Old/New Testament
Natans strafftal och Davids ånger
12 Herren sände Natan till David. Han kom till David och sade till honom: "Två män bodde i samma stad. Den ene var rik och den andre fattig. 2 Den rike hade får och boskap i mycket stor mängd. 3 Men den fattige hade ingenting alls utom ett enda litet lamm som han hade köpt. Han födde upp det och det växte upp hos honom och hans barn. Det åt av hans brödstycke och drack ur hans bägare och låg i hans famn och var som en dotter för honom. 4 Så kom en vägfarande till den rike mannen. Då nändes han inte ta av sina egna får och sin egen boskap för att reda till åt den resande som hade kommit till honom, utan han tog den fattiges lamm och tillredde det åt mannen som hade kommit till honom."
5 Då blev David alldeles rasande på den mannen och han sade till Natan: "Så sant Herren lever: Den man som har gjort detta förtjänar döden! 6 Lammet skall han ersätta fyradubbelt, för att han gjorde detta och var så obarmhärtig." 7 Natan sade då till David: "Du är den mannen! Så säger Herren, Israels Gud: Jag har smort dig till konung över Israel, och jag har räddat dig ur Sauls hand. 8 Jag har gett dig din herres hus och lagt din herres hustrur i din famn. Jag har gett dig Israels och Juda hus. Och om detta hade varit för litet skulle jag ha gett dig ännu mer. 9 Varför har du då föraktat Herrens ord och gjort det som är ont i hans ögon? Hetiten Uria har du dödat med svärd, och hans hustru har du tagit till hustru åt dig. Du har dödat honom med ammoniternas svärd. 10 Så skall nu aldrig svärdet vika från ditt hus, eftersom du har föraktat mig och tagit hetiten Urias hustru till hustru åt dig. 11 Så säger Herren: Jag skall sända olyckor över dig från ditt eget hus, och jag skall ta dina hustrur inför dina ögon och ge dem åt en annan, och han skall ligga med dina hustrur mitt på ljusa dagen. 12 Du har gjort sådant i hemlighet, men jag skall låta det ske inför hela Israel, och det på ljusa dagen."
13 Då sade David till Natan: "Jag har syndat mot Herren." Natan sade till David: "Så har också Herren förlåtit dig din synd. Du skall inte dö. 14 Men eftersom du genom denna handling har kommit Herrens fiender att förakta honom, måste den son som just har fötts åt dig dö."
Davids son dör
15 Så gick Natan hem igen. Och Herren lät barnet, som Urias hustru hade fött åt David, drabbas av en svår sjukdom. 16 David bad till Gud för pojken och fastade. När han kom hem låg han hela natten på marken. 17 Då kom de äldste i hans hus upp till honom för att få honom att resa sig från marken. Men han ville inte, och inte heller åt han något med dem.
18 På sjunde dagen dog barnet. Davids tjänare var rädda för att tala om för honom att barnet hade dött. De tänkte: "När vi talade till honom medan barnet levde, ville han inte lyssna till oss. Hur kan vi då säga honom att barnet har dött? Han kan göra något förfärligt." 19 Men när David såg att hans tjänare viskade med varandra, förstod han att barnet hade dött. David frågade då sina tjänare: "Har barnet dött?" De svarade: "Ja."
20 Då steg David upp från marken, tvättade sig, smorde sig, bytte om kläder och gick in i Herrens hus och tillbad. När han kom hem igen bad han att man skulle sätta fram mat åt honom, och han åt. 21 Då sade hans tjänare till honom: "Varför gör du så här? Medan barnet levde, fastade du och grät, men så snart barnet har dött, stiger du upp och äter." 22 Han svarade: "Så länge barnet levde, fastade och grät jag, för jag tänkte: Vem vet, kanske förbarmar sig Herren över mig och låter barnet leva. 23 Men nu, när det har dött, varför skulle jag då fasta? Kan jag föra honom tillbaka igen? Jag kommer att gå till honom, men han kommer inte tillbaka till mig."
Salomos födelse
24 David tröstade sin hustru Bat-Seba och gick in till henne och låg med henne. Hon födde en son och han gav honom namnet Salomo. Herren älskade honom 25 och sände ett budskap med profeten Natan. Och han kallade honom Jedidja,[a] för Herrens skull.
David erövrar Rabba
26 Joab angrep Rabba i ammoniternas land och intog kungastaden. 27 Sedan sände han bud till David och lät säga: "Jag har angripit Rabba och har också intagit Vattenstaden. 28 Samla nu den övriga hären och belägra staden och inta den, annars blir det jag som intar staden och den blir uppkallad efter mig."
29 Då samlade David hela hären och tågade mot Rabba och angrep och intog det. 30 Han tog kronan från huvudet på deras kung. Den vägde en talent guld och var prydd med ädla stenar, och man satte den på Davids huvud. Och det byte han förde ut ur staden var mycket stort. 31 Folket därinne förde han ut och satte dem i arbete med sågar, järnhackor och järnyxor eller att arbeta vid tegelugnarna. Så gjorde han med alla ammoniternas städer. Sedan vände David med allt folket tillbaka till Jerusalem.
Amnon och Tamar
13 Därefter hände följande: Davids son Absalom hade en vacker syster som hette Tamar, och Davids son Amnon blev förälskad i henne. 2 Amnon längtade så efter sin syster Tamar att han blev sjuk, för hon var jungfru och det tycktes omöjligt för Amnon att göra något med henne. 3 Men han hade en vän som hette Jonadab, son till Davids bror Sima. Jonadab var en mycket klok man. 4 Han sade nu till honom: "Varför ser du varje morgon så tärd ut, du kungason? Säg mig vad det är!" Amnon svarade honom: "Jag är förälskad i Tamar, min bror Absaloms syster." 5 Jonadab sade till honom: "Lägg dig på din säng och spela sjuk. När din far kommer för att besöka dig, säg då till honom: Låt min syster Tamar komma och ge mig något att äta, och låt henne tillaga maten inför mina ögon så att jag kan se det och få den ur hennes hand."
6 Amnon gick och lade sig och låtsades vara sjuk. När kungen kom för att besöka honom, sade Amnon till kungen: "Låt min syster Tamar komma hit och baka ett par kakor inför mina ögon, så att jag kan få äta dem ur hennes hand." 7 Då sände David bud in i huset till Tamar och lät säga: "Gå till din bror Amnons hus och laga till mat åt honom." 8 Då gick Tamar till sin bror Amnons hus, där han låg till sängs. Hon tog deg och knådade den och gjorde kakor inför hans ögon och hon gräddade kakorna. 9 Därefter tog hon pannan och lade upp dem framför honom. Men han ville inte äta. Amnon sade: "Låt alla gå ut härifrån." När alla hade gått 10 sade Amnon till Tamar: "Bär maten hit in till kammaren, så att jag får äta ur din hand." Då tog Tamar kakorna som hon hade bakat och bar dem in i kammaren till sin bror Amnon. 11 Men när hon kom fram med dem till honom för att han skulle äta, tog han tag i henne och sade: "Kom och ligg med mig, min syster." 12 Men hon svarade honom: "Nej, min bror, kränk mig inte. Sådant får inte ske i Israel. Gör inte en sådan galenskap! 13 Vart skulle jag då ta vägen med min skam? Och du skulle hållas för en dåre i Israel. Tala nu med kungen, han skall inte neka dig att få mig." 14 Men han ville inte lyssna på henne, och eftersom han var starkare än hon, tvingade han sig på henne och låg med henne.
15 Därefter greps Amnon av ett mycket starkt hat till henne. Det hat han kände mot henne var större än den kärlek han hade haft till henne. Amnon sade till henne: "Stig upp och gå din väg!" 16 Då sade hon till honom: "Du har ingen orsak till denna stora ondska. Att förskjuta mig vore värre än det andra som du har gjort med mig." Men han ville inte lyssna på henne 17 utan ropade på den unge man som var hans tjänare och sade: "Driv denna kvinna ut härifrån och regla dörren efter henne!"
18 Tamar hade en fotsid livklädnad på sig, ty i sådana kåpor var kungens döttrar klädda så länge de var jungfrur. När tjänaren hade fört ut henne och reglat dörren efter henne, 19 tog Tamar aska och strödde på sitt huvud, och den fotsida livklädnaden som hon hade på sig rev hon sönder. Hon lade handen på huvudet och gick där högljutt gråtande. 20 Då sade hennes bror Absalom till henne: "Har din bror Amnon varit tillsammans med dig? Tig nu om detta, min syster. Han är ju din bror. Låt inte det här gå dig djupt till sinnes." Så stannade Tamar i sin bror Absaloms hus, ensam och övergiven.
21 Men kung David fick höra om allt detta och blev mycket upprörd. 22 Och Absalom sade inte ett ord till Amnon, varken gott eller ont. Ty Absalom hatade Amnon för att han hade kränkt hans syster Tamar.
Absalom dödar Amnon
23 Två år därefter hade Absalom fårklippning i Baal-Hasor, som ligger vid Efraim. Och Absalom inbjöd alla kungens söner. 24 Absalom gick till kungen och sade: "Din tjänare skall nu ha fårklippning. Vill inte konungen och hans tjänare följa med mig dit?" 25 Men kungen svarade Absalom: "Nej, min son. Vi kan inte alla gå med, för då skulle vi bli dig till besvär." Fastän Absalom bad honom enträget ville kungen inte gå med, utan tog avsked av honom. 26 Då sade Absalom: " Kan då inte min bror Amnon få gå med oss." Kungen frågade honom: "Varför skulle han följa med dig?" 27 Men Absalom bad honom så enträget att han lät Amnon och alla de andra kungasönerna gå med honom.
28 Och Absalom befallde sina tjänare: "Lägg märke till när Amnons hjärta blir glatt av vinet. När jag då säger till er: Hugg ner Amnon, skall ni döda honom. Var inte rädda, det är ju jag som har gett er befallningen. Var modiga och tappra." 29 Och Absaloms tjänare gjorde med Amnon som Absalom hade befallt. Då bröt alla kungens söner upp, var och en satte sig på sin mulåsna och flydde.
30 Medan de ännu var på väg nåddes David av ryktet att Absalom hade huggit ner alla kungens söner och att inte en enda av dem fanns kvar. 31 Då steg kungen upp och rev sönder sina kläder och lade sig på marken, och alla hans tjänare stod där med sönderrivna kläder. 32 Men Jonadab, son till Davids bror Sima, sade: "Min herre får inte tro att de har dödat alla de unga männen, konungens söner, för det är bara Amnon som är död. Detta har skett på Absaloms order och blev bestämt redan den dag då Amnon våldtog hans syster Tamar. 33 Min herre konungen skall inte sätta tilltro till ryktet att alla konungens söner är döda. Nej, endast Amnon är död."
34 Under tiden flydde Absalom.
Men den man som höll vakt höjde blicken och fick se att det kom mycket folk från vägen bakom honom vid sidan av berget. 35 Då sade Jonadab till kungen: "Se, nu kommer konungens söner. Det var ju det som din tjänare sade." 36 Just när han hade sagt detta, kom kungasönerna in och de brast ut i gråt. Också kungen och alla hans tjänare grät mycket.
37 Men Absalom hade flytt och begivit sig till Talmaj, Ammihurs son, kungen i Gesur, och David sörjde varje dag sin son. 38 Sedan Absalom hade flytt och begivit sig till Gesur, stannade han där i tre år. 39 Detta avhöll kung David från att dra ut mot Absalom, ty han hade blivit tröstad i sin sorg över att Amnon var död.
Liknelsen om den ohederlige förvaltaren
16 Jesus sade också till sina lärjungar: "Det var en rik man som hade en förvaltare, och denne blev beskylld för att förskingra hans egendom. 2 Då kallade han honom till sig och sade: Vad är det jag hör om dig? Lämna redovisning för din förvaltning. Du kan inte längre få vara förvaltare. 3 Då tänkte förvaltaren: Vad skall jag göra när min herre tar ifrån mig förvaltningen? Gräva orkar jag inte och tigga skäms jag för. 4 Jo, nu vet jag vad jag skall göra så att man tar emot mig i sina hem, när jag får avsked från min tjänst. 5 Och han kallade till sig dem som stod i skuld hos hans herre, en efter en, och frågade den förste: Hur mycket är du skyldig min herre? 6 Han svarade: Hundra fat[a] olja. Förvaltaren sade till honom: Ta ditt skuldebrev och sätt dig genast ner och skriv femtio. 7 Sedan frågade han en annan: Och du, hur mycket är du skyldig? Han svarade: Hundra tunnor[b] vete. Då sade han till honom: Ta ditt skuldebrev och skriv åttio. 8 Och hans herre[c] berömde den ohederlige förvaltaren för att han hade handlat klokt. Ty den här världens barn handlar klokare mot sitt släkte[d] än ljusets barn.
9 Jag säger er: Skaffa er vänner med hjälp av den orättfärdige mammon,[e] för att de skall ta emot er i de eviga boningarna, när världslig rikedom har tagit slut. 10 Den som är trogen i smått är också trogen i stort, och den som är ohederlig i smått är också ohederlig i stort. 11 Om ni inte har varit trogna i fråga om den ohederlige mammon, vem vill då anförtro er den sanna rikedomen?[f] 12 Och om ni inte varit trogna i fråga om det som tillhör en annan, vem vill då ge er vad som tillhör er?[g] 13 Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den ene och se ner på den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon."
14 Allt detta hörde fariseerna, som älskade pengar, och de hånade honom. 15 Då sade han: "Ni hör till dem som vill framstå som rättfärdiga inför människor, men Gud känner era hjärtan. Ty det som är högt i människors ögon är avskyvärt inför Gud.
16 Lagen och profeterna hade sin tid fram till Johannes. Sedan dess predikas evangeliet om Guds rike, och var och en uppmanas enträget att komma in. 17 Men förr kommer himmel och jord att förgå än att en enda prick[h] av lagen sätts ur kraft. 18 Var och en som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan kvinna begår äktenskapsbrott, och den som gifter sig med en frånskild kvinna begår äktenskapsbrott.
Den rike mannen och Lasarus
19 Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde var dag i glädje och fest. 20 Men vid hans port låg en fattig man som hette Lasarus, full av sår. 21 Han längtade efter att få äta sig mätt på det som föll från den rike mannens bord. Ja, hundarna kom och slickade hans sår. 22 Så dog den fattige och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Även den rike dog och begravdes. 23 När han plågades i helvetet,[i] lyfte han blicken och fick se Abraham långt borta och Lasarus hos honom. 24 Då ropade han: Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasarus att doppa fingerspetsen i vatten för att svalka min tunga, ty jag plågas i denna eld. 25 Men Abraham svarade: Mitt barn, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, under det att Lasarus fick ut det onda. Nu får han tröst och du plåga. 26 Och till allt detta kommer att det är en stor gapande klyfta mellan oss och er, för att de som vill gå över härifrån till er inte skall kunna det och för att inte heller någon därifrån skall kunna komma över till oss. 27 Den rike mannen sade: Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus 28 för att varna mina fem bröder, så att inte de också kommer till detta pinorum. 29 Men Abraham sade: De har Mose och profeterna. Dem skall de lyssna till. 30 Nej, fader Abraham, svarade han, men om någon kommer till dem från de döda, omvänder de sig. 31 Abraham sade till honom: Lyssnar de inte till Mose och profeterna, kommer de inte heller att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda."
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln