hade givit honom, tyckte han inte om dem, ¹³ utan sade: "Vad är detta för städer som du har gett mig, min broder?" Han kallade dem Kabuls land, som de heter än i dag. ¹⁴ Men Hiram hade sänt etthundratjugo talenter guld till kungen.

Salomos övriga byggnadsverksamhet

¹⁵ På följande sätt förhöll det sig med det arbetsfolk som kung Salomo samlade för att bygga Herrens hus, sitt eget hus och Millo liksom Jerusalems murar samt Hasor, Megiddo och Gezer. ¹⁶ Farao, kungen i Egypten, hade dragit upp och intagit Gezer och tänt eld på staden och dödat de kananeer som bodde där. Sedan hade han givit den till hemgift åt sin dotter, som var Salomos hustru. ¹⁷ Men Salomo byggde upp Gezer och Nedre Bet-Horon, ¹⁸ Baalat och Tamar i öknen där i landet, ¹⁹ vidare alla de städer där han hade sina förråd, vagnar och hästar, och allt annat han önskade bygga i Jerusalem, på Libanon och i övrigt i det land som lydde under hans välde. ²⁰ Allt det folk som fanns kvar av amoreerna, hetiterna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna, alltså de som inte tillhörde Israels barn ²¹ - deras avkomlingar, så många som fanns kvar i landet efter dem därför att Israels barn inte hade förmått ge dem till spillo - dem gjorde Salomo till arbetspliktiga tjänare, så som de är än i dag. ²² Men av Israels barn gjorde Salomo ingen till slav, utan de blev krigare och hans tjänare, befälhavare och kämpar eller tillsyningsmän för hans vagnar och ridhästar. ²³ Överfogdarna över Salomos arbeten var femhundrafemtio. Dessa hade befälet över folket som utförde arbetet.

²⁴ När faraos dotter hade flyttat upp från Davids stad till det hus som Salomo hade byggt åt henne, byggde han också Millo.

²⁵ Salomo offrade tre gånger om året brännoffer och gemenskapsoffer på det altare som han hade byggt åt Herren och tände på det rökelsen inför Herrens ansikte. Så hade han då gjort huset färdigt.

²⁶ Kung Salomo byggde också en flotta i Esjon-Geber, som ligger vid Elot, på stranden av Röda havet, i Edoms land. ²⁷ På denna flotta sände Hiram av sitt folk sjökunnigt skeppsmanskap, som följde med Salomos folk. ²⁸ De for till Ofir och hämtade därifrån guld, fyrahundratjugo talenter, som de förde till kung Salomo.

Änkans gåva

21 Jesus såg upp och märkte hur de rika lade sina gåvor i offerkistan. ² Men han såg också hur en fattig änka lade ner två små kopparmynt.^{[a] 3} Då sade han: "Amen säger jag er: Denna fattiga änka gav mer än alla andra. ⁴ Ty det var av sitt överflöd som alla andra lade något i offerkistan, men hon offrade av sin fattigdom allt vad hon hade att leva på."

Templet skall ödeläggas

⁵ När några talade om hur templet var utsmyckat med vackra stenar och tempelgåvor, sade Jesus: ⁶ "Ni ser detta. Det skall komma dagar då här inte skall lämnas sten på sten. Allt skall brytas ner."

Tecknen på Jesu ankomst

⁷ Då frågade de honom: "Mästare, när skall detta ske? Och vad blir tecknet på att det står för dörren?" ⁸ Han svarade: "Se till att ni inte blir vilseledda. Ty många skall komma i mitt namn och säga: Jag är Messias, och: Tiden är nära. Men följ dem inte! ⁹ Och när ni får höra om krig och uppror, så bli inte förskräckta. Ty sådant måste först hända, men det betyder inte att slutet kommer omedelbart." ¹⁰ Vidare sade han till dem: "Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike. ¹¹ Det skall bli stora jordbävningar och svält och pest på den ena platsen efter den andra. Fasansfulla ting och stora tecken skall visa sig från himlen.

¹² Men innan allt detta händer, skall man gripa och förfölja er. Man skall utlämna er åt synagogor och fängelser och ställa er inför kungar och landshövdingar för mitt namns skull. ¹³ Detta ger er tillfälle att vittna. ¹⁴ Bestäm er därför att inte förbereda något försvarstal. ¹⁵ Ty jag skall själv lägga orden i er mun och ge er vishet som ingen av era fiender skall kunna stå emot eller motsäga. ¹⁶ Ni kommer att bli förrådda till och med av föräldrar och bröder, av släktingar och vänner, och en del av er skall man döda. ¹⁷ Och ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull. ¹⁸ Men inte ett hår på ert huvud skall gå förlorat. ¹⁹ Genom att stå fasta skall ni vinna era själar.