Old/New Testament
Samuels födelse
1 I Ramatajim-Sofim i Efraims bergsbygd bodde en man som hette Elkana. Han var son till Jeroham, son till Elihu, son till Tohu, son till Suf, en efraimit. 2 Elkana hade två hustrur. Den ena hette Hanna och den andra Peninna. Peninna hade barn, men Hanna hade inga. 3 Elkana gav sig år efter år i väg från sin stad för att tillbe och offra åt Herren Sebaot i Silo, där Elis båda söner Hofni och Pinehas var Herrens präster. 4 Den dag Elkana bar fram sitt offer brukade han ge sin hustru Peninna och alla hennes söner och döttrar var sin del av offret. 5 Men åt Hanna gav han en dubbelt så stor del, ty han hade henne kär, även om Herren hade gjort henne ofruktsam. 6 För att göra henne upprörd brukade hennes medtävlerska retas mycket med henne, därför att Herren hade gjort henne ofruktsam. 7 Detta pågick år efter år. Varje gång Hanna gick upp till Herrens hus retades Peninna med henne på samma sätt.
Nu grät Hanna och ville inte äta något. 8 Då sade hennes man Elkana till henne: "Hanna, varför gråter du? Varför äter du inte? Varför är du så ledsen? Är inte jag mer för dig än tio söner?" 9 Sedan de hade ätit och druckit i Silo, reste sig Hanna och gick till Herrens tempel, där prästen Eli satt på sin stol vid dörren. 10 Hon var djupt bedrövad och började be till Herren under häftig gråt. 11 Hon gav ett löfte och sade: " Herre Sebaot, om du vill se till din tjänarinnas lidande och komma ihåg mig och inte glömma din tjänarinna utan ge henne en son, då skall jag ge honom åt Herren för hela hans liv, och ingen rakkniv skall komma på hans huvud."
12 När hon länge bad inför Herren, gav Eli akt på hennes mun. 13 Hanna talade i sitt hjärta, och bara hennes läppar rörde sig, men hennes röst hördes inte. Då trodde Eli att hon var drucken. 14 Därför sade han till henne: "Hur länge skall du bära dig åt som en drucken? Se till att ruset går av dig!"
15 "Nej, min herre", svarade Hanna, "jag är en hårt prövad kvinna. Vin och starka drycker har jag inte druckit, men jag utgöt min själ för Herren. 16 Tag inte din tjänarinna för en dålig kvinna, det är på grund av min stora sorg och smärta som jag har talat ända till denna stund." 17 Då svarade Eli henne: "Gå i frid och må Israels Gud ge dig vad du har bett honom om." 18 Hon sade: "Låt din tjänarinna finna nåd för dina ögon". Så gick hon sin väg och tog sig mat och såg inte längre sorgsen ut.
19 De steg alla upp tidigt följande morgon, och sedan de tillbett inför Herren vände de tillbaka och kom hem till Rama. Elkana kände[a] sin hustru Hanna, och Herren kom ihåg henne. 20 Hanna blev havande och födde en son, när tiden var inne. Hon gav honom namnet Samuel,[b] ty hon sade: "Av Herren har jag begärt honom."
Hanna överlämnar Samuel åt Herren
21 När sedan Elkana med hela sitt hus gav sig i väg för att offra sitt årliga slaktoffer och sitt löftesoffer åt Herren, 22 gick inte Hanna med utan sade till sin man: "Jag vill vänta tills pojken har blivit avvand. Då skall jag ta honom med mig och föra fram honom inför Herrens ansikte och sedan låta honom stanna där för alltid." 23 Hennes man Elkana sade till henne: "Gör vad du finner bäst. Stanna tills du har avvant honom. Må bara Herren uppfylla sitt ord." Så stannade hustrun hemma och ammade sin son, tills hon hade avvant honom.
24 Men sedan hon hade avvant honom, tog hon honom med sig till Herrens hus. Hon tog också med sig tre tjurar, en efa mjöl och en vinlägel. Hon förde honom in i Herrens hus i Silo. Pojken var då ännu helt ung. 25 De slaktade tjuren och förde sedan fram pojken till Eli. 26 Hon sade: "Hör på mig, min herre, så sant du lever, min herre, jag är den kvinna som stod här bredvid dig och bad till Herren. 27 Den här pojken bad jag om, och nu har Herren gett mig vad jag begärde. 28 Därför vill jag nu ge honom tillbaka till Herren. Så länge han lever skall han tillhöra Herren."
Och de tillbad Herren där.
Hannas lovsång
2 Hanna bad och sade:
"Mitt hjärta fröjdar sig i Herren,
mitt horn är upphöjt genom Herren.
Min mun är vidöppen mot mina fiender,
ty jag gläder mig i din frälsning.
2 Ingen är helig som Herren,
ty ingen finns utom dig.
Ingen klippa är som vår Gud.
3 Tala inte så högmodigt,
låt inte fräcka ord komma från er mun.
Ty Herren är en Gud som vet allt,
och hos honom vägs gärningarna.
4 Hjältarnas bågar är sönderbrutna,
men de stapplande rustar sig med kraft.
5 De mätta måste tjäna för bröd,
men de hungriga hungrar inte mer.
Den ofruktsamma föder sju barn,
men den som fick många söner tynar bort.
6 Herren dödar och gör levande,
han för ner i dödsriket och upp därifrån.
7 Herren gör fattig och han gör rik,
han ödmjukar och han upphöjer.
8 Han reser den ringe upp ur stoftet,
ur dyn lyfter han upp den fattige
för att sätta honom bland furstar.
Ja, han låter honom ärva härlighetens tron.
Ty jordens grundpelare är Herrens,
och på dem har han byggt världen.
9 Sina frommas fötter bevarar han,
men de ogudaktiga tystas i mörkret,
ty av egen kraft är ingen stark.
10 De som strider mot Herren blir krossade,
mot dem dundrar han i himlen.
Herren dömer jordens ändar
och ger makt åt sin konung.
Han upphöjer sin smordes horn."
11 Elkana gick hem igen till Rama. Men Samuel gjorde tjänst inför Herren under prästen Eli.
Elis onda söner
12 Men Elis söner var onda män, som inte kände Herren. 13 Så här brukade prästerna göra med folket: När någon offrade ett slaktoffer, kom prästens tjänare medan köttet kokades och hade en treuddig gaffel i handen. 14 Den stack han ner i kitteln, pannan, krukan eller grytan, och allt som gaffeln fick upp tog prästen. Så gjorde de mot alla israeliter som kom dit till Silo. 15 Ja, till och med innan man hade förbränt det feta, kom prästens tjänare och sade till den som offrade: "Ge hit kött att steka åt prästen, för han vill inte ha kokt kött av dig, utan rått." 16 Om då mannen svarade honom: "Låt dem först förbränna det feta, sedan kan du ta vad du vill", så brukade han svara: "Nej, ge mig det nu, annars tar jag det med våld." 17 De unga männens synd var mycket stor inför Herren, eftersom folket därigenom lärde sig att förakta Herrens offer.
Samuel i Silo
18 Samuel gjorde tjänst inför Herrens ansikte och var redan som pojke klädd i linneefod. 19 Dessutom brukade hans mor varje år göra åt honom en liten kåpa, som hon hade med sig, när hon tillsammans med sin man begav sig upp för att offra det årliga slaktoffret. 20 Då brukade Eli välsigna Elkana och hans hustru och säga: "Må Herren ge dig fler barn med denna kvinna i stället för det som hon fick som bönesvar när hon bad till Herren." Så gick de hem igen. 21 Herren såg till Hanna och hon blev havande och födde tre söner och två döttrar. Men pojken Samuel växte upp inför Herren.
22 Eli var nu mycket gammal. När han fick höra allt vad hans söner gjorde mot hela Israel och att de låg med de kvinnor som tjänstgjorde vid ingången till uppenbarelsetältet, 23 sade han till dem: "Varför gör ni sådant? Jag hör från allt folket här hur illa ni handlar. 24 Gör inte så, mina söner! Det är inget gott rykte jag hör, det som sprids bland Herrens folk. 25 Om en människa syndar mot en annan människa, kan Gud medla för henne. Men om en människa syndar mot Herren, vem kan då medla för henne?" Men de lyssnade inte till sin far, ty Herren ville döda dem.
26 Och pojken Samuel växte och blev stor och blev till glädje för både Herren och människor.
Domsord över Eli
27 En gudsman kom till Eli och sade till honom: "Så säger Herren: Uppenbarade jag mig inte för din faders hus när de var i Egypten och tjänade faraos hus? 28 Och utvalde jag inte honom bland alla Israels stammar till präst åt mig för att offra på mitt altare och tända rökelse och bära efod inför mitt ansikte? Gav jag inte Israels barns alla eldsoffer åt din faders hus? 29 Varför föraktar ni då mina slaktoffer och mina matoffer som jag har befallt i min boning? Hur kan du ära dina söner mer än mig, så att ni göder er själva med det bästa av varje offergåva från mitt folk Israel? 30 Därför säger Herren, Israels Gud: Visserligen har jag sagt att ditt och din faders hus skulle få vandra inför mig för all framtid, men nu säger Herren: Det skall inte ske! Jag skall ära dem som ärar mig, men de som föraktar mig skall komma på skam. 31 Se, dagar skall komma, då jag skall hugga av din arm och din faders hus arm så att ingen skall bli gammal i ditt hus. 32 Du skall få se min boning lida nöd trots allt det goda som sker med Israel. Ingen skall någonsin bli gammal i ditt hus. 33 Den man av din släkt som jag inte utrotar från mitt altare skall få dina ögon att förtvina och bli till sorg för din själ. Och alla som växer upp i ditt hus skall dö i sina bästa år. 34 Tecknet på detta skall för dig vara det som kommer att drabba dina båda söner Hofni och Pinehas: På samma dag skall de båda dö. 35 Men jag skall låta en trogen präst framträda åt mig. Han skall göra det som är i mitt hjärta och min själ. Åt honom skall jag bygga ett hus på fast grund, och han skall ständigt vandra inför min smorde. 36 Och det skall bli så att var och en som är kvar av ditt hus skall komma och falla ner inför honom för att få ett silvermynt eller en kaka bröd och säga: Anställ mig för någon prästsyssla, så att jag får en bit bröd att äta."
Herren uppenbarar sig för Samuel
3 Pojken Samuel gjorde tjänst inför Herren hos Eli. Herrens ord var sällsynt på den tiden och profetsyner var inte vanliga. 2 Då hände en gång detta medan Eli låg på sin plats. Hans ögon hade börjat bli skumma så att han inte kunde se. 3 Guds lampa hade ännu inte slocknat, och Samuel låg i Herrens tempel där Guds ark stod. 4 Då kallade Herren på Samuel. "Här är jag," svarade Samuel. 5 Därefter skyndade han sig till Eli och sade: "Här är jag, du ropade på mig." Men han svarade: "Jag har inte ropat. Gå tillbaka och lägg dig." Och han gick och lade sig.
6 Herren kallade än en gång på Samuel, och Samuel steg upp och gick till Eli och sade: "Här är jag, du ropade på mig." Men han svarade: "Jag har inte ropat, min son. Gå tillbaka och lägg dig." 7 Samuel kände ännu inte Herren, och Herrens ord hade ännu inte blivit uppenbarat för honom.
8 Herren kallade på Samuel för tredje gången, och han steg upp och gick till Eli och sade: "Här är jag, du ropade på mig." Då förstod Eli att det var Herren som kallade på den unge pojken. 9 Därför sade han till Samuel: "Gå och lägg dig, och om han ropar på dig, så säg: Tala Herre, din tjänare hör." Och Samuel gick och lade sig på sin plats. 10 Då kom Herren och ställde sig där och ropade som förut: "Samuel! Samuel!" Samuel svarade: "Tala, din tjänare hör."
11 Då sade Herren till Samuel: "Se, jag skall i Israel göra något som kommer att ge eko i båda öronen på var och en som får höra det. 12 På den dagen skall jag låta komma över Eli allt vad jag har talat mot hans hus, från det första till det sista. 13 Jag har kungjort för honom att jag skall döma hans hus till evig tid på grund av den synd han kände till, nämligen att hans söner drog förbannelse över sig, utan att han tillrättavisade dem. 14 Därför har jag också med ed betygat om Elis hus att dess missgärning aldrig någonsin skall försonas, vare sig med slaktoffer eller med någon annan offergåva."
15 Samuel låg kvar till morgonen då han öppnade dörrarna till Herrens hus. Han var rädd för att berätta synen för Eli. 16 Men Eli ropade på Samuel: "Samuel, min son!" Han svarade: "Här är jag." 17 Då sade Eli: "Vad var det han sade till dig? Dölj det inte för mig! Må Gud straffa dig både nu och senare, om du döljer för mig något enda ord av det han sade till dig." 18 Samuel talade då om allt för honom och dolde ingenting. Eli sade: "Han är Herren. Han må göra det som är gott i hans ögon."
19 Och Samuel växte upp, och Herren var med honom och han lät ingenting av allt vad han sagt falla till marken. 20 Hela Israel, från Dan ända till Beer-Sheba, förstod att Samuel var betrodd att vara en Herrens profet. 21 Och Herren fortsatte att visa sig i Silo, ty Herren uppenbarade sig för Samuel i Silo genom Herrens ord.
Jesus botar en besatt
26 De lade sedan till vid gerasenernas område, som ligger mitt emot Galileen. 27 När Jesus steg i land, kom en man från staden emot honom. Han var besatt av onda andar och hade inte på länge haft kläder på sig, och han bodde inte i något hus utan höll till bland gravarna. 28 Då han fick se Jesus ropade han och föll ner inför honom och skrek: "Vad har jag med dig att göra, Jesus, den högste Gudens Son? Jag ber dig: plåga mig inte!" 29 Jesus hade just befallt den orene anden att fara ut ur mannen. Länge hade anden hållit honom i sitt grepp. Man hade bundit honom med kedjor och fotbojor och bevakat honom, men han hade slitit sönder bojorna och drivits ut i ödemarken av den onde anden. 30 Jesus frågade honom: "Vad är ditt namn?" Han svarade: "Legion",[a] eftersom många onda andar hade farit in i honom. 31 Och de bad Jesus att han inte skulle befalla dem att fara ner i avgrunden. 32 Nu gick där en stor svinhjord och betade på berget, och de onda andarna bad att han skulle låta dem fara in i svinen, och det tillät han. 33 De onda andarna for ut ur mannen och in i svinen, och hjorden störtade utför branten ner i sjön och drunknade.
34 När herdarna såg vad som hände, flydde de och berättade om det inne i staden och ute på landet. 35 Och man gick ut för att se vad som hade hänt. De kom till Jesus och fann mannen, som de onda andarna hade farit ut ur, sitta vid Jesu fötter, klädd och vid sina sinnen. Då greps de av fruktan. 36 Men de som var ögonvittnen berättade för dem hur den besatte hade blivit hjälpt. 37 Därefter bad allt folket från gerasenernas område att Jesus skulle lämna dem, eftersom stor fruktan hade kommit över dem. Och han steg i en båt och vände tillbaka. 38 Mannen som de onda andarna hade farit ut ur bad att få följa med honom, men Jesus skickade i väg honom med orden: 39 "Vänd tillbaka hem och berätta allt vad Gud har gjort med dig." Och han gick och ropade ut över hela staden allt vad Jesus hade gjort med honom.
Jesus uppväcker Jairus dotter
40 När Jesus kom tillbaka, tog folket emot honom, eftersom alla väntade på honom. 41 Då kom det fram en man som hette Jairus, och han var föreståndare för synagogan. Han föll ner för Jesu fötter och bad att Jesus skulle komma hem till honom. 42 Han hade en enda dotter som var i tolvårsåldern, och hon låg för döden.
Jesus gick då med och folkskaran trängde sig inpå honom. 43 Där fanns en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år och som ingen hade kunnat bota. 44 Hon närmade sig Jesus bakifrån och rörde vid hörntofsen[b] på hans mantel, och genast stannade blödningen. 45 Jesus frågade: "Vem var det som rörde vid mig?" Då alla nekade, sade Petrus: "Mästare, folkmassan trycker och tränger sig inpå dig." 46 Men Jesus sade: "Någon rörde vid mig. Jag kände att kraft gick ut från mig." 47 När kvinnan såg att hon var upptäckt, kom hon darrande fram och föll ner för honom och förklarade inför allt folket varför hon hade rört vid honom och hur hon genast hade blivit botad. 48 Jesus sade till henne: "Min dotter, din tro har frälst dig. Gå i frid."
49 Medan han ännu talade, kom någon från synagogföreståndarens hus och sade: "Din dotter är död. Besvära inte Mästaren längre." 50 Jesus hörde det och sade till honom: "Var inte rädd. Tro endast, så får hon liv igen." 51 När han kom fram till huset, lät han ingen följa med in utom Petrus, Johannes och Jakob och flickans far och mor. 52 Alla grät och höll dödsklagan över henne. Men Jesus sade: "Gråt inte. Hon är inte död, hon sover." 53 Då hånskrattade de åt honom, för de visste att hon var död. 54 Men han tog flickans hand och ropade: "Flicka, stå upp!" 55 Hennes livsande återvände, och hon reste sig genast, och han sade till dem att ge henne något att äta. 56 Hennes föräldrar blev utom sig av häpnad. Men Jesus förbjöd dem att tala om för någon vad som hade hänt.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln